Strangers on a Train (1951)

Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.

***

alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’

Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.

Jag tror dock inte att Bruno Anthony får en framtidsvision om två hip-hoppande Atlanta-bor när han försöker locka tennisstjärnan Guy Haines med frasen ”crisscross”. Å andra sidan har Guy inte den blekaste aning om att mannen han nyss mött på fullaste allvar är beredd att mörda hans lösaktiga fru. Under förutsättning att Guy betalar tillbaka tjänsten genom att mörda Brunos far, förstås.

Nej, Guy skrattar bara lite obekvämt, säger ”sure, sure” och klappar Bruno på axeln medan han desperat försöker lösgöra sig från den minst sagt klängiga nya bekantskapen. Hade han gissat att Bruno skulle göra allvar av sitt erbjudande skulle han sannolikt ha blivit ganska förfärad. Han skulle i alla fall inte ha grälat med den förhatliga Miriam, hur påfrestande egoistisk hon än var. Och han skulle definitivt inte ha skrikit i telefonen till sin nuvarande flickvän, den sofistikerade och inte alls lösaktiga senatorsdottern Anne Morton, att han hjärtans gärna skulle vilja strypa Miriam för alla problem hon skapat i hans liv.

Som det är nu har Miriam-problemen bara ersatts av de ofantligt mycket allvarligare Bruno-problemen. Dels eftersom Bruno anser sig vara berättigad till ett återbetalnings-mord från Guy, dels eftersom polisen tycker att en hotfullt motsträvig äkta make passar finemang som misstänkt för mordet på Miriam.

Jag känner mig inte tillräckligt säker på Alfred Hitchcocks samlade produktion för att säga huruvida historien i Strangers on a Train är typiskt Hitchcocksk. Jag tycker däremot att det förvillande enkla upplägget, som samtidigt skapar en oanad komplexitet rent spänningsmässigt, känns ganska typiskt för Patricia Highsmith. Vilket inte är så konstigt eftersom manuset bygger på författarens bok från 1950. Jag blir däremot lite förvånad över att se Raymond Chandlers namn i förtexterna eftersom jag inte alls uppfattade något av hans faiblesse för cyniskt poetiska fraser. Men tydligt skar det sig rejält mellan honom och Hitch, med resultatet att i princip inget av Chandlers skrivande finns kvar i det filmade manuset. Wikipedia, du har då svar på allt…

Jag har sett Strangers on a Train ett par gånger förut men slås återigen av vilken högoktanig spänning filmen levererar i princip nonstop. Från det att Guy hoppar av tåget i Metcalf staplas scen efter scen på varandra, vilka syftar till att var och en vrida upp rafflet ytterligare några hack. Från bråket mellan Guy och Miriam, till nöjesfältet, till festen, till tennismatchen och så till nöjesfältet igen.

Rent filmtekniskt finns flera fina detaljer, exempelvis i övergången mellan Guys strypreplik och Bruno som beundrande ser på sina välmanikyrerade händer, de anländande benen till järnvägsstationen eller speglingen av mordet i Miriams glasögon. Jag upplever också att väldigt många scener antingen är filmade ovan- eller underifrån, även om jag inte lyckades klura ut någon direkt struktur i greppet.

Dock dras filmen med ett par nackdelar, vilka främst framstår i skenet av nutiden. I likhet med Saboteur får publiken en brutal påminnelse om hur pass omedveten samtiden verkar ha varit gentemot relationsvåld, eller också väljer man helt enkelt att inte se. När Huy ruskar om Miriam ganska så rejält på hennes arbetsplats kommer till slut hennes chef fram. Men inte för att kasta ut den brutale maken, utan för att påpeka att den typen av agerande passar sig bäst i hemmet.

Bruno porträtteras som fullkomligt amoralisk. En gräns- och hänsynslös typ som funderar, lite sådär nonchalant, på om det inte skulle vara kul att testa att mörda en annan människa. Inget fel med det i sig, det som skaver är dock att han getts klara gay-vibbar plus ett rejält moderskomplex (för det hade ju alla gay-män vid den här tiden). Vilket alltså i förlängningen blir en del av hans patologiska gränslöshet. I ett läge hör vi hans föräldrar prata om någon slags ”treatment” för Brunos del och det är högst oklart om det de vill ska behandlas är hans psykopati eller hans homosexualitet.

Filmens andra ”skurk” – Miriam – kommer inte undan så mycket lättare, hon. Hon uppträder omedelbart som omoralisk, bedräglig, girig, egoistisk, falsk och opålitlig. På nöjesfältet är hon inte bara sexuellt omättlig eftersom hon är där i sällskap med två unga män, hon har också en mer hämningslös inställning till mat än vad som är lämpligt för en riktig kvinna.

Och så har vi då vår hjälte Guy. Han uppfyller med råge föreställningen om att det enda som skiljer en god man från en ond är att den gode mannen kan kontrollera sin inneboende våldsamhet. Ska jag hårdra det hela skulle jag nästan vilja påstå att Strangers on a Train säger att den enda skillnaden mellan Bruno och Guy är att Bruno gör det överlagt som Guy lika gärna skulle kunna göra i stridens hetta. Men gör det verkligen Guy till en good guy? Värdig hela Morton-familjens obrottsliga lojalitet?

Risken finns dock att jag fastnar i just de här tankegångarna eftersom jag tycker att Farley Granger är ganska trist som ambitiös tennis-hjälte. Inte heller finns mycket gnista i förhållandet till Ruth Romans Anne. Samtidigt är Annes lillasyster Babs en underbart prosaisk rollfigur, spelad av Hitch-dottern Patricia, och filmens tempo gör att jag nästan inte hinner sitta och reta upp mig på Grangers träighet. En nervig filmklassiker i ordets rätta bemärkelse där åtminstone nervigheten tacksamt nog motstått tidens tand.