Jag önskar att jag hade kunna bjuda på något mer högkvalitativt så här i årets första inlägg, but the blog wants what the blog wants… Ett försök till fredagssågning blev det istället.

***

Mulberry streetMulberry St (2006)
Det är ovanligt varmt i New York och runtomkring i staden börjar folk insjukna efter bett från aggressiva råttor. Katastrofrapporterna på TV och radio pratar om kräkningar och yrsel men tycks glömma bort att nämna den lilla detaljen att offren dessutom blir väldigt sugna på människokött (plus att de riskerar att börja likna greve Orlock).

I det utdömda huset på Manhattans Mulberry Street kommer hyresgästerna snart att bli varse att det krävs extraordinära insatser för att överleva natten. That’s when the rats come out…

Att göra en skräckfilm om New Yorks råttor är i och för sig rätt smart med tanke på att man uppskattar att staden kan vara fyra gånger så full med råttor som med folk. Det är dryga 30 miljoner rådisar. Så uppmuntrande tillrop om”Gott försök!” och ”Bra initaitiv!” till Mulberry St, men…

Medan skräckfilmer oftast vinner på en långsam uppbyggnad gör de inte det när upptakten istället börjar kännas segdragen. Se och lär av Ti West. De fysiska specialeffekterna är i bästa fall ok och de dataanimerade eldslågorna och rökmolnen är verkligen erbarmligt dåliga. Se och lär av The Asylum och SyFy, det skulle ändå bli ett uppköp jämfört med nuläget.

När sista ordet är sagt är det helt uppenbart att manusförfattarna (tillika regissören och huvudrollsinnehavaren) Jim Mickle och Nick Damici inte lyckats knyta ihop säcken för sin produkt. Den inledande planteringen med Det Onda Företaget har liksom hunnit glömmas bort på vägen. Dessutom är svenskan (!) Bo Corre en så otroligt stolpig skådis att man faktiskt sitter och vrider sig så länge hon är med.

I slutänden är egentligen Mulberry St en vanlig jäkla höghus-zombie-rulle, but with a twist. Och i den genren finns det klart bättre kandidater.

star_full 2star_full 2

RatsRats (2003)

alt. titel: Killer Rats

Jennifer och hennes journalistkollega tycker att något verkar skumt med det privata Brookdaleinstituet som tar emot patienter för drogrehab och andra psykiska besvär. De kläcker den lysande idén att Jennifer ska bli inskriven under ett helt annat namn för att hon ska kunna snoka runt lite.

Till en början är det kanske inte så mycket att undra över, bortsett från att lokalerna tycks vara mer än lovligt undermåliga. Gör företaget som äger institutet någon vinst återinvesterar man den i alla fall inte i verksamheten. Men snart börjar det saknas patienter och Jennifer går inte på personalens bortförklaringar om nattliga förflyttningar till andra vårdinrättningar. Kan försvinnandena ha något att göra med Doktor Winslows numera nedlagda råttexperiment? Den gigantiska svansen som med jämna mellanrum ses försvinna in i ventilationssystemet skulle kunna antyda något sådant.

Tja, i rättvisans namn måste väl erkännas att Rats inte lider brist på vare sig ett visst mått av fantasi eller skådespelarprestationer. Men det är väl också allt. Affischdragarnamnet för dagen är Ron Perlman och han måste ha ett svårartat tamagotchi-missbruk eller något i den stilen för varför karln ställer upp på sådana här totala sunkrullar övergår mitt förstånd. Rats är så usel att jag inte ens överväger att köpa argument av typen ”kärlek till mediet”.

Manuset är fullt med nödlösningar och råtteffekterna (digitala såväl som fysiska) är så värdelösa att jag säkerligen skulle kunna åstadkomma något bättre på en Mac Classic. Utan rått… mus. Ärligt, de är faktiskt häpnadsväckande kassa. Det bästa i filmen består av de verkliga rådisarna som man utrustat med lysande röda ögon för att antyda den rödtintade rat-o-vision som vi ibland bjuds på.

Kanske såg Girl, Interrupted möter generisk djurskräckis ut som ett genidrag på idéstadiet, men utförandet lämnar milt sagt en del övrigt att önska.

star_full 2

Annonser