Marianne Drumond tänker minsann inte sitta och vegetera i det förgångna. Hon grämer sig inte över att ha blivit omsprungen av nutiden, istället anstränger hon sig till det yttersta för att kunna hänga med i racet. Bland annat har hon lagt ned sin fysiska psykoterapimottagning och utvecklat en digitaltjänst för ändamålet. Till löparkollega har hon sonen Max som producerar provocerande serier för nätbaserad streaming.

En som däremot inte har någon större lust att haka är Victor Drumond, Mariannes äkta hälft. Varken hans kompetens som politisk satir-tecknare eller författare efterfrågas längre. Ord som ”digitaltjänst” och ”streaming” låter i hans öron som rena mumbojumbon och han tycks fullständigt golvad av det faktum att det numera finns alkoholfrítt vin. Varför skulle man vilja dricka vin utan alkohol, är det inte det som är hela poängen?!

Marianne har nu definitivt tröttnat på Victors letargi. Om han inte vill delta i nutiden, utan hellre sitter och halvsover när de äter middag med (hennes) vänner är det hans förlust. Marianne tänker verkligen inte baxa runt på en farfarstyp som inte har något intresse av att hålla hennes takt eller se till att det händer något. L’action!

Och med den uppmaningen ringades i öronen sitter Victor plötsligt en natt ute i trapphuset, iförd pyamas och med två väskor bredvid sig. Så varför inte hoppa på erbjudandet från Max gamle kompis Antoine som börjat göra grova pengar på att sälja historiska upplevelser? Vilken historisk period du än skulle vilja återuppleva så fixar Antoine det. Och Victor vet precis på dagen vad han skulle vilja återvända till.

La Belle Époque är filmen för alla som kanske känner sig lite vilsna i samtiden. För nog kan många känna igen sig i Victors önskan att återgå till en enklare tid, när politik antingen var höger eller vänster, barmenyerna innehöll riktig mat för en karl, man plötsligt kunde befinna sig mitt i ett pårökt evighetsparty och folk pratade med varandra istället för att sitta med näsan i en skärm. Och apropå näsan – vad hände med lukten från en gammal pocketbok? Inte kan man med samma njutning sniffa på en padda…

Dagens nostalgirunkande kan ta sig många uttryck, men det är otvetydigt vår tids allra mest tongivande ennui. La Belle Époque är en av de smartare, roligare, mest bitterljuva och nyanserade filmerna jag kan påminna mig som tagit tag i den frågan. Framställningen balanserar hela tiden mellan å ena sidan ett tryggt igenkännande (för visst är det härligt att minnas vissa av barn- eller ungdomens guldkorn?) och å andra sidan det faktum att nostalgi lik förbannat är en chimär, en kuliss, en illusion. Att den lika gärna kan användas som en ursäkt eller bortförklaring för att faktiskt delta i livet här och nu.

Men regissör och manusförfattare Nicholas Bedos satsar högre än så med La Belle Époque. Dels finns här två sammantvinnade kärlekshistorier, dels har han gett sig själv goda möjligheter att infoga en mängd fiffiga metamoment. Detta eftersom större delen av filmen i någon mening utspelas i Victors fantasi eller minne, samtidigt som han kan styra händelseutvecklingen efter eget gottfinnande. Men vad händer när Margot, skådespelerskan som spelar den unga Marianne till Victors åldrande charmör, slutar vara en skådespelerska och börjar vara en människa? Och hur kan man vara säker på vem som är vem?

Som synes åkallar La Belle Époque föregångare som exempelvis The Game, The Truman Show och Eternal Sunshine… Jag tycker emellertid att filmen hanterar driften med den hyperuppkopplade moderniteten och de olika lagren av verklighet, teater och fantasi bättre än kärleken. Daniel Auteuil och Fanny Ardant är tillräckligt mycket av veteraner för att skapa en känsla mellan Victor och Marianne av relativt lite, men det funkar inte lika bra mellan Guillaume Canets Antoine och Doria Tilliers Margot. Även relationen mellan Margot och Victor svajar en smula.

Men trots de här invändningarna bör man inte missa La Belle Époque. Ägna under titten gärna också en tanke åt att allt ändå inte var bättre förr. För tio år sedan hade Daniel Auteuil utan tvekan varit ersatt med Gérard Depardieu…

För min del blev La Belle Époque första filmen ut under årets Stockholm filmdagar. Ingen dålig början.