You are currently browsing the tag archive for the ‘Alexandre Desplat’ tag.
På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.
***
Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.
Nej, redan Richard Jenkins inledande berättarröst gör publiken trygg i att det vi ska få se är en saga. En saga som utspelar sig i det kalla krigets tidiga 60-tal, men en saga icke desto mindre. Sally Hawkins prinsessa är en en Dorothy som fortfarande är fast i Kansas och aldrig fått en chans att ta på sig rubinskorna. Regissör och manusförfattare Guillermo del Toro ska ha sagt att det fantastiska anslaget var fullt medvetet, för att på så sätt lättare skeda i publiken en historia som säger minst lika mycket om vår samtid. Han ger oss samma möjligheter som Jenkins och Hawkins rollfigurer att aktivt blunda för trista realiteter som krig och kravaller för att istället försjunka i en idyllisk dåtid. Samtidigt ville del Toro inte lägga ett allt för stort avstånd mellan tittarna och sin berättelse och valde därför att göra The Shape of Water i färg istället för svart-vitt.
Redan Crimson Peak var en mättad kanonad av färg och The Shape of Water kommer inte långt efter. Danske Dan Laustsen är fotograf för bägge filmerna, men har laborerat med fler miljöer i den senare. Sally Hawkins och Richard Jenkins lägenheter ovanpå den ståtliga Orpheum-biografen känns trygga och mysiga (trots flagnande väggar och läckande tak) och står i skarp kontrast till det hemliga laboratoriet där Sallys stumma Elisa arbetar. De fönsterlösa lokalerna är ett virrvarr av oändliga korridorer, fyrkantiga mätinstrument, blinkande räknemaskiner och betongväggar, målade i olivgrönt. En färg som i sin tur skiljer sig markant från vattnets agatskimmer, den enda miljö där Elisa och hennes prins kan mötas. Till och med Alexandre Desplats behagliga scoreslingor synes glänsa i grönt.
The Shape of Water (eller ja, Guillermo del Toro då) har tydligen fått utstå en hel del anklagelser om plagiering. De som kommer från Jean-Pierre Jeunet kan jag i viss mån förstå eftersom jag själv påmindes både en och två gånger av både känslan och färgsättningen i filmer som Amélie och La cité des enfants perdus. Sedan ska det tydligen ha funnits både en sovjetisk film, Amphibian Man, och en pjäs, Let Me Hear You Whisper, som på lite olika sätt berättar en historia om hur en kvinna blir förälskad i en vattenlevande varelse. Ingen av anklagelserna tycks dock ha kommit så långt att del Toro behövt uppträda i rätten.
Samtidigt verkar det märkligt nog inte ha hörts ett pip från skaparna av The Creature from the Black Lagoon och dess klassiska Gill-Man-”monster”. Märkligt, eftersom jag uppfattar att The Shape of Water helt uppenbart kan ses som en slags uppföljare till Universals klassiska film från 1954. del Toros amfibiske humanoiden tillfångatogs i Sydamerika där han tillbads som en gud av primitiva folkslag. Personer man inte behöver bry sig det minsta om när man är ett USA, involverat i ett kallt krig och till varje pris måste vinna rymdkapplöpningen mot ryssarna.
Ett USA som personifieras av Michael Shannons hänsynslöse militär. Hans Richard Strickland är en man som av alla yttre attribut att döma redan uppnått den amerikanska drömmen. En framgångsrik familjeförsörjare som anammat ”the power of positive thinking” och därmed alltid levererar. Med fru och två barn samt en glänsande Cadillac, stor nog att kräva en parkeringsplats modell helikopterplatta.
Men samtidigt är hans själ bister, inkrökt och grym. Någon som med liv och lust deltar i ett krig där det inte handlar om att samla på sig kunskap, utan bara se till att fienden alltid är lite, lite okunnigare än man själv. Han är en man som håller hårt på reglementet som ett medel för att trycka ned sina medmänniskor och oförmögen att vare sig uppfatta, acceptera eller uppskatta livets mysterier och oförlikneligheter. Istället väljer han den mekanistiska vägen, där allt kan förstås genom att styckas upp i tillräckligt små delar. Vilket förstås inte bådar gott för vår vattenlevande protagonist.
Jag inbillar mig att The Shape of Water gjorde för Doug Jones vad The Phantom Menace gjorde för Ray Park eller LOTR för Andy Serkis. Eller också handlade det bara om att jag följde skådisen på Twitter när The Shape of Water hade premiär… Jag tycker att hans namnlöse simmare skapar en fin känsla med Sally Hawkins Elisa. Men rolltolkningarna som sitter kvar efter tittningen är snarare Shannons och Richard Jenkins, två olika men ändå lika desperata män. Jenkins i tysthet och Shannon i vredesmod (”When is a man done, proving himself?!”)
Utifrån både Jenkins och Octavia Spencers rollfigurer tänker jag mig att The Shape of Water egentligen inte handlar om varnande pekfingrar för ett samhällsklimat som inte tillåter olikheter, utan en uppmaning att ta tillvara på kärleken. Var man än finner den. Att inte låta bli att sträcka sig efter det till synes omöjliga. Filmen är som doften från en brinnande chokladfabrik – ”tragedy and delight, hand in hand”.
”Two minutes until you go live”
Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.
Den brittiske prinsen Albert Frederick Arthur George (som sedermera skulle komma att bli George VI) är bara allt för medveten om sina talsvårigheter. Inte blir det lättare av att pappa George V försöker pressa sin son i något slags missriktad välmening till att ställa sig framför en mikrofon i alla möjliga sammanhang. I sann stiff-upper-lip-anda tänker sig nog fadern att om Bertie bara pushar sig själv tillräckligt hårt kommer han att bryta igenom den där stamningsbarriären.
När det förstås i själva verket är precis tvärtom. Bertie och hustrun Elizabeth tycker att de testat precis allt men som en sista utväg får de kontakt med australiensaren och logopeden Lionel Logue. En man som har skådespelardrömmar, men vars dialekt diskvalificerar honom till och med för ett mindre skådespelarsällskap i Putney. Logues oortodoxa metoder och approach är föga förvånande precis vad Bertie inte visste att han behövde.
Regissören Tom Hooper ägnade sig länge åt TV men sedan 2009 och The Damned United har hans cv bestått av BOATS och musikaler. Och man måste ändå erkänna att ha gör bägge två jäkligt bra. Ända fram till Cats, vill säga…
Hooper (icke att förväxla med Tobe Hooper) har gjort sig känd för att klämma bra prestationer ur sina skådisar (Michael Sheen, Colin Firth, Geoffrey Rush, Eddie Redmayne och Alicia Vikander), kombinerat med ett säkert öga. Mitt intryck är att han är som bäst när han får jobba med interiörer, men det kan möjligen vara färgat av att de historiska filmerna The King’s Speech och The Danish Girl så väl länder sig till just extravangata och överdådiga rum.
Relationen mellan Logue och prinsen-som-skulle-komma-att-bli-ofrivillig-kung utvecklar sig väl ungefär som jag hade förväntat mig. Det finns några skarpa kanter hos var och en som successivt hyvlas ned allt eftersom de lär känna och respektera varandra. Det The King’s Speech vinner på är dels prestationerna från Geoffrey Rush och Colin Firth som logopeden och hans motvillige patient-student, dels den ödesmättade tidsperioden när deras förhållande måste utvecklas. Inte nog med att Berties odåga till bror, Edward Albert Christian George Andrew Patrick David (för en kort stund Edward VIII), abdikerar för att söka personlig lycka i armarna på den skilda amerikanskan Wallis Simpson. Även ett annalkande krigshot mullrar olycksbådande vid horisonten och Nationen kräver att dess konung står rakryggad och levererar inspirerande tal.
Det som blir spännande med The King’s Speech, så här i backspegeln, är att det att det år 2017 kom inte mindre än tre filmer som i olika utsträckning fokuserade på Winston Churchills förmåga att under ungefär samma tidsperiod, medelst inspirerande tal, sporra den brittiska nationen till ständigt nya stordåd. I sammanhanget för The King’s Speech är Churchill dock endast en välkänd bifigur, porträtterad av Timothy Spall iförd bulldogskinder. Vad alla filmerna gemensamt dock pekar på är talens betydelse, monarken eller statsmannens närvaro i varje engelsmans hem via radion.
Trots att hela filmen ganska övertydligt lett fram till den stunden lyckas Hooper, tillsammans med sina huvudsakliga skådespelare, ändå förmedla både spänning och kamp när George måste meddela sina undersåtar att England nu ligger i krig med Tyskland. Firth visar övertygande med både minspel och uttal hur varje ord, varje stavelse, blir till en veritabel hinderbana som han måste ta sig igenom, kosta vad det kosta vill.
The King’s Speech tog något av en grand slam vid Oscarsgalan som sändes i slutet av februari 2011 och visst är den som klippt och skuren för en Oscars-kandidat. Men kanske är ändå de övertydliga gala-filmerna som juryn tenderar att gilla inte alltid (kanske till och med sällan) de som vinner i långa loppet? För även om The King’s Speech och Colin Firth var hot shit 2011, är det i dagsläget ärligt talat inte oftare snack om konkurrenterna Black Swan eller Inception?
Nåvälan, The King’s Speech är en oerhört välgjord film som trots sin förutsägbarhet lyckas både engagera och tjusa. Däremot är Alexandre Desplats score oväntat anonymt. Man kan inte få allt här i världen.
Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Leading Role
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
***
alt. titel: Unga kvinnor
Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey
På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.
alt. titel: The Ghost
Den enes död är den andres bröd. Vår namnlöse författare hade sannolikt inte kommit i kontakt med det svenska talesättet när han fick uppleva det i realiteten. Den före detta premiärministern Adam Lang håller på att skriva sina memoarer och behöver hjälp, vilket i klartext innebär att han behöver någon som skriver boken åt honom nu när den förste spökskrivaren gått och blivit uppspolad på en ö-strand i nordöstra USA. I högsta grad avliden.
Jag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.
Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.
Näst sista vampyrfredagen! Fiffi har kommit fram till del 1 av Breaking Dawn (publicerad ikväll som vanligt) och jag tar mig an filmerna i något slags sammelsurium. Filmlänkarna nedan leder till Fiffis tidigare texter. Nästa vecka kommer hela upplösningen, vad får filmerna egentligen för betyg? Spänningen är olidlig!
***
X5: The Twilight Saga (2008-2012)
I dagens säkra-kort-filmindustri säger det sig självt att ett så pass populärt fenomen som Twilight–böckerna skulle bli filmatiserade. Och var Stephanie Meyers vampyrromans poppis innan, var det ändock en västanfläkt jämfört med vad Kristen Stewart, Robert Pattinson och Taylor Lautner har lyckats åstadkomma i sin eviga kärlekstriangel.
Wes Anderson har i sin senaste film åkallat den österrikiske författaren Stefan Zweigs ande. En koppling som känns minst sagt ödesmättad med tanke på resultaten i årets EU-val. Fylld av hopplös pessimism inför Europa och världens möjligheter att komma på rätt köl igen tog Zweig och hans hustru nämligen livet av sig 1942.
That’s what HE said!