The Imaginarium of Dr. Parnassus (2009)

I ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).

Men trots att han ser till att historierna upphör går världen inte under. Munken Parnassus drar slutsatsen att det någonstans i världen alltid berättas en historia som håller universum gående. Den plommonstopsförsedde Mr. Nick (none other…) föreslår då ett vad för den kanske lite för självsäkre munken som dessutom visar sig vara en svårartat spelberoende typ.

Parnassus och Mr. Nick ska var för sig försöka vinna människors själar genom att låta dem välja mellan att tillfredsställa fantasin eller mer simpla önskningar. I början vinner Parnassus lätt och blir om möjligt ännu mer övermodig, vilket ger Mr. Nick chansen att snärja honom i ännu fler vad. När vi hunnit fram till 2000-talets London är Parnassus ohjälpligt fast i djävulens garn och han har nu bara tre dagar på sig att ta sig därifrån. Kan den hängde mannen kanske hjälpa honom?

Kanske blev jag bara så glad över att efter Tideland få tillbaka den Terry Gilliam I know and love, men jag gillade verkligen The Imaginarium of Dr. Parnassus. Historien är föredömligt påhittig samtidigt som den (förvisso enkelt, men ändå) ställer de eviga frågorna om rätt och fel, dess framförande är förtjusande fantasifullt och det känns ibland som om jag ser ett Gilliam-segment i ett uppdaterat Monty Pythonavsnitt. Många av bilderna inne i imaginariet blir nämligen till vad de utklippta pappersanimationerna från 70-talet hade varit om de istället producerats i det datortäta 00-talet. Visserligen surrelistiska, men med en tydlig följdriktighet som jag upplevde saknades i Tideland.

Visuellt var Tideland förvisso tjusigare, men jag blev ändå charmerad av kontrasten mellan de mer eller mindre utslitna London-miljöerna och Parnassus föreställning från den lilla barockscenen. Filmen har gjort ett mycket bra jobb med att hitta stadens baksidor (det övergivna kolkraftverket vid Battersea, bland annat), de där som man som turist aldrig kommer i närheten av. Tillsammans med scenerna från betydligt flottare Leadenhall Market får vi både fram- och baksida, eller, om man så vill, in- och utsida.

Jag tror att det inte var helt fel att se The Imaginarium… så här pass långt efter att den hade premiär, för det var först mot slutet som jag överhuvudtaget började fundera på det här med Heath Ledger och det faktum att han avled innan filmen var färdigställd. Inte förrän då insåg jag att knepet att låta Ledgers karaktär Tony Shepard spelas av tre olika skådespelare i scenerna som äger rum inne i imaginariet naturligtvis var en konsekvens av detta och inte något på förhand påhittat av Gilliam.

Så bra fungerar det nämligen att Ledger vid tre olika tillfällen ersätts av Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell. De gör alla tre ett fantastiskt jobb med att inkorporera karaktären Tony Shepard samtidigt som de har kvar alla sina egna små egenheter och historiemässigt känns det helt logiskt att en kille som Tony har flera olika strängar på sin talföra glidar-lyra.

Samtidigt gillade jag också relationen mellan Tony Shepard och rivalen Anton. Lika smidig och välsmord som Tony är, lika uppriktig och godhjärtad är Anton. Andrew Garfield ser fortfarande tillräckligt pojkaktig ut, så duktig skådis han är (gillade verkligen hans prestation i Boy A), för att inte ha några problem med Antons karaktär.

Tyvärr överglänser deras relation den mellan Parnassus och hans dotter Valentina. Christopher Plummer är charmig som den lätt alkoholiserade och bedagade munken och Lily Cole söt med hamsterkinder som endast matchas av Devon Aioki men det blir aldrig lika intressant. Kanske för att Parnassus har ett betydligt mer spännande utbyte med Tom Waits pennstrecksmustaschprydde djävul?

För Heath Ledgers del hade The Dark Knight naturligtvis varit en mer imponerande film att avsluta en filmkarriär med, för så bra presterar han absolut inte i The Imaginarium… Men för Terry Gilliams del inger den för min del ett visst hopp om att den egensinnige filmskaparen är på väg att hitta tillbaka till mer fruktbara fåror. (Vi behöver inte heller vänta särskilt länge nu på The Zero Theorem med Christoph Waltz och Tilda Swinton.)