The Lodge (2019)

Vet ni vad som är en riktigt jävla dålig idé? Att pappa Richard introducerar flickvännen Grace för de traumatiserade syskonen Aidan och Mia, samtidigt som de helt uppenbart skyller mamma Lauras självmord på Graces blotta närvaro. Vet ni var som är en fullkomligt sinnesrubbad idé? Att Richard fått för sig att det väl skulle vara jättemysigt för hans Grace att spendera ett par dagar tillsammans med de fientligt inställda kidsen i den ödsligt belägna stugan som det tar sex timmar att köra till. Om vägarna inte snöat igen vill säga, vilket risken är ganska stor för så här i juletider. Det bör också tilläggas att Aidan och Mia besöker familjestugan för första gången sedan Lauras död.

Det enda Richard möjligen inte kan lastas för (sade jag förresten att han kör dit och därifrån och därmed lämnar stugans invånare billösa?) är att Graces mentala tillstånd inte är riktigt så stabilt som man skulle kunna önska. Särskilt inte i en situation som denna. Hon växte upp i en religiöst fanatisk sekt som, när hon var tolv, förvandlades till en självmordssekt. Vilket slutade i en hel hög med kroppar och en found footage-videofilmande tolvåring.

Nå, sväljer man det här upplägget serverar The Lodge för all del en ganska smaklig anrättning. Vilket förstås beror på att såväl Riley Keough som Jaeden Martell och Lia McHugh i rollerna som Grace, Aiden och Mia levererar fina och hyfsat trovärdiga prestationer. Manuset lyckas hela tiden hålla publiken på halster om det vi ser är skräckfilm som bygger på hemsökelser och spökerier, andra övernaturligheter, hallucinationer i en labil hjärna eller ett avancerat gaslighting-scenario i någondera riktningen. Den övertydliga hänvisningen till The Thing (man kan inte lita på någon) injicerar ett ganska fint stråk av klassisk skräck utan att för den skull egentligen avslöja vartåt det barkar.

Till det kommer en tryckande stämning som vi vid det här laget har börjat känna igen från särskilt Ari Aster, Robert Eggers och Jennifer Kent. Musiken från Danny Bensi och Saunder Jurriaans (who?! Se på fan, The Autopsy of Jane Doe…) är en blandning av lågfrekventa muller och skärande stråkar, kort sagt musik som gör en illa till mods. Stugan blir allt mörkare och mer klaustrofobisk, där det till slut bara finns en irrande ficklampsstråle som knappt klarar av att penetrera mörkret framför en. Samtidigt är omgivningarna gråvita och i princip ständigt pepprade av sådana där hårda små iskorn istället för mjuka och jullika snöflingor.

The Lodge jobbar också fint med hoppa till-effekter som egentligen inte är hoppa till-effekter. Snarare lägger den in chockerande scener som inte bygger på att rollfigurerna ska bli rädda, utan att vi i publiken ska bli det. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt, men effekterna i The Lodge känns av någon anledning inte lika ”fuskiga” som de tenderar att göra i mer generiska eller slarvigare produktioner.

Jag skulle kunna tänka mig att det går att anklaga The Lodge för att utnyttja föreställningen om att psykisk ohälsa när som helst kan slå över i mordiskt vanvett. Men den skulle i och för sig lika gärna kunna framföra budskapet att religiös fanatism aldrig är särskilt lyckat.

Det filmen lider av är sagda påminnelser från exempelvis Midsommar, Hereditary och The Witch. Eller lider och lider, det handlar främst om att det inte längre känns så enormt nyskapande med en tryckande stämning i kombination med en historia som hela tiden balanserar mellan att ”bara” vara en jäkligt obehaglig sådan om psykisk ohälsa och osunda familjerelationer eller eventuellt har något mer övernaturligt i botten. Plus att man snott dockskåpsvinkeln rakt av från Hereditary. Men eftersom den detaljen samtidigt bidrar till ambivalensen som gör att jag aldrig blir riktigt säker på vart det hela ska landa är jag beredd att fria hellre än fälla.

Men när österrikarna Veronika Franz och Severin Fiala äntligen sätter punkt sitter jag emellertid med upplevelsen att jag faktiskt tyckte bättre om ambivalensen än slutresultatet. The Lodge var en film där resan var betydligt bättre än det slutgiltiga målet. Men den där resan var som sagt inte så dum ändå.

Det var Stockholm filmdagar som bjöd på den psykologiska skräcken.

Annons