Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Nej, på det hela taget bjuder inte indietjejen par preferance Greta Gerwig (i sin regissörsdebut) på något som helst nytt vad gäller uppväxtskildringar för unga tjejer i småstaden. Christine har kulturambitioner och vill att alla ska kalla henne Lady Bird (oklart varför men jag har i alla fall svårt att tänka mig att det är ett försök att likna Lyndon B. Johnsons fru). Hon bråkar med sin mamma, hatar skolans populära tjejer tillsammans med bästisen Julie och håller utkik efter potentiella pojkvänner. Gärna med ett kulturellt kapital (Musiker! Cigg! Svårmodig läsning!) som hon kan göda sin egen längtan med. Och vilken high school-skildring är väl komplett utan nojja över både homosexualitet och kroppsformer?

Sammanhangsmässigt är kanske det mest anmärkningsvärda med Lady Bird att den utspelas 2002 och det är därmed mycket ökenkrig på TV och många funderingar på terrorism. Det filmen ändå har som talar för den är en trevlig komisk ådra och bra rollprestationer. I spetsen av casten står förstås Soirse Ronan som Lady Bird men även både Laurie Metcalf och Tracy Letts gör bra insatser som hennes hårt prövade föräldrar.

För min del känns det helt uppenbart att Lady Bird hade kunnat spelas av Gerwig själv om filmen varit lite äldre (gör hon därmed en Woody Allen?). Helt osannolikt att det faktiskt inte att Gerwig själv är Lady Bird, alltså att filmen skulle vara mer eller mindre självbiografisk. Särskilt slutet, där Lady Bird innerligt tackar sin mamma för allt hon gjort för sin dotter skulle man lika gärna kunna tänka sig är Gerwigs sätt att erkänna betydelsen av sin egen bakgrund. Oavsett vart man är på väg är man alltid präglad av det man kommer från.

Lady Bird var en söt och charmig indiebagatell, men inte så mycket mer. Den där stående ovationen på Torontos filmfestival har jag lite svårt att förstå. Dock tänker jag mig kanske att filmen främst stannar kvar hos den del av publiken som ligger lite närmare Lady Bird i ålder än jag och som delar hennes drömmar om ett häftigare liv i storstaden. Skulle också tro att den kan vara en riktigt fin mor- och dotterfilm.

Sista filmen ut för min del från Stockholm Filmdagar. Jag gissar att de som är mer hemma på amerikansk indie än jag tyckte bättre om Lady Bird.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Annonser