Hördu Richard Stanley, hur tänkte du egentligen här? Du började ju så bra och avskalat med H.P. Lovecrafts egna ord och enkla bilder på hotfullt svajande träd, fångade i ett kraftigt regnoväder:

”West of Arkham the hills rise wild, and there are valleys with deep woods that no axe has ever cut. There are dark narrow glens where the trees slope fantastically, and where thin brooklets trickle without ever having caught the glint of sunlight. [—] When I went into the hills and vales to survey for the new reservoir they told me the place was evil. [—] Then I saw that dark westward tangle of glens and slopes for myself, and ceased to wonder at anything besides its own elder mystery.”

Se där, säga vad man vill om gamle Howard Phillips men han är i sina bästa stunder en svårslagen stämningsskapare. Och så går du och castar Nicholas Cage av alla människor i rollen som den olycksdrabbade bonden Nathan Gardner?! And thus, the Lovecraft-atmosphere goes bye bye!

Det sägs ju att det säkraste tecknet på galenskap är att förvänta sig olika resultat från samma handling. I så fall är jag med största sannolikhet en lika stor Lovecraft- som Stephen King-idiot. I den meningen att jag självklart måste se en ny adaption av bägge herrarnas verk, trots att mycket få tidigare exempel varit filmer att glädjas över.

I alla fall Lovecraftfilmatiseringar löper en markant risk att vara ofrivilligt komiska och i den björnsaxen fastnar då Richard Stanleys (med benäget bistånd av nämnde Cage) Color Out of Space banne mig med såväl alla fyra tassarna som nosen och svansstumpen.

Samtidigt är det i och för sig lämpligt att åkalla ett visst vansinne när det gäller både H.P. Lovecraft och Nicholas Cage. Den senares gestaltning av den förres historia blir emellertid inte särskilt lyckad. När jag snabbt lyssnar igenom Lovecrafts novell efter filmtitten blir det tydligt att allt det som är bra och läskigt med författaren är ohyggligt svårt att översätta till filmmediet. Texten berör till stor del sådant som berättaren saknar ord för, vinklar som är lätt skeva, en allmän känsla av att något inte stämmer och ”beskrivningar” av typen ”its cosmic and unrecognisable chromaticism”. När läsaren då kan fylla på med sin egen fantasi finns alla möjligheter för att föreställa sig något riktigt ohyggligt men samtidigt ogreppbart.

Ganska snart står det emellertid klart att det här ogreppbara inte ligger för vare sig Richard Stanley eller Nicholas Cage. Regissören har gått crazy bananas med övertydliga vatten-referenser, The Thing-lika varelser, hallucinatoriskt tintad monster-o-vision och likaledes hallucinatoriskt tintade blixtar galore. Till både innehåll och utseende påminner Color Out of Space därmed en hel del om 1986 års From Beyond. Cage drar sitt strå till stacken genom att, fler gånger än jag kan räkna, med stort eftertryck och något vilt i blicken halvskrika ordet ”Alpacas!” (ett av hans misslyckade projekt är att försöka sig på att föda upp sagda sydamerikanska kameldjur). Han kastar sig med liv och lust och, ärligt talat, mer möda än kompetens in i varje enskild scen, oavsett om han ska vara kärleksfull familjefar innan skiten träffar fläkten eller halvgalen när den väl gjort det.

Det här är förstås inte särskilt schysst mot stackars Howard Phillips. För medan Color Out of Space är ganska underhållande på grund av både Stanley och Cages överdåd på alla håll och kanter blir den aldrig vare sig läskig eller snygg. I alla fall inte om man som tittare har en viss skräckfilmsvana. Men vem vet, kanske kommer Color Out of Space att bli 2019 års From Beyond och skrämma livet ur mindre härdade 14-årsgäng. Det är dem väl unt.

Jag vet att jag åtminstone har en själsfrände bland filmspanarna som sett Color Out of Space.
Snacka om film
Jojjenito
Filmitch