Guillermo del Toro’s Pinocchio (2022)

alt. titel: Pinocchio

Leksaksmakaren Gepetto har slutat göra leksaker. Det enda han gör nu för tiden är att sköta om sonen Carlos grav, gråta och supa sig full. Till slut tycker skogens andar synd om honom och ger liv till en trädocka som ska fylla det Carlos-formade hålrummet i Gepettos hjärta. Till hjälp på livets väg får Pinocchio med sig syrsan Sebastian J. Cricket, aspirerande memoarförfattare (Stridulations of My Youth). Eller ja, det är Sebastian som snarare får med sig Pinocchio eftersom han inrett sitt hem i den trädstam som gossen är snidad ur.

Slutet gott, allting gott? Nej, som de allra flesta vet är detta bara upptakten på historien om träpojken Pinocchio, skriven av italienaren Carlo Collodi 1883. Då, i slutet av 1800-talet, var barnböcker av en lite annan kaliber och Collodis bok går främst ut på att Pinocchio ska lära sig vara lydig och flitig. Detta strikta budskap har transformerats genom åren, men uppenbarligen är själva ramverket fortfarande högaktuellt. Inte minst med tanke på att Guillermo del Toro’s Pinocchio är en av tre Pinocchio-filmer som släppts bara under 2022.

En av dessa andra versioner är en i raden av Disneys live-remakes på sina egna filmer, regisserad av Robert Zemeckis och med Tom Hanks i rollen som Gepetto. Inte kattskit. med andra ord. Därför måste det svida lite extra i skinnet när live-remaken kammar hem futtiga 27% hos Rotten Tomatoes samtidigt som denna stop-motion-animering (del Toro delar regissörsäran med animatören Mark Gustafson) för närvarande skördar massiva hyllningar (mitt intryck kan möjligen hänga ihop med att jag följer senor del Toro på Insta) och skrapat ihop en motsvarande procentsats om 98%.

Till stora delar välförtjänta hyllningar, ska sägas. Det är för tidigt att säga om denna Pinocchio kommer att bli en framtida favorit, men det är en förtjusande film. Som vanligt är det en lisa för både själ och ögon att se välgjord stop-motion istället för CGI, hur läcker den senare än må vara. Stilen är förhållandevis realistisk och levande, vilket gör att den skiljer sig från såväl Disneys version, som Wes Andersons Fantastic Mr. Fox och Isle of Dogs. Annars finns här oundvikliga Anderson-vibbar i och med att Alexandre Desplat stått för fiolerna.

Inledningsvis stör jag mig lite på scoret eftersom jag upplever att det ligger väl nära Desplats förra arbete med del Toro, The Shape of Water. Så småningom gör historien i sig att jag istället kommer att tänka på filmer som The Devil’s Backbone och Pans labyrint (och lite, lite Nightmare Alley). Om man nu skulle ha glömt bort det under årens lopp, påminner Pinocchio publiken om att del Toro sällan skyggat för tunga ämnen som barnadöd eller fascism. Dagens film utspelas nämligen i Mussolinis Italien, och brer på ganska tjockt om dilemman som huruvida det är fegt att ogilla krig eller ännu fegare att bara lyda order.

I de här delarna har vi alltså förhållandevis mycket realism även historiemässigt. Å andra sidan passar del Toro (tillsammans med medmanusförfattaren Patrick McHale) på att också tillfredsställa sin och publikens gotiska aptit med en tydlig Frankenstein-inramning i scenen som beskriver Pinocchios tillblivelse. Och precis som Victor Frankenstein ska Gepetto upptäcka att det inte bara är att beordra sina händers skapelse att lyda, när de en gång fått eget liv. Till skillnad från Collodis förlaga handlar filmen alltså inte bara om Pinocchios egen utvecklingsresa, utan också densamma hos många av de han kommer i kontakt med. Det känns inte särskilt förvånande att del Toro, dryga 15 år efter Pans labyrint, har mer att säga när det kommer till relationen mellan fäder och deras barn.

För min del ligger filmens humor främst i mindre detaljer (måsen som har oturen att landa på en flytmina, ”valfisken” som är så stor att den lyckats svälja ett helt fyrtorn), men också hur den inledningsvis ganska pompöse Sebastian J. Cricket med jämna mellanrum mosas av både dörrar, fötter och böcker.

Jag har i stort sett gillat det mesta jag sett från del Toro, mer eller mindre. Hellboy II lite mindre, The Shape of Water eller Pans labyrint lite mer. I denna Pinocchio-film har filmskaparen åter lyckats hitta en finstämd balans mellan det vackra, det tragiska och det fantastiska.

Annons