You are currently browsing the tag archive for the ‘Birollsgodis’ tag.

into-the-nightalt. titel: Trassel i natten

Hur känns det egentligen? Lite håglöst, lite sömnlöst? Ett liv som till allt för stor del levs i pendlingsköer? Trista arbetsuppgifter? Gnissel i äktenskapet som resulterar i brist på gnissel i den äktenskapliga sängen?

Läs hela inlägget här »

Minns ni när man var liten och var väääldigt noga med att hålla händer och fötter innanför täcket eftersom man aldrig kunde veta vad som fanns under sängen? När man kastade sig i trygghet på så långt avstånd som möjligt utifall det skulle finnas något därunder som kunde tänka sig att knapra av en tå eller två?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Piraya

Jag som alltid trott att campare var redliga personer som respekterade andras egendom. Men så icke Barbara och Kent. När de stöter på ett stängsel långt ute i Texas ödemark är den första tanken att de bara måste se vad som finns på andra sidan, skyltar som proklamerar ”No Trespassing” be damned! När de väl tagit sig in på området kommer de dessutom fram till att det är en jätte-jätte-jättebra idé att näcka i bassängerna som av någon anledning fortfarande är fyllda med vatten. Oroliga tankar på att detta vatten skulle kunna vara allt från ofiltrerat avlopp till kylvatten från ett underjordiskt kärnkraftverk ligger inte för de unga tu. Så går det som det går också…

Läs hela inlägget här »

Dags för ett litet uppehåll i livstemat.

Ibland kan skillnader vara mer förenande än likheter. När Fiffi skrev om Grisham-thrillern The Client upptäckte vi att medan hon tyckte The Firm var den sämsta Grisham-filmatiseringen ansåg jag att det var den bästa. Två själar, samma tanke. Med andra ord: omtitt på schemat. Skulle vi kunna hålla fast vid våra respektive ståndpunkter, likt två tjuriga gubbar som aldrig kan sluta träta om huruvida den där frisparken var ok eller inte när de spelade fotboll som elvaåringar? Läs hela inlägget här »

alt titel: Häftigt drag i plugget

Höst och starten på ett nytt läsår på Ridgemont High, någonstans i Kalifornien. Första året för vissa, sista året för andra. Stacy är en ”freshman” och rekommenderas av betydligt mer erfarna kompisen Linda (hon är ju praktiskt taget förlovad) att passa på att ha lite kul, helst med äldre killar. ”It’s just sex!” Stacys äldre bror Bradley ser fram emot sitt sista high school-år, han har bara sex avbetalningar kvar på sin babyblå amerikanare och funderar till och med på att göra slut med flickvännen Lisa så att han kan vara singel och fågelfri under vad som borde kunna bli det bästa året i hans liv.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1994

Litteratur och film inom skräck brukar oftast sysselsätta sig med tre figurer: Vampyren, Varulven och Monstret. För ett par år sedan blåste Coppola liv i vampyren (Dracula), nu är det alltså varulvens tur och om ett tag kommer monstret i form av Frankensteins.

Läs hela inlägget här »

Eftersom Paul Kersey byter städer som andra byter skjorta är han återkommen till New York, men den här gången finns en liten twist: möjligen blev han identifierad och på något sätt indragen i rättsystemet efter den fjärde filmen. Nu går han nämligen under namnet Paul Stewart, tycks märkligt välbekant med vittnesskydd och är kompis med distriktsåklagaren.

Läs hela inlägget här »

Detta fjärde möte med arkitekten och enmansmedborgargardet Paul Kersey börjar nästan lika eftertänksamt som originalet. Vi trakteras med den numera i praktiken obligatoriska våldtäkten som lyckligtvis inte hinner gå särskilt långt innan Paul kliver in på scenen och gör processen kort med illdådarna. Men när han vänder på en av dem ser han…sig själv! Han har blivit en av skurkarna!

Läs hela inlägget här »

Paul Kersey rullar återigen in i New York, den här gången för att återuppliva minnet av lyckligare tider med Charley, en gammal soldatkompis från Koreakriget. Men Charley bor i ett osäkert grannskap och när Paul kommer fram hittar han dörren öppen och sin vän nedslagen. Givetvis anländer poliser precis när Paul står lutad över ett blodigt lik med pistolen i högsta hugg och han åker raka vägen in i finkan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Death Wish — Våldets fiende nr. 1

Ett par firar lycklig och idyllisk semester på Hawaii. Det är solnedgångar, blomsterkransar och ljumma vindar. Men snart måste de tillbaka till Staden. Även den vacker, men det är en bedräglig skönhet, för här finns faran. Inledningsvis förstår man att mannen, en arkitekt vid namn Paul Kersey, är en ”bleedings-hearts liberal” som inte blankt fördömer kriminella utan snarare tycker att det är samhället som har misslyckats. När ett gäng rånare bryter sig in i lägenheten och mördar hans fru och våldtar deras gemensamma dotter börjar han emellertid tänka i andra banor.

Kanske är det vi kallar civilisation egentligen bara feghet? Vad hände med pionjärandan, att kunna skydda sig själv och sin familj mot alla yttre hot? Det som byggde den amerikanska nationen var män som kunde stå upp för sina rättigheter till liv och frihet. På kommentaren ”We’re not pioneers anymore…” frågar Paul retoriskt ”Then what are we?”.

Tja, vad den före detta vapenvägraren Paul Kersey blir, är ju ingen större hemlighet. Stärkt av lite revolverförtroende ger han sig ut i storstadsdjungeln och blir ett enmansmedborgargarde, till en början mest genom att besöka ödsliga parker om natten och försvara sig när han blir rånad. Men snart eskalerar Pauls hämndvilja och han söker medvetet situationer som ska göra honom till ett åtråvärt rånoffer. Hans första offer togs av daga i självförsvar och nästan av en slump (om det inte hade varit för att Paul släpade med sig sin revolver överallt hade antagligen inget hänt) men snart hyser han inga samvetsbetänkligheter att skjuta flyende i ryggen och genomföra diverse manövrar för att komma undan polisen.

För polisen kommer honom givetvis på spåren, mer avancerad är han inte. Grejen är bara den att i och med Pauls framfart går rånfrekvensen ned till glädjestatistik och ingen är egentligen särdeles intresserad av att sätta dit honom. Dessutom inspirerar hans dåd andra medborgare till självförsvar mot de livsfarliga ligister som tidigare haft staden som sin egen lekplats.

Det känns som om det kom ganska många filmer av den här typen i mitten av 70-talet, Taxi Driver är bara ett exempel. Detta berodde sannolikt på att 70-talets New York knappast var någon turistidyll, snarare en plats där man så snabbt som möjligt tog sig mellan jobb och hem och inte var man särdeles trygg på någotdera av de ställena heller. Generellt anses Death Wish vara den första film där man tog ett klassiskt Western-tema — den hederlige mannen som tar till vapen mot laglösheten — och förlade det till en modern miljö.

Men där Taxi Driver bygger mycket på stämning och känsla är sådana subtiliteter inget för Death Wish. Vissa försök görs att kontrastera soldränkt hawaiiansk kust med begravningar i snöglopp, men vanligtvis är det pang på rödbetan. Det är ingen större tvekan om att staden är en stagnerande dypöl av våld och kriminalitet, helt utan lag och ordning. Den stämningen framhävs dock på ett föredömligt sätt i Herbie Hancocks vilda och påträngande score.

Filmens kärnfullhet är inte helt fel. Death Wish får fram sitt budskap (med en viss överlastning, det ska erkännas) och den väcker ändå intressanta frågor, känns på något sätt autentisk. Kritik har rests mot det överdrivna våldet mot Pauls fru och dotter men möjligen är jag totalt avtrubbad genom idogt filmtittande för även om det naturligtvis är våldsamt, ser jag det mer som ett sätt att filmiskt ge Paul ett moraliskt carte blanche.

Genus-o-metern skulle naturligtvis kunna ha invändningar av uppenbara skäl, men det hela känns liksom följdriktigt. Inom rape and revenge-genren är det här ju själva grunden. Kanske också på grund av Western-vibbarna, där det är mannens ansvar att skydda hem och familj? Och trots att Charles Bronson knappast är någon karaktärsskådespelare, finner jag mig övertygad och fascinerad av Pauls mänskliga undergång (blir han till och med galen?). För visst är det väl så att hans reaktion är fel?

Slutligen är detta en fantastiskt rolig birollsfilm för kalenderbitaren. Olympia Dukakis är ”Cop at the Precinct”, Christopher Guest spelar en liten men viktig polisroll och enligt Wikipedia ska också en mycket ung Denzel Washington finnas med som Farlig Svart Rånare (han går dock inte att hitta kopplad till filmen på IMDb). Men det kanske allra guldigaste är en långhårig (och lång!) Jeff Goldblum i en ganska matig första roll, ”Freak 1”.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, 80 grader från Varmvattnet
David Baldacci, Zero Day
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg