You are currently browsing the tag archive for the ‘Pretto’ tag.

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Snacka om film!-podden hade inte nog med fina saker att säga om greken Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer. Själv hade jag hittills inte bekantat mig med den egensinnige regissören, men nu var det alltså dags (stort tack till nämnda podd för lotteri-filmvinsten!). Djupt andetag, håll för näsan och ta klivet rakt ned i det Okända.

Det första jag noterar är att jag nog aldrig hade gissat att Colin Farrell skulle kunna uppnå nära nog Liam Neeson-pondus med en imponerande skäggväxt. Alltså, han känns verkligen inte som någon pojkspoling längre! Inte minst eftersom han här raskt kontrasteras mot landsmannen Barry Keoghans unge Martin. En kille som i sann Hollywood-anda sägs vara 16 år men mer liknar sina riktiga 25 (och har repliker som får honom att låta som 50). En person vars monotona röst och underliga konversation får mig att undra om det är meningen att jag ska uppfatta honom som lätt utvecklingsstörd?

Men antagligen inte eftersom detta med monoton och mer eller mindre känslolös leverans av repliker är något som hela casten i slutänden uppvisar. Vi kan få lite tårar här och var men annars är det som om vi får gissa oss till vilka känslor de olika personerna ska uppvisa utifrån det de säger eller gör.

Den märkliga titeln är inte så märklig när allt kommer omkring. Klart en grekisk regissör går tillbaka till den grekiska mytologin. Själv hade jag kanske till och med förväntat mig en livs levande hjort, gudinnan Artemis heliga djur, men riktigt så bokstavlig är förstås inte Lanthimos. Däremot kommer The Killing… förstås handla om sonande av skuld och offer – vilket pris kommer Steven i slutänden att behöva betala för sin del i Martins fars död? Och vem kommer att tvinga fram betalningen – Martin eller Stevens eget dåliga samvete? Är det kanske till och med så att vi ska se Martin som en osedvanligt fysisk och påtaglig manifestation av det som plågar Steven, den ofelbare kirurgen?

Alltså, jag vet inte jag… The Killing… benämns som “psychological horror” och tilldelas genrer som ”mystery” och ”thriller”. För min del blir filmen aldrig mer än ett svalt och lågintensivt drama. När jag känner att jag verkligen börjat tröttna tar historien förvisso en intressant vändning men det är inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt fascinerad. När The Killing… rullat på i ungefär 100 minuter måste jag kolla klockan för att se om det inte i själva verket gått 200. Upplägget eller premissen är intressant men kommer aldrig till skott (heh… You’ll see…).

Möjligen är det också så att jag, som ofta har svårt att engagera mig känslomässigt i filmer, måste ha betydligt mer draghjälp i det avseendet än vad Lanthimos ger? Som sagt, jag har inga problem att förstå eller tolka den känslolösa leveransen som avsiktlig, men den gör det knappast lättare för mig som tittare att ge mig hän i filmupplevelsen. Uttryckslösa röster och ännu mer uttryckslösa ansikten just doesn’t do it for me. Vad de gör är snarare att placera The Killing… farligt nära ”pretto”-gränslandet i mina ögon.

Jag varken förstår eller blir fascinerad av The Killing… med sina underligt gränslösa konversationer (filmens kallprat på galamiddagar är av typen: ”Our daughter just started menstruating”), dottern Kims svaga ”sång” (Idol-auditions ain’t got nothin’ on her!) och prat om mp3-spelare i en värld som samtidigt är utrustad med smart phones. Däremot blir jag av någon, närmast pervers, anledning nyfiken på vad Lars von Trier hade kunnat göra med det hela.

Men absolut, vet du med dig att du gillar känslokalla prestationer och halvkvädna visor, då ska du inte vänta en endaste minut med att se The Killing of a Sacred Deer. Have fun!

Några som åtminstone hade roligare än jag framför The Killing…
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir

Annonser

exit-humanityUnder en blodig skärmytsling i det amerikanska inbördeskriget (det fanns väl i och för sig inte så många andra skärmytslingsvarianter den gången) ser sydstatssoldaten Edward Young en märklig skepnad komma hasande bakom de anfallande blårockarna. Han försöker skjuta den men inget tycks stoppa monstret.

Läs hela inlägget här »

Louder than bombsGene Reed har förlorat en fru. Conrad och Jonah har förlorat en mamma. Isabelle Reed var en världskänd krigsfotograf, ständigt ute på uppdrag till allehanda oroshärdar i världen. Nu ska det ordnas en stor utställning kring hennes arbete och alla tre får anledning att riva skorpan av sår som knappt haft tid att läkas.

Läs hela inlägget här »

Only Lovers Left AliveDamn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!

…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.

Läs hela inlägget här »

Ghost Dogalt. titel: Ghost Dog: Samurajens väg

Stadens brevduvehobbyister lever farligt. Maffian är ute efter torpeden Ghost Dog eftersom han dödat en “made man”. Att de sedan är samma gäng som faktiskt beställde mordet av Ghost Dog tycks spela mindre roll. Grejen är att Ghost Dog är en knepig kille att hitta igen och det enda maffiagubbarna har att gå på är det faktum att han kommunicerar via brevduva. Lösningen är solklar: döda alla brevduveentusiaster till dess att man knäppt rätt kille.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Utflykt i det okända

Picnic at Hanging RockIngen romantikoverload från Peter Weir direkt, men i alla fall en film som inleder på alla hjärtans dag år 1900 kallt. Fast i Australien är det ganska varmt och en flickskola anordnar en utflykt för eleverna till en remarkabel geologisk formation som finns ett par timmars vagnfärd från skolan. Med sig har flickorna naturkunskapslärarinnan Miss McCraw och fransklärarinnan (som möjligen också undervisar i konsthistoria) Mlle. de Poitiers.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Augustirapsodi, Rhapsody in August, Hachigatsu no rapusodî

Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1992.

Akira Kurosawa är en av vår tids största filmlegender. Augustirapsodi är hans senaste film, regisserad i åttioårsåldern. Jämfört med hans mer kända filmer, exempelvis Ran eller De sju samurajerna, är detta en lugn och stillsam historia. Farmor har samlat sina barnbarn hos sig på landet. Ungarna, som lika gärna skulle kunna komma från USA med jeans och T-shirts, tycker att farmor/mormor är gammalmodig men älskar henne i alla fall. Medan en återupptäckt släktings förmögenhet hägrar på Hawaii för föräldrarna får barnen komma i kontakt med historien, farmors historia, vilken innehåller så många syskon att hon omöjligen kan komma ihåg dem alla.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1995

Kenneth Branagh är mannen som levererar renodlad Shakespeare och som trots detta har blivit Hollywoods egen lilla guldkalv. Ingen är helt immun mot trender och i och med Frankenstein behandlar han den siste av skräckens tre stora: Monstret.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Wings of Desire, Himmel över Berlin

Som en liten hyllning till den nyss avlidne Peter Falk och en påminnelse om att han faktiskt hade fler bidrag till den globala kultursfären än Columbo.

***

I Berlin (och i alla andra städer på jorden får man väl anta) finns det änglar som har förmågan att uppfatta människors tankar. De enda som kan känna deras närvaro är barn och Himmel över Berlin både öppnas och åtföljs konstant av ett långt poem (av Peter Handke) om hur barn uppfattar världen mer omedelbart och ”rent” än vuxna. Egentligen verkar inte dessa långrocksklädda och målarpenselhästsvansförsedda entiteter ha någon direkt uppgift, men de tycks dras till människor i nöd eller handlingar och tankar som ”vittnar om mänsklighetens andlighet”. Om människans andlighet bäst uttrycks av att man låter sig bli blöt av regnet fastän man inte behöver kan dock diskuteras.

Läs hela inlägget här »

En japansk man och en fransk kvinna spenderar det sista dryga dygnet innan hennes avresa från Hiroshima tillsammans. De har mötts av en slump och vet i princip inget om varandra, bortsett från att de uppenbarligen är perfekt avpassade kroppsligt och sexuellt, innan de hoppar i säng. När det rent köttsliga är tillfredsställt försöker de lära känna varandra lite bättre.

Ja, jag vet. Såsom varande filmentusiast borde jag sitta andlös av beundran inför denna klassiker som generellt anses vara en avgörande katalysator för den nya franska vågen. Men det går inte. Jag försöker desperat hitta något att fästa intresset vid och under några minuter tror jag att det ska gå vägen när den namnlösa kvinnans tragiska kärlekshistoria under andra världskriget återberättas i snabba ögonblicksbilder, men jag är snart tillbaka på ruta ett igen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser