Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1994

Litteratur och film inom skräck brukar oftast sysselsätta sig med tre figurer: Vampyren, Varulven och Monstret. För ett par år sedan blåste Coppola liv i vampyren (Dracula), nu är det alltså varulvens tur och om ett tag kommer monstret i form av Frankensteins.

Will Randall skulle mycket väl kunna vara den ”siste civliserade mannen”. Han gör allting rätt men saknar kanske den där lilla extra udden av hänsynslöshet. Förlagsbranchen är inte vad den har varit och på grund av denna avsaknad blir han utmanövrerad på äldre dagar. Som om detta inte räckte upptäcker han också att frun vänsterprasslar. Detta skulle väl få vem som helst att tappa sugen men Will börjar istället få nya, oanade krafter. Kan det möjligen bero på det där vargbettet som han fick i Vermont?

När det gäller att gestalta en människa med ett inneboende djur kan Jack Nicholson tyckas som det logiska valet. Hans flin har säkert fått mer än en att likna honom vid ett rovdjur, kanske en varg. Tyvärr fungerar det inte. Både Nicholson och Pfeiffer gör sitt bästa men till ingen nytta. Det finns ingen magi, spänningen saknas. Allting som Bram Stoker’s Dracula lyckades få fram i nyskapande historia och en dödsdömd kärlek är i Wolf puts väck.

För specialeffekterna svarar Rick Baker som fick en Oscar för sitt arbete med En amerikansk varulv i London. Jag tvivlar på att succén kommer att upprepas med Wolf.

Omdöme 2011:

Tja, jag skulle i dagsläget dra av (minst) ytterligare ett betygssteg, för Wolf får mig inte att tända det minsta och eftersom jag inte lät särskilt entusiastisk när det begav sig undrar jag lite över den där trean. Scenen mellan Stewart och Laura på polisstationen ska vara jättejättejättespännande eftersom musiken talar om det för mig men jag känner ingenting.

Rick Baker återkommer även i 2010 års version av The Wolfman men man undrar om han förgäves försöker återskapa magin från sin tidigare varulvsfilm, för i Wolf består effekterna mest i att ha klistrat på Nicholson Wolverinepolisonger.

Så länge filmen ligger på någon slags metafornivå (man måste vara ett djur för att klara sig i storstads- och företagsdjungeln och tillfredsställa sin  Quinna) funkar det hela hyfsat men när Nicholson ska börja springa på alla fyra och göra stooora hopp, som i slow motion mest ser ut som om han försöker hålla balansen efter ha blivit ivägskjuten med en sådan där gigantisk Looney Tunes-slangbella, blir det bara fånigt.

Ett par förlåtande drag finns dock. Jag blir påmind om att Michelle Pfeiffer är en fruktansvärt duktig skådespelerska (även om hon misslyckas med att skapa gnistor tillsammans med Jack). Hon är så naturlig i sitt kroppsspråk att man ser en riktig kvinna framför sig, inte en karaktär. Även James Spader är lite underhållande, men hans karaktär är alldeles för övertydlig.

Dessutom bjuds vi på en massa birollsgodis. David Hyde Pierce spelar som alltid Niles Crane men gör det otroligt bra och David Schwimmer skymtar faktiskt förbi. I de övre åldersklasserna får vi njuta av Ron Rifkin, Richard Jenkins och Christopher Plummer.

På pappret så bra: alla dessa skådisar, Rick Baker, Mike Nichols i regissörsstolen och självaste Ennio Morricone vid musikrodret. Synd på så rara ärtor.

Annonser