Fright Nightalt. titel: Skräcknatten

Charlie är en rätt vanlig tonåring med rätt vanliga tonårsproblem. Skolan går lite på halvfart (plugga är inte riktigt Charlies grej) och flickvännen Amy är för tillfället sur. Vilket är full begripligt med tanke på att hon efter mycket tjatande från Carlies blueballs gick med på att ha sex med honom och då var han inte intresserad längre!

Nej, plötsligt har Charlie fått betydligt mer i knäet än ”vanliga” tonårsproblem. Han ser kvinna efter kvinna kliva in genom dörren hos Jerry Dandridge, den nye grannen, men aldrig komma ut igen. Efter ett par dagar dyker kvinnornas bilder upp i de lokala nyhetssändningarna som försvunna. Och eftersom Charlie dels sett en kista bäras in i grannhuset efter mörkrets inbrott, dels är en storkonsument av klassiska skräckfilmer har han bilden fullt klar för sig: grannen är vampyr.

Fram emot mitten av 80-talet var de klassiska skräckmonstren inte särskilt poppis, istället efterfrågade publiken vad filmens TV-värd Peter Vincent definierar som ”demented madmen running around in ski masks hacking up young virgins”. I det perspektivet synes tydligen denna Fright Night som något av en nytändning för genren, men om resultatet blev något mer än de efterföljande Near Dark och The Lost Boys som kom ett par år senare har jag svårt att bedöma.

Kanske för att minimera risken för en flopp tar Fright Night ett säkrare innerspår med en hel del blinkningar till vampyrgenren som helhet. Det är ingen spoof-rulle, men helt klart en film som driver med genren vilket förstås gör det svårt för den att samtidigt vara läskig. Regissör och manusförfattare Tom Holland gör dock så gott han kan med en paranoid Charlie, bra spelad av William Ragsdale, och en klart hotfull Chris Sarandon som vampyren.

Att vampyrfilmer gärna lockar tittare med hjälp av mer eller mindre medvetet övertydliga homosexuella vibbar mellan kvinnliga rollfigurer är ingen hemlighet. Det är emellertid inte fallet den här gången, däremot innehåller Fright Night vissa homosexuella antydningar mellan sina män. Dels har Jerry Dandridge en trogen ”rumskompis”, tillika medhjälpare med diverse dagsljusaktiviteter, spelad av Jonathan Stark.

Dels får Jerry sluta Charlies kompis Evil Ed (spelad av en viss Stephen Geoffreys) till sitt manliga bröst, nästan lika ömsint som han tidigare gjort med sina kvinnliga offer, samtidigt som han försäkrar den unge mannen ”I know what it’s like to be different”. Omedvetet eller inte kan man ju diskutera men visst får det betydelse när man vet att Stephen Geoffreys numera är känd för två saker: Fright Night samt en icke föraktlig mängd gayporrfilmer under skådisnamnet Sam Ritter.

Fright Night är långt ifrån den bästa eller läskigaste vampyrfilm som gjorts men är däremot tack vare en lyckad kärleksfull drift med sin egen genre en underhållande homage.

Effekter
Fright Night är en extremt effekttung film, tillika en film med extrema effekter. Vampyrernas tandgarnityr blir större och större allt eftersom, deras ansikten mer och mer förvridna, det är en orgie i (tydligen fruktansvärt obekväma) tintade kontaktlinser, en hel del klägg och explosioner samt inte minst animatroniska dockor (från teamet som stod bakom Ghostbusters, då kanske ni får en aning om vilken stil som gäller?). Tyvärr är det därmed en sådan film som tenderar att åldras relativt snabbt och inte alltid med den värdighet man skulle kunna önska. Charmnivå är oftast det högsta en sådan film kan sikta mot, så även Fright Night.

Coolhet
Trots det ovanstående måste jag ändå krypa en smula till krucifixet – i sin mänskliga form är Chris Sarandons grann-vampyr lite lagomt nonchalant cool. Men han är också den ende, ingen av hans minions kan ens drömma (do vampires dream of undead sheep?) om att komma upp i hans klass.

Vampyrtyp
Alla vampyrerna är förstås mer eller mindre extrema monster (dagens ord måste nog bli ”extrem”) med Chris Sarandon i spetsen vars aptit på ”sexiga” (80-talsstilen tvingar fram citationstecken runt det ordet) kvinnor tycks omättlig. Samtidigt är det en kul detalj att han gärna gnaskar på ett äpple, tydligen i syfte att tillfredsställa sitt flyghunds-DNA.

Jägaren
Här är det raka puckar och inget hymlande – Peter Vincent kallar sig inte vampyrjägare utan vampyrdödare. Trots att jag förstås gärna hade sett Vincent Price i rollen (vid det här laget tackade han tydligen nej till skräckfilmer) är faktiskt Roddy McDowell ingen dålig ersättare. Som sin TV-persona har han precis rätt nivå av teatraliskt överspel som gärna präglade Hammer-produktionerna (ingen skugga över Peter Cushing i detta avseende dock).

Samtidigt plågas han av tvivel, både på sanningshalten i Charlies vilda vampyrberättelse och senare på sin egen förmåga att kunna förgöra riktiga vampyrer. Här påminner relationen mellan Peter och Charlie en del om Stephen Kings credo: vuxna slutar förr eller senare tro på det otroliga och tappar därmed också sin förmåga att både hantera och förgöra det.

Penetrationen
Flickvännen Amy är inte särskilt sexuellt framåt (att ge efter för Charlies inviter tycks hon närmast se som ett straff) men det räcker med en svängom på dansgolvet med Jerry (som dagen till ära tagit på sig en nedtonad ”Cosby-sweater”) för att hon ska bli en fullfjädrad Quinna. När det är dags för blodssugandet får vi givetvis de obligatoriska orgasmstönen och de kommer inte från vampyren…

För oss som tittar floppar tyvärr det här elementet än mer magnifikt än vanligt eftersom Amy spelas av Amanda Bearse, mer känd som Marcy Rhoades-D’Arcy i TV-serien Married with Children. Uttrycket ”avtändande som ett par uttjänta sockiplast” ger bara en föraning om hennes sexappeal (och då vänder jag mig enbart till alla icke-sockiplast-fetischister).

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser