The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

Magasinet med samma titel som filmen grundades av tidningsägarsonen Arthur Howitzer Jr. (vars stadigvarande råd till alla sin skribenter var ”Make it sound like you wrote it on purpose”) som en slags internationellt orienterad pendang till faderns väletablerade Liberty, Kansas Evening Sun. När redaktör Howitzer avlider framgår det av hans testamente att tidningsproduktionen ska upphöra helt och så väl all utrustning, som tidningens skribenter, ska avpolletteras. Mot bakgrund av tidningens avsomnande (tillsammans med sin redaktör) bjuds publiken på några smakprov från vad som skulle visa sig bli det absolut sista numret.

Först får vi en kort rundtur i staden som huserade hela redaktionen – Ennui-sur-Blasé. Under rubriken ”Arts/Artists” bjuder sedan journalisten J.K.L. Berensen på historien om den vansinnige konstnären Moses Rosenthaler, vilken skapade banbrytande modern konst på väggarna till den rättspsykiatriska anstalt där han var intagen. Lucinda Krementz täcker i sin tur in området ”Politics/Poetry” med en beskrivning av den studentinitierade schackbrädesrevolten ’68. Och slutligen berättar matjournalisten Roebuck Wright om hur han blev inblandad i en kidnappningshistoria med utgångspunkt i den världsberömde poliskocken Nescaffiers rådiga ingripande.

En episodfilm med andra ord, och även om de tre huvudsakliga historierna är olika ligger hela tiden tidningsberättandet och -estetiken som ett lätt meta-flor över hela anrättningen (filmen hoppar också mellan olika typer av ”texter” – skrivna artiklar, TV-intervjuer, pjäser, tecknade serier). Det känns som om detta är Andersons tidningsmotsvarighet till bröderna Coens Hollywood-nostalgi i Hail, Caesar! För av omslagen (och affischen) att döma är ganska uppenbart att The French Dispatch som produkt är modellerad efter The New Yorker. Visuellt jobbar Anderson också en del med tablåer, vilka presenteras som tredimensionella tidningsfotografier. Roebuck Wrights historia övergår i sin tur lite nu och då i en tecknad version.

Med The French Dispatch börjar Wes Andersons stil kännas nästan lika välbekant som Tim Burtons. bara att byta ut gotik mot quirky, fantasy-art deco mot färgglatt, Johnny Depp och Helena Bonham Carter mot Owen Wilson och Tilda Swinton samt tidigare nämnda Danny Elfman mot Alexandre Desplat. Och just nu tycker jag nog att stilen håller – jag lapar i mig den charmiga prilligheten med hyfsat glatt humör. Småfnissar åt påfund som uppräkningen av alla fängelsemutor som krävs för att ta sig fram till Moses Rosenthaler, meningslösa detaljer som att den genomsnittliga snömängden i staden är 190 000 flingor per år, franska ord”vitsar” som Ennui-sur-Blasé och fiket Sans Blague eller varför inte Timothée Chalamet som stereotypt svårmodig och politisk 68-student med en liten mustasch och vildvuxet hår.

Men The French Dispatch gör också halt vid charmig prillighet, det känns inte som om Anderson ansträngt sig för att skapa något mer djupsinnigt eller berörande. Vilket i sin tur innebär att även om vi bjuds på tre olika historier blir det lite av torrsim nu och då – vi kommer liksom ingenvart. Med den här titten blir det för min del ännu tydligare att det jag gillade med The Fantastic Mr. Fox, Moonrise Kingdom och Isle of Dogs var en rejäl historia plus miniatyrer och det jag gillade med The Grand Budapest Hotel (vars betyg jag skulle behöva justera vad det verkar…) var budskapet plus miniatyrer. I fallet The French Dispatch har Anderson nöjt sig med utseende och tidningsmetanivån och det räcker inte för mig. Men som sagt, en upplevelse som i mina ögon ändå är en klar förbättring jämfört med Andersons tidiga skapelser.

P.S. Vad som däremot inte förbättrats något avsevärt är genusperspektivet, som jag tror att jag skygglappsmässigt nog inte tänkte på eller lyfte förrän Isle of Dogs. Två historier berättas förvisso av kvinnliga journalister (den första och andra, av Berensen och Krementz) men deras huvudsakliga protagonister är ändock män. D.S.

The Shape of Water (2017)

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Fortsätt läsa ”The Shape of Water (2017)”

The King’s Speech (2010)

”Two minutes until you go live”

Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.

Fortsätt läsa ”The King’s Speech (2010)”

Little Women (2019)

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Fortsätt läsa ”Little Women (2019)”

Fantastic Mr. Fox (2009)

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Fortsätt läsa ”Fantastic Mr. Fox (2009)”

L’Odyssée (2016)

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Fortsätt läsa ”L’Odyssée (2016)”

The Ghost Writer (2010)

The Ghost Writeralt. titel: The Ghost

Den enes död är den andres bröd. Vår namnlöse författare hade sannolikt inte kommit i kontakt med det svenska talesättet när han fick uppleva det i realiteten. Den före detta premiärministern Adam Lang håller på att skriva sina memoarer och behöver hjälp, vilket i klartext innebär att han behöver någon som skriver boken åt honom nu när den förste spökskrivaren gått och blivit uppspolad på en ö-strand i nordöstra USA. I högsta grad avliden.

Fortsätt läsa ”The Ghost Writer (2010)”

Philomena (2013)

PhilomenaJag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.

Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.

Fortsätt läsa ”Philomena (2013)”

Twilight saga #1

Näst sista vampyrfredagen! Fiffi har kommit fram till del 1 av Breaking Dawn (publicerad ikväll som vanligt) och jag tar mig an filmerna i något slags sammelsurium. Filmlänkarna nedan leder till Fiffis tidigare texter. Nästa vecka kommer hela upplösningen, vad får filmerna egentligen för betyg? Spänningen är olidlig!

***

X5: The Twilight Saga (2008-2012)

TwilightI dagens säkra-kort-filmindustri säger det sig självt att ett så pass populärt fenomen som Twilightböckerna skulle bli filmatiserade. Och var Stephanie Meyers vampyrromans poppis innan, var det ändock en västanfläkt jämfört med vad Kristen Stewart, Robert Pattinson och Taylor Lautner har lyckats åstadkomma i sin eviga kärlekstriangel.

Fortsätt läsa ”Twilight saga #1”

The Grand Budapest Hotel (2014)

The Grand Budapest HotelWes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.

Fortsätt läsa ”The Grand Budapest Hotel (2014)”