Brygge. En vacker stad med mycket medeltida bebyggelse bevarad, en stad som står på UNESCO:s världsarvslista. Ett land som producerar gott öl. En två veckors gratissemester på ett helt ok hotell. Man kan tycka att det inte borde finnas något att gnälla över i det läget, men Ray verkar ha gjort det till en sport att gnälla över allt.
Sitta på hotellrummet är tråkigt. Sightseeing är totalt poänglöst. Klättra upp i gamla kyrktorn är jobbigt. Hemstaden Dublin är finare och bättre i alla avseenden. Vore det inte för ansiktsbehåringen skulle man kunna tro att Ray var en treåring som bestämt sig för att trotsåldern är det bästa påhittet sedan Sempers Katrinplommon med päron (keeps you regular!). Rays sällskap Ken tycks ha ett närmast överjordiskt tålamod med sin tjurige kollega.
Men efter ett tag får man klart för sig att det kan finnas en ganska bra anledning till Rays missnöje. Han och Ken är lönnmördare och på sitt första uppdrag lyckas Ray klanta sig. Han skjuter inte bara sitt offer, utan dessutom ett oskyldigt barn. De två befinner sig nu i Brygge i avvaktan på besked från bossen Harry Waters.
In Bruges borde inte ha blivit en positiv överraskning eftersom det är en film som låtit tala om sig, så det faktum att den ändå blev det säger mycket om dess kvaliteter. Desto mer imponerande eftersom det är regissören Martin McDonaghs första film. Å andra sidan räknas han till en av Irlands främsta dramatiker (han har givetvis också skrivit manus till In Bruges) och fick en Oscar för kortfilmen Six Shooter.
Av handlingen att döma skulle man kanske dra slutsatsen att In Bruges är nattsvart och deprimerande. Musiken signerad Carter Burwell antyder också mer tungsint drama. Och visst är filmen svart, men det finns i svärtan en otroligt skön absurd humor. In Bruges största styrka är just hur McDonagh lyckats gjuta samman det humoristiska med Ken och Rays extremt o-roliga jobb (plus synnerligen naturalistiska våldseffekter) och ovanpå det lägga till Rays skuldkänslor till en kompletterande helhet. Till och med den drömlika avslutningssekvensen känns inte det minsta pretentiös, utan helt följdriktig.
Brendan Gleeson gör en mycket stabil prestation som vanligt och Ralph Fiennes är en rolig överraskning som den stissige Harry. Men den stora behållningen med In Bruges kan jag tycka är att den påminner om att även Colin Farrell faktiskt är en riktigt bra skådespelare under rätt omständigheter. Det är bara synd att de omständigheterna tycks komma upp alldeles för sällan.
Filmens humor tillhör som sagt inte den tokroliga sorten och så här i efterhand kan jag tycka att behållningen med den egentligen är dess utforskande av skuld och ånger, något som naturligtvis torde vara högst aktuellt i ett katolskt Irland. Konsekvenserna av lönnmördarnas handlingar understryks av Brygges konstsamlingar, bland annat Hieronymus Boschs välkända Domedagstriptyk. Förtjänar Ken och Ray en plats i paradiset, helvetet eller skärselden? Kanske är de redan där?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det här var en trevlig överraskning när den kom – såg den utan att veta något om filmen. Håller med om C.F han kan under rätt omständigheter. Vill minnas att han var i ok i den något beigea filmen Tigerland. Blir sugen att åka till Brugge efter att ha sett filmen.
Överrens om betyg på filmen.
Ja, Brygge verkar vara ett rätt mysigt litet ställe. Fast kanske hellre på sommaren än i december.
Det här är en film som legat och pockat på uppmärksamhet hemma i åratal. Jag har börjat titta säkert tio gånger men kommer ingenvart. Stänger av efter fem minuter, får ingen feeling alls. Skyller på trähästen Colin Farrell. Men läser din text och inser att jag kanske missar nåt om jag inte tar tag i saken. Återkommer om femton år när det blivit av 😉
@Fiffi: Åh, tusan jag var helt säker på att du sett den här. Men samtidigt finns det säkert massor med filmer som du inte stänger av efter fem minuter, frågan är om In Bruges verkligen är av en sådan kvalitet att man ska framhärda utöver tio försök? 😉
Vad kul att se en In Bruges-recension! Brügge var en av de första städer jag turistade i (jag var fyra), och jag har varit där efter att jag såg filmen också.
Var fullkomligt lyrisk efter att jag sett filmen. Hade ingen aning om att det rörde sig om en komedi, utan väntade mig en actionspäckad och halvdan thriller. Den har en helt annan kategori av humor än de miljontals romantiska komedierna. Roligast är i mina ögon när de skojar om turistande i allmänhet, och att få in det i en film med så mycket blod och katolsk skuldkänsla känns som en bedrift i sig. Och Carter Burwells musik är bra tjusig! 😉
Och Fiffi: Colin Farrell må vara en trähäst i vanliga fall, men inte i den här! 🙂 Sätt ribban högre och satsa på inom tio år!
McDonaghs andra film – Seven Psychopaths – kanske inte är fullt lika fantastiskt men helt klart sevärd.
Kan tillägga att Brügge är en oerhört trevlig stad!
Håller med, In Bruges är en strålande liten pärla med både svärta och humor. Och Farrell är bra här, till skillnad från i t ex Miami Vice…
http://jojjenito.wordpress.com/2011/05/03/in-bruges/
@Oliver: Kul att du tycker det! Filmens styrka är helt klart den fina balansen mellan det tragiska och det komiska. Den är tragikomisk, helt enkelt 😉 Måste erkänna att musiken inte var något som fastnade, men att Seven Psychopaths helt plötsligt blev betydligt mer intressant.
Kanske får bli Nederländerna nästa gång det ska semestras, man vet aldrig…
@Jojjenito: Jag vill minnas att din positiva recension var en av anledningarna till att jag äntligen tog mig i kragen och såg filmen.
@Sofia: Kul att bidra till pepp. 🙂 Nederländerna? Inte Belgien? Det är ju iofs nära.
@Jojjenito: Jo, det är jag som tänker i kors, Belgien ska det förstås vara.
Jag återkommer liiiite fortare än femton år 😉
Ajabaja att jag inte mindes din finfina text men nu känner jag mig JÄTTEGLAD att du tyckte om den. Och jag. Och alla. Hurra för Brygge!:)
@Fiffi: Brygge och Brendan!