In BrugesBrygge. En vacker stad med mycket medeltida bebyggelse bevarad, en stad som står på UNESCO:s världsarvslista. Ett land som producerar gott öl. En två veckors gratissemester på ett helt ok hotell. Man kan tycka att det inte borde finnas något att gnälla över i det läget, men Ray verkar ha gjort det till en sport att gnälla över allt.

Sitta på hotellrummet är tråkigt. Sightseeing är totalt poänglöst. Klättra upp i gamla kyrktorn är jobbigt. Hemstaden Dublin är finare och bättre i alla avseenden. Vore det inte för ansiktsbehåringen skulle man kunna tro att Ray var en treåring som bestämt sig för att trotsåldern är det bästa påhittet sedan Sempers Katrinplommon med päron (keeps you regular!). Rays sällskap Ken tycks ha ett närmast överjordiskt tålamod med sin tjurige kollega.

Men efter ett tag får man klart för sig att det kan finnas en ganska bra anledning till Rays missnöje. Han och Ken är lönnmördare och på sitt första uppdrag lyckas Ray klanta sig. Han skjuter inte bara sitt offer, utan dessutom ett oskyldigt barn. De två befinner sig nu i Brygge i avvaktan på besked från bossen Harry Waters.

In Bruges borde inte ha blivit en positiv överraskning eftersom det är en film som låtit tala om sig, så det faktum att den ändå blev det säger mycket om dess kvaliteter. Desto mer imponerande eftersom det är regissören Martin McDonaghs första film. Å andra sidan räknas han till en av Irlands främsta dramatiker (han har givetvis också skrivit manus till In Bruges) och fick en Oscar för kortfilmen Six Shooter.

Av handlingen att döma skulle man kanske dra slutsatsen att In Bruges är nattsvart och deprimerande. Musiken signerad Carter Burwell antyder också mer tungsint drama. Och visst är filmen svart, men det finns i svärtan en otroligt skön absurd humor. In Bruges största styrka är just hur McDonagh lyckats gjuta samman det humoristiska med Ken och Rays extremt o-roliga jobb (plus synnerligen naturalistiska våldseffekter) och ovanpå det lägga till Rays skuldkänslor till en kompletterande helhet. Till och med den drömlika avslutningssekvensen känns inte det minsta pretentiös, utan helt följdriktig.

Brendan Gleeson gör en mycket stabil prestation som vanligt och Ralph Fiennes är en rolig överraskning som den stissige Harry. Men den stora behållningen med In Bruges kan jag tycka är att den påminner om att även Colin Farrell faktiskt är en riktigt bra skådespelare under rätt omständigheter. Det är bara synd att de omständigheterna tycks komma upp alldeles för sällan.

Filmens humor tillhör som sagt inte den tokroliga sorten och så här i efterhand kan jag tycka att behållningen med den egentligen är dess utforskande av skuld och ånger, något som naturligtvis torde vara högst aktuellt i ett katolskt Irland. Konsekvenserna av lönnmördarnas handlingar understryks av Brygges konstsamlingar, bland annat Hieronymus Boschs välkända Domedagstriptyk. Förtjänar Ken och Ray en plats i paradiset, helvetet eller skärselden? Kanske är de redan där?

Annonser