Lady Bird (2017)

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Nej, på det hela taget bjuder inte indietjejen par preferance Greta Gerwig (i sin regissörsdebut) på något som helst nytt vad gäller uppväxtskildringar för unga tjejer i småstaden. Christine har kulturambitioner och vill att alla ska kalla henne Lady Bird (oklart varför men jag har i alla fall svårt att tänka mig att det är ett försök att likna Lyndon B. Johnsons fru). Hon bråkar med sin mamma, hatar skolans populära tjejer tillsammans med bästisen Julie och håller utkik efter potentiella pojkvänner. Gärna med ett kulturellt kapital (Musiker! Cigg! Svårmodig läsning!) som hon kan göda sin egen längtan med. Och vilken high school-skildring är väl komplett utan nojja över både homosexualitet och kroppsformer?

Sammanhangsmässigt är kanske det mest anmärkningsvärda med Lady Bird att den utspelas 2002 och det är därmed mycket ökenkrig på TV och många funderingar på terrorism. Det filmen ändå har som talar för den är en trevlig komisk ådra och bra rollprestationer. I spetsen av casten står förstås Soirse Ronan som Lady Bird men även både Laurie Metcalf och Tracy Letts gör bra insatser som hennes hårt prövade föräldrar.

För min del känns det helt uppenbart att Lady Bird hade kunnat spelas av Gerwig själv om filmen varit lite äldre (gör hon därmed en Woody Allen?). Helt osannolikt att det faktiskt inte att Gerwig själv är Lady Bird, alltså att filmen skulle vara mer eller mindre självbiografisk. Särskilt slutet, där Lady Bird innerligt tackar sin mamma för allt hon gjort för sin dotter skulle man lika gärna kunna tänka sig är Gerwigs sätt att erkänna betydelsen av sin egen bakgrund. Oavsett vart man är på väg är man alltid präglad av det man kommer från.

Lady Bird var en söt och charmig indiebagatell, men inte så mycket mer. Den där stående ovationen på Torontos filmfestival har jag lite svårt att förstå. Dock tänker jag mig kanske att filmen främst stannar kvar hos den del av publiken som ligger lite närmare Lady Bird i ålder än jag och som delar hennes drömmar om ett häftigare liv i storstaden. Skulle också tro att den kan vara en riktigt fin mor- och dotterfilm.

Sista filmen ut för min del från Stockholm Filmdagar. Jag gissar att de som är mer hemma på amerikansk indie än jag tyckte bättre om Lady Bird.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito

2 reaktioner till “Lady Bird (2017)”

  1. Skulle vara kul att höra vad du tycker om The Edge of Seventeen som ju en del jämför Lady Bird med. Coming of age, ung arg tjej, mor-dotter-relation. Själv tyckte jag mycket om den, kanske mest för att den var väldigt rolig i mina ögon. Lady Bird var bra men sjönk av nån anledning efter titten. Det är som att jag liksom inte kommer ihåg några scener.

  2. @Jojjenito: Ja, det är ju många av er andra som nämnt just den filmen i samband med Lady Bird. Och ja, jag håller med om att det är svårt att minnas något som stod ut från Lady Bird så här knappt två månader efter titten. På så sätt minns jag betydligt mer av både Phantom Thread och Happy End.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: