The wrangler of love, countrysångaren Bad Blake, är numera nästan 60 bast. Ett liv av turnerande, bilåkande, engångsligg, cigaretter och ivrigt hinkande av whiskey har slitit på kroppen. Hemorrojder är kanske inte den mest problematiska men definitivt ovärdigaste åkomman han dras med. Rösten håller fortfarande hyfsat, men vad hjälper det när hjärnan slutat producera nya sånger och han ibland måste lämna scenen för att spy mitt i en spelning? Spelningar som dessutom i allt större utsträckning handlar om att uppträda för ett hundratal pensionärer på en bowlinghall.

Den Åldrande Stjärnan på fallrepet – historien känns kanske igen? Inte minst eftersom Crazy Heart utrustar Jeff Bridges Bad Blake med både en lärjunge som numera vida överglänser mästaren (om än inte i skicklighet och briljans) och en ung kvinna som får honom att vilja Öppna Upp och Bli En Bättre Man. En man som exempelvis är mer far till Jeans fyraårige son Buddy än han någonsin var till sin egen son som han inte träffat på 24 år.

Nej, i dessa avseenden bjuder Crazy Heart verkligen inte på något nytt. Det jag ändå gillar med Scott Coopers debutfilm är hur den lunkar på i sakta mak, utan några större åthävor. Detta är en stämning som helt klart underlättas av att Blake rör sig i soligt guldskimrande stater som New Mexico, Arizona och Texas.

Hela tiden förväntar jag mig en stor konflikt, konfrontation eller förlösning. Antingen med sonen Steven, lärjungen Tommy Sweet eller Jean. Men med ett notabelt undantag kommer de aldrig och det är ganska skönt. Blake hymlar inte med att musicerandet till stor del både är och har varit en ren födkrok. Till och med slutet lyckas överraska mig och när jag läser mig till att Cooper ville använda samma slut som i filmens litterära förlaga kan jag inte annat än tycka att det var bra att bolaget satte p för den idén.

Som synes saknar Crazy Heart förvisso inte det aningens trötta greppet med en maj-december-kärlek mellan Bad och Jean. Men mot bakgrund av den senaste A Star is Born behöver hon i alla fall inte stå på knä och torka upp spyorna efter sin Briljante Man, alternativt ursäkta hans själviska fyllebeteende inför andra. Men så är Bridges å andra sidan inte riktigt lika hunkig som Bradley Cooper. I rollen som Jean ser vi Maggie Gyllenhaal, skådespelerskan som tycks ha svårt att undkomma sina halvtrasiga rollfigurer.

Både Gyllenhaal och Bridges (vars uppenbarelse alltid gör mig enormt sugen på Fisher King) bidrar stort till att Crazy Heart funkar så bra som den gör. Och det kan behövas eftersom Colin Farrells allt för välbekanta (och irländska) nuna inte alls övertygar i rollen som Tommy Sweet. Trots att han har håret i en för musikgenren ändamålsenlig hästsvans. I mina countryovana öron blir soundtracket dessutom lite långdraget, särskilt som vi får ett par ganska långa konsertscener. Ska jag vara riktigt ärlig kan jag nästan inte höra skillnad på låtarna som spelas, bortsett från deras respektive tempo och textrader.

Och boy, oh boy, är det countrytextrader som det bjussas på i Crazy Heart?! ”Everything but a hold on you”. ”I used to be somebody”. ”All my life I’ve been a rollin’ stone”. ”Funny how fallin’ feels like flyin’”. Men istället för dessa melankoliska budskap får filmen istället sluta med frasen ”Pick up you crazy heart and give it one more try”. Jo, nog kan det ibland vara ganska skönt att våga hoppas på en andra chans. Att det ofta finns möjlighet att ställa saker och ting till rätta eller i alla fall be om ursäkt för de fel man har gjort.