alt. titel: Visslarna, The Whistlers

Se där, en rumänsk Oscars-kandidat minsann. Nu blev inte La Gomera nominerad till ”Best International Feature Film” (hette inte den kategorin alldeles nyss ”Best Foreign Language”?) men det förtar inte äran av att vara den första rumänska film jag mig veterligt har sett.

På pappret skulle La Gomera dock kunna passera för vilken Hollywood-thriller som helst. Den korrupte polisen Cristi ska hjälpa till att frita affärsmannabrottslingen Zsolt. För den sakens skull måste han resa till kanarieön La Gomera. Här har befolkningen nämligen utvecklat ett slags visselspråk för att kunna kommunicera över stora avstånd (ungefär som en kanarisk version av jojk, antar jag?) och det är förstås användbart i dagens digitala kontrollsamhälle där polisen utvecklat möjligheter till såväl kameraövervakning som mobilavlyssning.

Den som gett Cristi uppdraget är Zsolts syster och affärspartner, Gilda. En stenhård kvinna som tillsammans med sin bror dock tagit det olyckliga beslutet att försöka blåsa sina spanska knarkpartners.

Det som kanske inte är så Hollywoodskt med det här upplägget är tempot. La Gomera hoppar fram och tillbaka i sin berättelse och det funkar helt ok för min del, särskilt som klippen mellan dåtid och nutid, mellan La Gomera och Bukarest, markeras av färgglada textskyltar. Men framställningen blir, trots sin nervpirrande historia, aldrig särskilt spännande. Jag saknar ett driv som förhoppningsvis skulle ha gjort mig mer engagerad i exempelvis Cristis ansträngningar att blåsa sina kollegor, Gildas försök att (eventuellt) blåsa både Cristi och sina partners eller åklagarens försök att blåsa Zsolt genom en högst illegal knarkplantering.

Kanske är det här nerven i La Gomera är tänkt att ligga? I en skurkkultur och poliskår som bägge är lika goda kålsupare när det handlar om att få jobbet gjort och lider brist på alla former av lojalitet? I det avseendet gissar jag att man skulle kunna se regissör och manusförfattaren Corneliu Porumboius film som starkt samhällskritisk? Filmens åklagare är som sagt utan tvekan beredd att bryta mot lagen för att sätta dit en brottsling som man ”vet” är skyldig (och dessutom låta en enskild polisman bära hundhuvudet om det hela skulle uppdagas) medan det görs tydligt att polismanslönen på 1 000 euro inte räcker särskilt långt. Klart att det då är lockande att sälja sina tjänster på den öppna marknaden, så att säga.

Som vanligt blir jag alltså osäker om det ligger en kulturproblematik i botten – jag är kanske helt enkelt inte tillräckligt rumänsk för att fatta grejen med La Gomera? Det som gör mig extra benägen att hemfalla åt den förklaringen är Cristis relation med sin mamma. Här finns nämligen en religiös aspekt som jag känner att jag har svårt att greppa. Hon är bekymrad över att hennes vuxne son är både ogift och barnlös. Kan det till och med vara så att han är gay?! Hon har vänt sig med sin oro till prästen i den lokala kyrkan och vill gärna att Cristi gör detsamma. Samtidigt ska påpekas att den kyrkliga vinkeln är en högst reell del i berättelsen och inte alls på samma symboliska plan som i den makedonska Gud finns, hennes namn är Petrunya.

La Gomera var aldrig direkt dålig men som sagt aldrig heller något som varken engagerade eller intresserade på någon högre nivå.

La Gomera var årets sista film från Stockholm filmdagar.