Martins Scorseses evighetslånga Netflix-skapelse är nominerad i en hel hög kategorier:

  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Motion Picture of the Year

***

Lastbilschaffisen Frank Sheeran ger sig, utan särskilt mycket betänkligheter, i lag med Philadelphia-maffian genom att sälja köttet han har betalt för att frakta. Hans arbetsgivare misslyckas trots detta kapitalt med att sparka honom från jobbet på grund av stöld. Istället får de sig en rejäl utskällning från domaren för sina försök att sätta dit en hederlig arbetare. Men Frank har vid det laget inget behov av chaffis-kneget eftersom han kommit ännu längre in i kretsarna av ”made men”. Genom vänskapen med bossen Russell Bufalino kommer Frank dessutom i kontakt med den välkänt hetlevrade fackföreningsordföranden Jimmy Hoffa och blir en slags livvakt åt honom.

Alltså: En film regisserad av Martin Scorsese. På rollistan namn som Al Pacino, Robert De Niro, Joe Pesci, Harvey Keitel och Bobby Cannavale. En miljö av maffia- eller gangster-50-tal. Känns det nytt, spännande, piggt?

Nej, Scorsese & gubb-Co. har knappast grävt upp The Irishman från development hell i syfte att vara innovativa eller bryta ämnesmässig ny mark. Snarare får jag en känsla av att filmens främsta syfte är att ge 70-plus-farbröderna en chans att återuppleva sin ungdom. Både filmskaparmässigt, i form av maffiamiljön, och levnadsmässigt, med det ljuva 50-talet. Till och med filmens soundtrack skulle kunna vara en ren sammanslagning av alla gubbsens Spotify-spellistor kallade ”Mina 50-talsfavvisar”. Ger detta The Irishman tillräckligt med existensberättigande som film? Tveksamt för min del.

Jag var tveksam redan innan titten. Trots att jag gillar många av Scorseses filmer, inklusive de maffia-betonade, kändes inte upplägget för The Irishman särskilt engagerande. Men alla förtjänar en ärlig chans, särskilt om de kommer med ett gäng Oscars-nomineringar i rockärmen. Tyvärr gjorde mina ansträngningar ingen större skillnad för The Irishman.

Med tanke på den kompetens som ändå är inblandad på alla håll och kanter ska jag inte gå så långt som att kalla filmen för ”dålig”. Däremot saknade jag något för att jag skulle bli ordentligt engagerad i det The Irishman vill berätta om. Och då menar jag absolut inte fler spelminuter eftersom de 209 som nu bjöds var på tok för många, redan de. I alla dessa tre aspekter påminner The Irishman händelsevis om min upplevelse av Tarantinos Once Upon…

I fallet The Irishman hade jag exempelvis önskat mig en fylligare bild av maffiakulturen(s makthierarkier), en mer komplett beskrivning av samtidshistorien (alternativt tidsandan) eller komplexare personporträtt. De här väldigt olika möjligheterna ger kanhända vid handen att jag saknade en tydlig linje i filmen.

Om filmen siktat på en historia om alla de miljöer som Frank Sheeran rör sig i, sedda genom hans ögon, skulle antingen de ha behövt vara mer detaljerade eller han mer intressant som huvudperson. Skulle den vara en historia om hur en man jobba med att kallblodigt skjuta folk i huvudet skulle denne man också ha behövt vara mer intressant eller försöken att krypa in under huden på honom mer seriösa. Skulle den vara en historia om Jimmy Hoffa skulle han och hans organisation behövt stå mer i centrum.

Nu blev det varken hackat eller malet i Steven Zaillians manus (baserat på Sheeran-biografin I Heard You Paint Houses av författaren Charles Brandt). Jag fick ingen känsla för var Bufalinos organisation befann sig i den amerikanska maffia-hierarkin, hur de påverkade sin samtid, hur Hoffa egentligen byggde upp och skötte sin organisation eller hur han påverkade sin samtid. Vissa saker beskrivs förvisso i detalj (exempelvis vissa personers mer eller mindre våldsamma hädanfärd), men jag har svårt att placera dem i ett sammanhang, medan andra (typ frasen ”paint houses”) i bästa fall flyger förbi i ögonvrån. Med tanke på speltiden (sade jag att filmen är 209 jävla minuter lång?) tror jag att Sheerans historia hade tjänat på att antingen utökas till en serie eller tajtas upp med en sisådär 30-60 minuter.

Däremot störde jag mig betydligt mindre än jag hade vågat hoppas på farbrödernas föryngrings-CGI. Det ska väl erkännas att Robert De Niro knappast ser ut som om han är blott 35 ungdomliga år första gången hans irländare stöter ihop med Joe Pescis Bufalino. Eller att Pesci vid det tillfället verkligen ser ut att vara nästan 20 år äldre än De Niro. Men det är bara vid ett par tillfällen som jag hajar till för att det ser direkt konstigt ut, rent ansiktsmässigt. En 70-plus-kropp är däremot svårare att maskera, varför det blir en smula märkligt när en hyfsat ung pappa rörelsemässigt snarare ser ut att tillhöra samma generation som sin egen far. Fortfarande kan jag dock tycka att det skulle vara bättre att lägga CGI-bucksen på en ung skådis istället. Andra skådespelare än 70+-farbröder behöver också ställa mat på bordet.

Mycket har skrivit och sagts om rollprestationerna från särskilt De Niro, Pacino och Pesci. De Niro var alldeles för nollställd för att jag skulle få ut särskilt mycket av hans Frank Sheeran. Det sägs omgående att Sheeran var en man som följde order, punkt slut, och så mycket mer blir han aldrig. Inte heller vad han tycker om den rollen. Jag kan inte riktigt relatera till beskrivningen att De Niro skulle ha varit ”rather emotional” när han berättade för Scorsese om Frank efter att ha läst Brandts bok. Det är då inget som syns på skärmen.

Pacino var väl varken bättre eller sämre än han brukar vara i sina hetlevrade roller. Däremot tyckte jag mycket om Pescis Bufalino, möjligen för att jag har minst erfarenhet av skådespelaren som något annat än högljudd och tokrolig eller komplett galen. Pescis prestation gör att man uppmärksammar honom, trots att han ofta befinner sig lite i bakgrunden. Hans gammelmansdarriga pillande med tummen mot fingrarna var en särskilt fin detalj.

Om The Irishman får vila lite och jag får vara ganska mycket mer påläst inför en omtitt tror jag filmen har potential att växa till sig. Men i nuläget är den inte så mycket mer än en alldeles för lång gubb-film.

Flera har ändå satt av en massa tid för irländaren:
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Snacka om film!
Fripps filmrevyer