Widows (2018)

Det har sagts många gånger men tål att sägas igen – trailers är ett jäkla gissel. Widows framstod nämligen i den formen som en renodlad samt nervpirrande heist-thriller. Det var bara vetskapen att Steve McQueen stod som regissör som gjorde mig någorlunda förberedd på att filmen sannolikt inte ”bara” skulle vara en nervpirrande heist-thriller. Grabbarna i salongen som gick efter en kvart hade uppenbarligen inte samma tur.

Widows börjar emellertid nog så dramatiskt (hej, Reservoir dogs!). Ett gäng skurkar med den erfarne Harry Rawlings i spetsen ska genomföra ytterligare en välplanerad stöt men allting går åt skogen på det mest magnifika sätt. Ett par biljakter och en SWAT-insats senare är både Harry, hans kumpaner samt rånbytet sprängda i småbitar.

Men något finns kvar i spillrorna – kvinnorna som levde tillsammans med de här männen. Och alla blir de på ett eller annat sätt sittande kvar i rejält med skit som deras män lämnat efter sig. Carlos har inte betalat för Lindas butik som det var tänkt och hon blir därför vräkt från lokalerna. Alice har ingen aning om hur hon ska försörja sig när Florek inte längre kan betala räkningarna. Och Veronica får en hotfull påhälsning från Jamal Manning som vill ha tillbaka varenda cent som Harry stal från honom.

Så för ren jävla överlevnad samlar Veronica de övriga änkorna och föreslår att de ska genomföra Harrys nästa stöt som är planerad och klar in i minsta detalj (nästan). Om de bara kan se till att ingen uppfattar deras könstillhörighet kommer ingen att tro att ett gäng kvinnor har kulor nog att fixa en sådan kupp.

Handlingen är som synes rafflande så det räcker men som slutresultat är Widows en blandning mellan heist-thriller och Kvinnor-Kan-drama. Två sängkamrater som ibland uppgår i ljuv förening men ibland också ligger på var sin sida med ryggarna mot varandra och vägrar prata. Filmen blir alltså en ganska ojämn och stundtals aningens segdragen historia.

Eventuellt ligger problemet i att Steve McQueen velat dra in lite för många trådar i sin väv. Heist-momentet är nämligen bara ytlagret, själva fernissan. I grunden uppfattar jag däremot att han velat säga något om orättvisor, både när det gäller klass och när det gäller genus.

På manssidan har vi nämligen Colin Farrells politiker som spelar ett elakt spel men som kommer undan med det eftersom han tillhör det erkänt styrande skiktet. Han påstår sig bry sig om sitt relativt fattiga valdistrikt men är det kanske bara ett spel för kamerorna? Mot sig har han Brian Tyree Henry med betydligt djupare rötter i samma valdistrikt men därmed också en social kappsäck att släpa runt med. En kappsäck som gör att hans skurkstatus inte alls kan accepteras av det omgivande samhället på samma sätt som Farrells.

Visst finns det en inledningsvis en klasskillnad också mellan kvinnorna. Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki kan utan tvekan räknas till lägre medel- eller underklass medan Viola Davis bor i en fin lägenhet, har en ny bil och inte ens verkar behöva jobba för brödfödan. Men det dröjer inte så länge innan de alla måste slåss för sin överlevnad och det visar sig att Davis Veronica Rawlings knappast är någon finkänslig eller blyg viol. Om det krävs hot för att få med andra på tåget drar hon sig inte för att uttala dem.

Samtidigt som McQueen skapar en känsla av utsatthet hos sina kvinnor går det ändå inte att komma ifrån att alla medverkande i någon mån är (nästan) lika goda kålsupare. Alla kämpar mot omöjliga odds, alla hotar och utpressar varandra, alla är i någon mening skuldsatta, alla slåss för sin överlevnad. Må den sedan vara politisk, ekonomisk eller fysisk.

Widows har problem med tempot men det är ändå något med McQueens filmer som gör att jag gillar dem. Dels skapar han en fysisk påtaglighet hos sina personer som påminner mig i viss mån om Darren Aronofsky. Dels har han en blick för skönhet i det lilla (som i det här fallet exempelvis yttrar sig genom att Viola Davis anmärkningsvärt ofta får hantera vita saker med sina mörka händer). Dels vränger han ofta fina prestationer från sina skådespelare och Widows är inget undantag. Michelle Rodriguez är ju en skådis som kan pendla över hela skalan men här kommer hennes motvilliga men också någonstans värdiga trotsighet fram på ett fint sätt. Elizabeth Debicki ser i och för sig ut att vara tre meter lång och mäta max 15 centimeter i midjan men uppvisar till sin personlighet en rätt trovärdig blandning av bimbo-blåsthet och street-smartness.

Jag har fullt förtroende för att Widows vinner på omtittar. Men först måste jag ta mig samman och se Shame.

Nerve Endings (1984)

Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.

Bag of Bones (1998)

Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.

Enradare #1

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.