You are currently browsing the tag archive for the ‘Klimatkatastrof’ tag.

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Men ska det gå att få ut något av I Am Greta är det lika så gott att släppa den typen av tekniska frågor. Detsamma gäller tillfällena då någon viktig person bara ”råkat” ringa Greta och be henne vara med på något klimatvärldsmöte samtidigt som kameran har rullat. Den typen av regi är man ju dock van vid från dokumentärgenren generellt.

Rent hantverksmässigt tycker jag att I Am Greta är en adekvat dokumentär, men den kommer inte med något exceptionellt när det gäller hur den väljer att berätta sin historia. Den förföljer primärt Greta och pappa Svante på femtielva klimattoppmöten (utrustade med micro, ekologiska bönor på burk och bönpasta), snarare än att exempelvis klippa ihop femtielva bandade intervjuer där folk utgjuter sig över ämnet för dagen. Greta själv bidrar också med vad jag antar är ett berättarspår särskilt inspelat för den här filmen. Upplägget är i allt väsentligt kronologiskt, med start i augusti 2018 och slut strax ett år efter, under hösten 2019.

Även om filmen lite här och var droppar omnämnanden av Gretas bakgrund med allt vad den innebär av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ätstörning, depression och selektiv mutism (de senare till viss del orsakade av klimatångest) ligger inte fokus primärt på hennes person, utan hennes kamp för att få världens ledare att ägna klimatfrågan den uppmärksamhet den förtjänar. Med risk för att låta sarkastisk – jag tappar räkningen på hur många gånger uttrycket ”ödesfråga” används. Samtidigt bryts detta fokus ibland för att visa en tonåring som någon gång också måste kunna få lite återhämtning, oavsett om det handlar om att bli itvingad en banan av pappa, en ensam dans i korridoren utanför sovkupén eller hundarna Moses och Roxy.

Jag måste erkänna att jag inte haft stenkoll på alla Gretas förehavanden sedan augusti 2018. Men läsning av boken Scener ur hjärtat och det faktum att det varit mer eller mindre omöjligt att undgå hajpen kring henne, gör att I Am Greta inte bjuder på så mycket nytt rent faktamässigt. Jag uppfattar inte heller att det varit syftet, utan snarare att måla upp en bild av fenomenet Greta.

Därmed inte sagt att filmen på något sätt antyder att dess huvudperson primärt skulle göra allt det hon har gjort för ära och berömmelse. För tillfredsställelsen i att vara någon som hela världen vill klämma ihop sig på en selfie med eller för chansen till stelt småprat med Emmanuel Macron. Gretas berättarröst konstaterar att hon inte är intresserad av hyllningar, hon vill bara se resultat, och jag är benägen att ta henne på orden. Det är ändå svårt att inte bli påverkad av de bestämda ögonen, den hopknipna munnen, vägran att acceptera halvmesyrer eller tomma löften och de ibland rätt karga utskällningarna av världens ledare för att de, av allt att döma, skiter i kommande generationers förutsättningar. Med tanke på de utskällningar som hon själv får utstå (”a mentally ill swedish child” var väl ett av de snällare omdömena som nämndes i filmen) har jag också svårt att tänka mig att någon skulle ha orkat hänga kvar så idogt som hon har gjort om hen enbart drevs av egennytta.

Samtidigt är det ingen film som jag blir särskilt glad över att se. Dels finns förstås själva sakfrågan där. Att vi fortfarande verkligen inte kan vara säkra på att världen (eller åtminstone delar av den) inte kommer att kollapsa under klimattrycket. Dels i perspektivet av det som slagit till efter inspelningen avslutades. Stämningen i I Am Greta är ändå i någon mening hoppfull, det är många som pratar om den osannolika folkrörelsen som har sitt ursprung i en 15-årig klimatstrejkare med tunna flätor. Att den (och hon) är en kraft som för första gången skulle kunna innebära verklig förändring. Men som nu, bara drygt två år senare, känns fullkomligt bortmotad från alla former av relevanta arenor till förmån för virus, smitta, Tegnell, desinformation och så kanske lite Trump.

I Am Greta är en dokumentär vars ämne är betydligt intressantare än filmen självt. Däri ligger sannolikt också dess främsta värde – att på ungefär 90 minuter sammanfatta och ge en bild av vad som åtminstone fram till januari 2020 såg ut att kunna vara starten på något verkligt nytt.

En övning i att demontera en DVD-baksidestext:
”Storstjärnan [WTF?!] Caspar Van Dien är tillbaka i ’500 MPH Storm’ – en actionspäckad [långt ifrån] katastrofthriller [korrekt begrepp om man med det menar att filmen är en katastrof till thriller] om ett energiexperiment som går fel och skapar en storm med kraft att förinta kontinenter [beror på vad man lägger in i begreppet ’förinta’]”.

Framsidan visar dessutom vilda vågor som sköljer över vad som torde vara både St. Paul, Parthenon och en massa skyskrapor. Inget av detta får vi se i filmvraket som är 500 MPH Storm.

Men för all del, jag får väl skylla mig själv som trycker in en Asylum-produkt i spelaren. Ett bolag som ju brukar vara snabba att utnyttja popularitetssurret från mer kända och påkostade produkter. Men här känns det som om de är nästan 20 år för sent ute om vi ska ta oss hela vägen tillbaka till Twister. Roland Emmerichs 2012 hade också, titeln till trots, fyra år på nacken vid pass 2013 och The Day After Tomorrow kom ju ytterligare fem år tidigare.

Alternativt var de två år för tidiga och slirade dessutom i så fall rejält på vilken naturkatastrof som ska vara i blickfånget. Jordbävningsfilmen San Andreas kom nämligen först 2015 och 500 MPH Storm handlar, som titeln antyder, om stormar. Eller som Caspar Van Diens huvudperson, vetenskapsmannen (här gissar jag bara, hans funktion är högst svårbedömd) Nathan Sims, ödesmättat säger: ”It’s called…a hypercane”.

Sims har någon slags koppling till den experimentella Apollostationen som ska utvinna obegränsade mängder energi ur ”naturens krafter” (oklart vilka och manuset bryr sig inte överhövan om det). Men omedelbart som någon slags kraftstråle slås på skapas enorma och oberäkneliga molnbanker vilka spyr ur sig tornadovirvlar, blixtar, hagel och drivis. Den ende som förstår vad som hänt och hur det hela kan åtgärdas är förstås Sims, vilken samtidigt måste måna om sin fru och son som oupphörligen befinner sig i stormens väg.

Caspar Van Diens ”skådespeleri” i 500 MPH Storm består av tre delar: bita ihop sina fyrkantiga käkar, galningsstirra rakt in i kameran samt nu och då vråla saker som ”Go,go, go!”. Varken regissör eller manusförfattare hade producerat en fullängds-spelfilm innan detta haveri, vilket känns helt rimligt. Vad som känns fullkomligt orimligt är att de allihop tycks ha fått fortsätta jobba inom branschen, där regissören Daniel Lusko till och med gjorde en film med James Remar året efter.

Ungefär en kvart in i filmen är jag redan fundamentalt uttråkad och inget av det som händer under dess dryga 80 minutrar får mig att sträcka på ryggen. Manuset är varken dumt eller obegripligt på ett sätt som kanske hade gjort det hela lite mer underhållande, bara trist när ”berättelsen” klipper fram och åter mellan de som befinner sig på Apollostationen och Sims försök att kontakta dem för att förmedla det han vet. De datoranimerade ”effekterna” av så väl kraftstrålar som luftballonger och diverse fordon är så sjukt fula att jag önskar att det funnes något slags kännbart straffsystem för folk som trycker in sådana vidrigheter i sina filmer. Exakt samma textsekvens synes rulla på alla datorskärmar, oavsett om de står i en skogsvaktarstuga eller på Apollostationen.

Jag tvekar inte att kalla 500 MPH Storm en skymf mot allt vad film”skapande” och publikrelationer heter.

alt. titel: Weathering With You

Tokyo har drabbats av ihållande regnväder och för årstiden ovanligt låga temperaturer. Barnen blir gnälliga av att ständigt behöva vistas inomhus medan verksamheter som loppmarknader och utomhusbröllop av naturliga skäl inte längre utövar samma lockelse. Som praktikant på ett företag som skriver artiklar för konspirations- och sensationstidningar kommer Hodaka i kontakt med den ena märkligare teorin än den andra när det gäller den rådande väderleken.

Läs hela inlägget här »

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Läs hela inlägget här »

Tomorrowlandalt. titel: Disney Tomorrowland: A World Beyond

En atom innehåller enorma krafter. Innan kalla kriget och kärnvapenparanoian, så påtaglig för oss som växte upp på 70-talet, var den karakteristiska symbolen något som stod för hopp och potential. Något som skulle göra världen bättre, starkare och renare. Inte konstigt att Walt Disney valde den lille gynnaren som kännemärket för Disneylandområdet Tomorrowland, enligt hans egen vision ”a vista into a world of wondrous ideas, signifying Man’s achievements… The hope for a peaceful, unified world.” Vad låg väl förborgat i atomen om inte framtiden?! Nu, sextio år senare, är framtiden vare sig bättre eller renare. Vissa skulle säkert vilja hävda att den rentav är sämre (*host* SD).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg