Little Women (2019)

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

• Best Motion Picture of the Year
• Best Performance by an Actress in a Leading Role
• Best Performance by an Actress in a Supporting Role
• Best Adapted Screenplay
• Best Achievement in Costume Design
• Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Det är författarlektionen som den unga Jo March får sig till livs samtidigt som hon säljer sin novell till redaktören Mr. Dashwood. En klart mer matnyttig lektion i hennes ögon än den stammande kritik som pensionatsvännen Friedrich Baher försöker föra fram. Han har nämligen mage att antyda att Jos historier är lite för lättviktiga, lite för fokuserade på ren underhållning.

Jo, som har ett eldfängt temperament, svarar emellertid att den ärade professor Baher är ”a pompous blowhard” och sedan är den vänskapen över. Tillfälligtvis i alla fall. För som Little Women lär oss är Jos vredesutbrott sällan särskilt långvarig och hon ångrar alltid sitt stormiga humör bittert efteråt. Då är det ju tur att den älskade Marmee finns tillhands och kan berätta att hon var precis likadan när hon var yngre.

Då var det alltså dags för klassikeradaption där Greta Gerwig hållit i både taktpinnen och manuspennan. För ett par år sedan blev Gerwig Oscarsnominerad för Lady Bird, en helt ok coming of age-indie. Och så nu Little Women (även den en coming-of-age-historia) som också fått ett gäng Oscarsnomineringar slängda efter sig. Fortsätter Gerwig i den här riktningen undrar jag vart det ska sluta, för banne mig vad det här var bra och trevligt och mysigt och alla möjliga andra fina saker jag kan komma på att säga.

Den största risken klassikeradaptioner löper, särskilt när de dessutom blir påkostade kostymfilmer, är att det hela tenderar att bli en smula stelt och teatraliskt. Men skådisprestationerna, i kombination med Gerwigs manus, räddar 2019 års Little Women undan det slukhålet. Ok, så Emma Watsons Meg är kanske inte världens mest trovärdiga tvåbarnsmor eller Florence Pughs Amy den mest övertygande tolvåringen rent utseendemässigt. Men trots sådana invändningar tycker jag att både dialog och händelseutveckling flyter naturligt. Replikerna trillar lätt och ledigt från allas läppar utan att låta vare sig ålderdomliga eller märkligt moderna. Jag köper till och med känslan (om än inte uppenbarelsen) av Amys hysterigråtande skam och rädsla efter att ha hamnat i onåd hos skolläraren. Yep. Florence Pugh is that good.

Gerwig har också valt att inte berätta sin historia kronologiskt från start till mål. Istället hoppar den fram och tillbaka mellan nutid, när flickorna är mer eller mindre vuxna, och dåtid, när de alla fortfarande levde i den lilla staden Concord och fadern Robert var frånvarande på grund av det amerikanska inbördeskriget. För min del är det en framställning som funkar betydligt bättre än jag hade vågat tro för den här historien. Knepet ger ytterligare ett lager av bitterljuv nostalgi och sorg till en (förhållandevis) idyllisk, men förlorad, barndom när både vi i publiken och flickorna själva (särskilt Jo) ser tillbaka på en mer sorglös tid. Barndomsskildringen blir av naturliga skäl inte lika rosenskimrande när vi vet vad som väntar runt hörnet.

Men visst finns här också ett icke föraktligt mått av idyll, rosiga kinder och mys. Gerwig låter oss tjuvkika in i det lilla hemmet i Concord som i ett underbart tittskåp. Kameratekniken som gör oss delaktiga i systrarnas glada tjatter och pysslande med teaterpjäser eller handarbete. Jämfört med dåtidens intimitet är nutiden snarare imposant och vackert komponerad. Det gäller förstås särskilt Amys del av historien eftersom hon för tillfället befinner sig i Paris. Men spatserande parkpar och tjusiga herresäten kan ändå inte tävla med vare sig känslan eller ljuvligheten i den enkla scenen mellan Jo och Beth på stranden (jag gissar att ett tack för den även ska gå till den franske fotografen med det übercoola namnet Yorick Le Saux).

Trots allt jag nu sagt om manus, atmosfär och utseende (plus ett fullkomligt förtjusande score av Alexandre Desplat) måste jag ändå komma tillbaka till detta med Little Womens skådespelare. Av de två jag redan nämnt är det ingen tvekan om att Pugh, med sin fascinerande mörka stämma, vida överglänser Watson. Men hennes Amy får svår konkurrens från Jo, där Gerwig lockat ännu en finfin rolltolkning från Saoirse Ronan. Jag kan inte bli annat än förtrollad av Ronans andäktiga ansiktsuttryck när hon sitter böjd över sitt skrivarbete eller en bok. I sammanhanget hamnar Eliza Scanlens Beth lite i skymundan, men så hon också berättelsens minst tacksamma personlighet.

Margaret ”Marmee” March spelas av Laura Dern och jag hade av någon anledning aldrig kunnat föreställa mig att hon rent utseendemässigt skulle kunna passa så bra i en historisk film. Meryl Streep visar att hon utan att snubbla kan kliva rakt in i exakt samma bitska tantroller som för tio eller femton år sedan skulle ha spelats av Maggie Smith eller Judi Dench. Timothée Chalamet gör inte heller bort sig i rollen som grannen Laurie även om han nästan känns lika osannolik i vuxen ålder som de kvinnliga skådespelarna gör som flickor. Den ende som inte alls funkade för min del var Bob Odenkirk som den gode fadern och pastorn Robert March (Saul Goodman, I blame you !).

Författaren Louisa May Alcott själv förblev ogift till sin död 1888 och det finns goda anledningar att tolka både Little Women och Jo som relativt självbiografiska. Men ni minns väl redaktören Mr. Dashwoods råd till Jo i början? Altaret eller graven. Gerwig försöker komma undan den här lilla stötestenen genom att i sista sekunden lägga in en metanivå i sin berättelse. För min del var den inte särskilt störande, men rent logiskt gav den tyvärr upphov till några onödiga frågetecken.

Alcotts bok har med rätta blivit en klassiker, främst på grund av sin, för tiden, realistiska bild av flickor och systerskap. Gerwigs manus har klokt nog valt att tona ned de vassaste religiösa pekpinnarna och istället lyft fram kvinnoperspektivet. Här ges publiken möjlighet att påminnas om att den idylliska dåtiden i många avseenden faktiskt inte alls var särskilt idyllisk, att det trots det fanns kvinnor som inte ville nöja sig med sin av samhället tilldelade roll samt eventuellt känna en viss tillfredsställelse över att kvinnor åtminstone inte längre är mäns egendom. Nu är bara frågan om filmen Little Women anno 2019 ska bli lika mycket av en klassiker som den litterära förlagan.

Little Women var en av de filmer som årets Stockholm filmdagar bjöd på. Det tackar jag förstås för. Likaså
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!
Filmitch