You are currently browsing the tag archive for the ‘Alexandre Desplat’ tag.
På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.
***
Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.
”Two minutes until you go live”
Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.
Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Leading Role
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
***
alt. titel: Unga kvinnor
Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey
På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.
alt. titel: The Ghost
Den enes död är den andres bröd. Vår namnlöse författare hade sannolikt inte kommit i kontakt med det svenska talesättet när han fick uppleva det i realiteten. Den före detta premiärministern Adam Lang håller på att skriva sina memoarer och behöver hjälp, vilket i klartext innebär att han behöver någon som skriver boken åt honom nu när den förste spökskrivaren gått och blivit uppspolad på en ö-strand i nordöstra USA. I högsta grad avliden.
Jag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.
Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.
Näst sista vampyrfredagen! Fiffi har kommit fram till del 1 av Breaking Dawn (publicerad ikväll som vanligt) och jag tar mig an filmerna i något slags sammelsurium. Filmlänkarna nedan leder till Fiffis tidigare texter. Nästa vecka kommer hela upplösningen, vad får filmerna egentligen för betyg? Spänningen är olidlig!
***
X5: The Twilight Saga (2008-2012)
I dagens säkra-kort-filmindustri säger det sig självt att ett så pass populärt fenomen som Twilight–böckerna skulle bli filmatiserade. Och var Stephanie Meyers vampyrromans poppis innan, var det ändock en västanfläkt jämfört med vad Kristen Stewart, Robert Pattinson och Taylor Lautner har lyckats åstadkomma i sin eviga kärlekstriangel.
Wes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.
That’s what HE said!