You are currently browsing the tag archive for the ‘Julie Andrews’ tag.

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Slutresultatet är oavsett genre detsamma: kvinnorna genomgår en process där de lär av varandra, skrattar och gråter tillsammans och sedan finner en djup och ömsesidig förståelse för varandra.

Men nu snackar vi verklighet och den följer sällan ett tydligt dramaturgiskt manus. Nahid Persson Sarvestani är den svensk-iranska filmaren som fick stor uppmärksamhet för sin Prostitution bakom slöjan när den kom 2004. Att den filmen kommit att bli något av en utgångspunkt även för Drottningen och jag görs tydligt när den senare inleds med ett klipp från Teherans flygplats där Persson Sarvestani blir aggressivt förhörd av några vakter om sin ”antimuslimska” film.

Är hon månne kommunist?! Om inte, måste hon ju vara rojalist. När filmaren själv får möjlighet att fundera över dessa till synes ömsesidigt uteslutande begrepp blir det också en chans att rannsaka sig själv. För en liten flicka uppvuxen i Iran var Farah Diba en osannolik sagodrottning, inte minst eftersom den kungliga familjen levde i ett överflöd som inte var att tänka på i en familj med åtta barn, en sjuk far och hårt arbetande mor.

Därför är det kanske inte så konstigt att Persson Sarvestani var en del av den revolutionära rörelse som ledde till att Shahen och hans familj till slut tvingades lämna sitt hemland. Att den revolutionsandan sedan knappast ledde till demokrati och frihet för folket är välkänt även för oss i den kalla nord.

Men med tid att fundera blir Persson Sarvestani alltmer nyfiken på den ouppnåeliga sagodrottningen Farah Diba. De delar ju ändå mycket: hemland, exil, kön och döda familjemedlemmar på grund av det som timade i Iran på slutet av 70-talet.

Från början tycks Persson Sarvestani vara inställd på att göra en kritisk och grävande film, att ställa den forna drottningen till svars för vad som hände i Iran innan revolutionen var ett faktum. Eller också är det bara min förväntan på filmens utveckling och dramaturgi. Riktigt så blir det inte.

Till en början måste intervjuaren förstås vara försiktig så att hon inte skrämmer bort sitt byte men det hjälps inte. När Farah Diba förstår vilken bakgrund den besökande filmaren har läggs locket på och det dröjer sex månader av övertalning innan arbetet kan återupptas.

Persson Sarvestani får följa med den äldre kvinnan på statsbegravningar, till makens grav i Egypten och möten med exilrojalister vilka är övertygade om att Khomeini bara var en imperialistisk marionett. Inte var det så att folket självt ville sätta sig upp mot sin älskade Shah?!

Och så småningom inser Persson Sarvestani att hennes film har börjat leva ett eget liv allt eftersom hennes relation till Farah Diba har förändrats. Dokumentärfilmaren får upprepade möjligheter att fundera över sitt eget förhållande till sitt filmobjekt och hur det påverkar filmen hon håller på att göra.

I slutänden blir Drottningen och jag snarare en film om en utveckling av en relation mellan två kvinnor som har mycket gemensamt men som samtidigt står långt ifrån varandra. För trots att Persson Sarvestani verkligen peppar och stålsätter sig själv för att ställa alla de där svåra frågorna om hur Farah Diba ser på 60- och 70-talets Iran med förtryck, korruption och rojalistisk extravagans kommer hon aldrig riktigt dit. Drottningen svävar på målet och Persson Sarvestani låter henne göra det.

I det avseendet, som en film om en filmares process, är Drottningen och jag intressant. Men jag kan inte komma ifrån att jag hellre hade velat veta mer om just de där frågorna som Persson Sarvestani aldrig riktigt kan ställa.

Annonser

Well, hello, Dolly/It’s so nice to have you back where you belong

Men var hör då Mrs. Dolly Levi hemma? Tja, i början är det åtminstone helt klart att den pigga änkan hör hemma i New York där hon känner halva staden och erbjuder sina tjänster till hela världen. Främst är hon proffs-matchmaker men står till tjänst med i princip vad som helst folk kan behöva hjälp med (”If you want your ego bolstered, muscles toned, or chair upholstered/Just leave everything to me”).

Läs hela inlägget här »

En vecka går så fort — i och med detta inlägg är årets musikalmaraton till ända. Visst ses vi nästa år igen?

***

Cinderella 1997Musikalfilmgudarna moves in mysterious ways. I samband med att jag kollade upp Rob Marshall för Annies del såg jag att han hade koreograferat en annan Disney-musikal två år tidigare: Askungen. Varför inte, liksom, och youtube stod mig troget bi.

Läs hela inlägget här »

När Blue Rose Case häromsistens hade ett musikaltema upptäckte jag och Filmitch att vi delade samma kärlek för den klassiska Disneymusikalen Mary Poppins. Vi fick inte chans att tala om för världen vilken fenomenalt fin film det är genom Blue Rose Case, men själv är ju ändå bäste dräng, eller hur? Så glöm för allt i världen inte att också titta in hos Filmitch för ytterligare argument för varför Mary Poppins är världens bästa musikal.

Musikaler tycks vara en knepig genre, ofta handlar det generellt om antingen kärlek eller hat. Men för oss som gillar dem finns naturligtvis också flera olika subgenrer att sikta in sig mot, allt från påkostade extravaganser som Easter Parade eller Show Boat till mer moderna produktioner som Hair eller All That Jazz till nära nog rena scenadaptioner som Jesus Christ Superstar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg