Vissa filmer sprider sig med blixtens hastighet, och även jag blev biten av The Innkeepers-viruset. Och hade jag nu en gång sett filmen, var det ju lika bra att lägga ut texten om den även om det kommer lite i bakvattnet av TiK, filmitch, Fiffi, Plox och Movies-Noir. Och även om den därmed petar undan den traditionella fredagssågningen.
***
The show must go on, ända in till det bittra slutet. Så även på The Yankee Pedlar Inn som trots förestående konkurs och nedläggning fortfarande håller andra våningen öppen för gäster. De få som nu letat sig fram till vad som förefaller vara en rätt anonym småstad i nordöstra USA.
Claire och Luke finns i alla fall på plats för att stå till tjänst, även om det är rätt uppenbart att ingen av dem betraktar tjänstehjon på ett nedläggande hotell som värsta drömjobbet. Men Claire är rätt mållös i livet och vet inte riktigt vad hon annars skulle hitta på och Luke har hittat en vinkel som han hoppas ska generera lite kosing. Han har startat en hemsida om ”The Widow of Yankee Pedlar Inn” vilken berättar den tragiska historien om Madeline O’Malley. Tanken är att han ska kunna skapa en spöksnackis i samband med hotellet och sedan kunna sälja diverse inventarier dyrt.
Han är till och med så hajpad på projektet att han övertalat Claire att knalla omkring under nattskiftet med en bandspelare och försöka spela in ljud som skulle kunna tyda på att Madeline försöker kommunicera med dem. Och har man hört tillräckligt många spökhistorier vet man att det aldrig är någon bra idé att bjuda in andarna till en pratstund.
Namnet Ti West dök först upp hos Trash is King. Regissörens försök till en skräckfilm i sann 80-talsstil, The House of the Devil, var en trevlig bekantskap, så när TiK dessutom i det närmaste föll i trans över den nya The Innkeepers (och dessutom snabbt uppbackad av filmitch) var allt eventuellt motstånd som bortblåst.
Och visst lyckas The Innkeepers slå i alla fall The House of the Devil på fingrarna inom de flesta områden. Förtexterna är enkla men välgjorda mot bakgrund av fasadfoton som visar på hotellets framfart genom historien. Allt till ett riktigt trevligt score av Jeff Grace, vilken i egenskap av kompositör även till Meek’s Cutoff, nog kan bli ett namn att räkna med.
Relationen mellan Claire och Luke etableras även den enkelt, snabbt och trovärdigt och jag tycker nog att Sara Paxton och Pat Healy filmen igenom får till ett inte minst trovärdigt banter mellan varandra. Förutom de två är det väl främst en av gästerna, i form av inte-längre-så-välbekanta Kelly McGillis, som får mest tid i historien och inte heller hon gör på något sätt bort sig även om hennes roll känns aningens mer stereotyp.
Framförallt i den första halvan av The Innkeepers finns en hel del humoristiska element som fungerar förvånansvärt bra utan att för den skull förstöra den lite mystiska och förväntansfulla spökstämningen. Inte minst visar sig Sara Paxton vara riktigt bra på handgriplig fysisk humor. Men ju mer Madeline ger sig tillkänna desto mindre finns det att skratta åt.
Ti West har, i likhet med The House of the Devil, lagt sig vinn om att bygga upp en riktigt fin stämning som till slut brakar loss i en magnifik och betydligt mer visceral upplösning. Vi kan väl säga som så, att jag faktiskt var rätt tacksam över att jag inte såg filmen på bio eller ensam i ett stort och mörkt hus. Please, Mr. West, may I have some more?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Åh, vad kul att den var bra! Ser fram emot att se den!
Det tycker jag nog att du kan göra även om alla recensioner inte har varit helsålda på den. De allra flesta tycks dock ha blivit adekvat skrämda 🙂
Och visst komme West med mer. Hans nya film V/H/S har precis haft premiär på Sundance festivalen. Det ser ut som att 2012 blir ett Ti West år. Tackar för länkning och roligt att du gillade filmen.
@filmitch: Ja, jag såg ju det 🙂 Utvecklas han i samma takt, bör den vara helt fantastisk (eller också är det bara jag som snöat in på enkel linjär regression just nu).
Kul att du gillade denna spännande och originella spökfilm, Sofia.
Och då brukar du ju inte uppskatta haunted house-rullar. 😉
Bra skriven recension och kul att du gillade den så pass mycket 🙂
En liten fråga från en medelålders analfabet: vad betyder visceral?
Väldans vad folk går igång på den här filmen, känns nästan som att jag missat något väsentligt… Tycker ju inte alls att West får till samma fint krypande stämning som i sin föregångare. På sin höjd en hygglig spökrulle, halvläskig mot slutet och fint skådespel. Men inget extraordinärt.
Men ser i alla fall fram emot V/H/S, kan ju hoppas det blir ytterligare ett virus här i sfären. För kul när många olika röster gör sig höra.
@TiK: Ja, det är alltid trevligt med bra film. Och vad gäller Haunted house-aversion får vi se, jag har The Haunting från ’63 liggades och vänta hemma.
@Fiffi: Tack, beröm från dig lyser upp mer än vårsolen 😀
Jag hittade följande definitioner som ganska bra beskriver vad jag var ute efter med ordet:
1. Felt in or as if in the internal organs of the body: deep
2. Not intellectual: instinctive, unreasoning
3. Dealing with crude or elemental emotions: earthy
@Plox: Jag vet inte, möjligen är man mer tillåtande mot skräckfilmer eftersom det känns som man ser en hel del mer skräp i den genren? Och visst blir det en annorlunda stämning än i THotD, men tempot är liknande och det är ju brottet mellan den mer lättsamma inledningen och upplösningen som gör mycket av filmen tycker jag.
Robert Wises The Hauting är fantastisk. Inte den bästa haunted house-rullen någonsin, men en av de mest intelligenta. Ser framemot att höra vad du tycker.
Håller med trashisking, ser fram emot att läsa din recension av The Haunting. En av mina absoluta favoriter alla kategorier!
@TiK & Sara: Ja, när jag äntligen hade haft tid att ta mig an Shirley Jackson fanns det liksom inget alternativ än att skaffa filmen också. Jag måste erkänna att jag är väldigt nyfiken på den.