Sisu (2022)

Är du en spoilerkänslig typ skulle jag absolut rekommendera att se årets mest stenhårda film utan att läsa nedan text. Jag tror att filmvärdet blev klart högre bara för att jag inte riktigt visste vad jag skulle få se. Men sedan får du hemskt gärna återkomma och berätta hur titten gick.

***

Sergio Leone plus Sam Peckinpah plus finskt jävlaranamma equals what?

Sisu!

I can’t hear you!

SISU!!!!

Begreppet som definierar den finska nationalsjälen kan utan större problem ses förkoppsligat i den ensamme, äldre mannen som moltigande gräver efter guld i sin ensamhet i finska lappmarken. Den brutalt ärrade kroppen vittnar om ett hårt liv. Och då har han inte ens träffat på ett gäng usla nazister ännu…

Men när han väl gör det, är det nazisterna som får se upp. Särskilt som de försöker ta ifrån honom hans surt förvärvade guldklimpar. Mannen, som så småningom identifieras som Aatami Korpi, är veteran från finska vinterkriget och har otaliga ryssars liv på sitt samvete. Ett samvete som bevisligen väger ganska lätt i förhållande till hans sisu.

Jag kan inte påstå att jag är särdeles bekant med finsk film. Bristen på sedda filmer signerade bröderna Kaurismäki har alltid varit en öm punkt i mitt filmsamvete. Men det är också Kaurismäki-stämplen som får mig att orättvist anta att mestadelen av den finska filmproduktionen är svår och tungsint.

Så icke Sisu, till min ohöljda glädje. Det dröjer ett tag innan jag förstår vart filmen ska ta vägen eftersom vi inledningsvis bara får möta en knäpptyst Korpi tillsammans med hund och häst. Han har som sagt dock INTE gjort en John Rambo, alltså dragit sig undan från världen för att skaffa sig ro i själen. Han vill istället bli snuskigt rik på guld.

Men när han blir stoppad av de ondsinta nazisterna blir det snart klart vartåt det barkar. Snart har Korpi knutit näven så hårt att det knastrar om den, för att strax därefter sätta en kniv stor som ett baseballträ rakt genom skallen på sitt första offer. Och fler ska det bli.

Det var faktiskt länge sedan jag blev så överraskande underhållen av en film. Sisu är ultravåldsam och Korpi (spelad av Jorma Tommila) fullkomligt övermänsklig. Men så länge tittaren är beredd att ge sig hän i illusionen är det förbannat roligt, mestadels på ett utstuderat makabert sätt. Vi snackar minoffer, vars losslitna underben singlar iväg för att trigga ytterligare en mina. Det skvätter generösa mängder blod och tarmar över hela filmen. Korpi är så stenhård att han vid ett tillfälle futtar eld på sig själv för att avskräcka en attackerande hund.

Illusionen innebär inte bara att publiken får hacka i sig ett ganska stort antal “Men hur gick det där till…?” utan också en hel del anakronismer. Korpis jycke ser exempelvis inte alls ut som något jag skulle förvänta mig i finska lappmarken anno 1944. En av nazisterna tuggar tuggummi (så länge han kan tugga, vill säga…), en vana som förvisso luktar andra världskriget men då snarare tillhörande amerikanska GI:s.

Även utseendemässigt är Sisu skruvad på ett sätt som gör att man sannolikt kommer att bli rejält besviken om man förväntar sig en hyfsat realistisk krigsfilm, typ Okänd soldat. Ytan känns ibland CGI-glansig och Obersturmführer Helldorfs mannar påminner nästan mer om The Road Warrior/Waterworld-skurkar än autentiska 40-talssoldater.

Men inte heller dessa detaljer stör mig inte det minsta. Jag anar dock att filmen, inte minst tack vare titeln, skulle kunna tas som intäkt för oförblommerad nationalism. Korpi mer eller mindre återuppstår, alternativt återföds, ur en finsk myr. Men eftersom han så tydligt enbart är intresserad av sitt guld hålls patriotism-vibbarna på en rimlig nivå. Han själv skiter i Fosterlandet; de enda ord han yttrar i hela filmen gäller pengar. Men det är väl också sisu, antar jag? Sisu är inte att hålla nationalistiska hyllningsmonologer, det är att med knuten näve sammanbitet vägra att dö. I alla fall inte innan ens fiender är nedkämpade till siste man.

Jag tycker så klart att Sisu utan tvekan är värd en titt, men det gäller alltså att släppa sargen relativt omgående för att filmen ska funka. Det underlättar också om man kan finna ett visst nöje i makabert underhållningsultravåld.

1981 års tio bästa filmer

På temat ”fordon” kan vi det här året notera uppskjutningen av den första rymdfärjan Columbia och i Gåsefjärden går U137 på grund. Något som kan skicka ut användarna på en helt annan resa är crack, vars användande rapporteras för första gången i bland annat USA.

1995 års tio bästa filmer

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

Fandango (1985)

Ibland får Askungen inte bara dansa på balen utan också landa både prinsen och halva kungariket (om den tillkommande inte är utrustad med ett vattentätt äktenskapsförord förstås). Kevin Reynolds var en drygt 20-årig filmstudent med studentverket Proof i bakfickan. Proof var tillräckligt välgjord för att få Mr. Steven Spielbergs uppmärksamhet och hans bolag Amblin Entertainment producerade Reynolds långfilmsdebut Fandango. Vid den inspelningen blev han bästpolare med en annan Kevin vilket ledde till att de samarbetade med filmer som Dances with Wolves, Robin Hood: Prince of Thieves, Rapa Nui och Waterworld.

ALIMo: 1994-1995

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood.

The Firm (1993)

Dags för ett litet uppehåll i livstemat.

Ibland kan skillnader vara mer förenande än likheter. När Fiffi skrev om Grisham-thrillern The Client upptäckte vi att medan hon tyckte The Firm var den sämsta Grisham-filmatiseringen ansåg jag att det var den bästa. Två själar, samma tanke. Med andra ord: omtitt på schemat. Skulle vi kunna hålla fast vid våra respektive ståndpunkter, likt två tjuriga gubbar som aldrig kan sluta träta om huruvida den där frisparken var ok eller inte när de spelade fotboll som elvaåringar?

Death Wish V: The Face of Death (1994)

Eftersom Paul Kersey byter städer som andra byter skjorta är han återkommen till New York, men den här gången finns en liten twist: möjligen blev han identifierad och på något sätt indragen i rättsystemet efter den fjärde filmen. Nu går han nämligen under namnet Paul Stewart, tycks märkligt välbekant med vittnesskydd och är kompis med distriktsåklagaren.