Strindbergs stjärnaI framtiden undrar jag om inte litteraturvetarna kommer att dela in 00-talet i FDB och EDB. Före Dan Brown och Efter Dan Brown, alltså. För medan deckare och fantasy redan var både välkända och populära genrer innan Stieg Larsson och J.K. Rowling upplever jag att historiska konspirationsmysterier inte alls hade samma genomslag FDB. EDB har de däremot en sådan dragningskraft att en bok kan ha gått på massiv export redan innan den är publicerad. En bedrift som antingen betyder en slipad förhandlare på Jan Wallentins sida eller uppfattningen hos utländska inköpare att deras läsare är beredda att svälja nästan vad som helst, bara det kommer i rätt genre. För ärligt talat, Strindbergs stjärna är knappast århundradets bok.

Symbolforskaren Robert Langd… förlåt, Don Titelman har blivit less på alla de evinnerliga samtal han får från dykareremiten Erik Hall där uppe i Dalarna. Till slut sätter sig Don i bilen för att se vad det är för konstiga fynd dalmasen pladdrar om i sina nattliga telefonsamtal. Men innan han vet ordet av sitter han istället på Faluns polisstation, misstänkt för mordet på Erik Hall. Och ytterligare bara några timmar senare har han blivit omhändertagen av stenhårda säpo-män och tillsammans med advokaten Eva Strand forslad till Stockholm.

Där upptäcker han att han blivit inblandad i en mer än sekellång jakt på förbjuden kunskap genom ett mystiskt instrument som upptäcktes av Sven Hedin på 1800-talet i den asiatiska Taklamakanöknen. På olika vägar letade sig instrumentets kors och stjärna fram till Nils Strindberg, naturvetare och fotograf, för att sedan försvinna i samband med Andrées olycksaliga ballongfärd.

Men nu har de alltså dykt upp igen och Don och Eva kuskar kors och tvärs genom Europa för att lösa mysteriet. Inte heller blir det lättare av att de är ständigt förföljda både av vad som tycks vara en skum nazistsekt och ett gäng norska valjägare.

Både story- och karaktärsmässigt är det rätt uppenbart varifrån Jan Wallentin fått sin främsta inspiration. Vi har ett team bestående av en man och en kvinna, även om Wallentin gjort sin Don till ett betydligt svagare käril än den redobogne Robert L. Den Ondskefulla Organisationen är inte katolska kyrkan, men väl nazister (or are they…?). Han har dessutom slängt in en mer eller mindre skoningslös hitman, men istället för en flagellerande munk har vi en ung kvinna med ESP-krafter.

Och eftersom källan till Strindbergs stjärna är så uppenbar är det förstås svårt att inte jämföra uppföljaren med originalet. I det allra flesta fall kommer Wallentin in som flämtande andreman, ibland inte ens det. Han har exempelvis inte alls samma förmåga att utnyttja Brown-konceptet med korta cliffhanger-kapitel. Förutom den riktigt trevliga inledningen där Erik Hall gör det grottdyk som inleder hela cirkusen, blir det sällan särskilt spännande. När Don och Eva klafsar omkring i vattenfyllda gravvalv kan jag inte låta bli att se Venedig-scenen i Indiana Jones and the Last Crusade framför mig och det är boken som förlorar på den associationen.

Språket är klumpigare, men med förbehållet att jag antagligen är hårdare mot Wallentin än Brown. Å andra sidan kan jag inte tycka att journalistförfattaren Wallentin har löst frågan med alla de olika språken särskilt elegant. Allt som inte är engelska måste förstås översättas eftersom man inte kan förutsätta att dagens läsare kan varken franska eller tyska (eller jiddisch för den delen), men den dubblering som konstant förekommer stoppar upp läsandet alldeles för mycket.

Och nog för att jag störde mig på Robert Langdons stålmannauppenbarelse som uppenbarligen kunde fungera utan sömn hur länge som helst men jag vete tusan om jag föredrar Don Titelmans pillerknaprande vrak. Inledningsvis kan hans självmedicinerande förefalla som en tilltalande svaghet, men snart blir det bara tröttsamt att läsa om hur han petar i sig det ena för att komma igång eller det andra för att komma ned i varv. Ja, Jan Wallentin, du har gjort ett jättejättefint researcharbete i det avseendet, guldstjärna i kanten och allt det där, moving on please.

Men det största problemet (för min del i alla fall) är att medan Dan Brown i sitt mysterium (rättvist eller inte när det gäller i vad mån han erkände källan kan diskuteras) utgick från en relativt väl researchad konspirationsteori som var grundad i någon slags verklighet (“Jesus var en verklig man som var verkligt gift och fick verkliga barn”) har Wallentin hittat på sin konspirationsteori. Det gör den betydligt tunnare och medan det är ett bra val att inte skriva rena felaktigheter blir det samtidigt lätt löjeväckande med alla vaga hänvisningar till ”kvasarernas astronomiska hemligheter” och DNA-telomerer.

Jag kan också sympatisera med författarens ambition att inkorporera avskräckande beskrivningar av världskrigens olika fasor men det blir i många lägen tyvärr bara krystade och påklistrade utläggningar som inte har särskilt mycket med sammanhanget att göra. Mer än att ge Titelmans fotografiska minne något att återkomma till när han börjar komma mysteriet på spåret.

Men för all del, ska man vara rättvis måste det ju medges att inte ens mästare håller måttet hur länge som helst. Strindbergs stjärna är inte ens i närheten av den störtdykning som Browns The Lost Symbol innebar.