You are currently browsing the tag archive for the ‘Havsfilm’ tag.
Man hinner nojja över väldigt mycket under 100 dagar ute till havs. Felaktig kurs, sjösjuka, stormar, hajar, sönderskavda rep, vattensjukt balsaträ, krigsminnen, radioskugga från Anderna, malströmmar och säkert tusen andra saker. Fråga bara Thor Heyerdal och hans lilla gäng som under noga räknat 101 dagar var hänvisade till en 70 kvadratmeter stor flotte ute på Stilla havet.
Filmen Kon-Tiki gör absolut ingenting för att motbevisa bilden av Pål Sverre Valheim Hagens Thor Heyerdahl som en sådan där bisarrt envis person (i klartext: fanatiker) som ibland faktiskt kan åstadkomma storverk tack vare att han vägrar att ge upp. I det här sammanhanget framställs han som en posterboy för positivt tänkande, en livscoach drömförebild – ”om man tror det, händer det” (”If you build it, they will come…”).
Ombord på flotten torde hans motsats utgöras av Anders Baasmo Christiansens korpulente ingenjör Herman Watzinger. Herman knallar mestadels omkring som en surmulen och pessimistisk Samwise Gamgi. Han, som till en början sveptes med av Heyerdals visioner och entusiasm, kan inte sluta oroa sig för att repen ska gnagas sönder eller träet bli så vattensjukt att flotten till slut sjunker som en sten. Det är också han som nästan sänker hela härligheten när han mot alla tillsägelser i ren fruktan försöker harpunera en valhaj.
Vilket i den historiska korrekthetens namn blir ganska orättvist eftersom just den lilla fadäsen istället sköttes av navigatören Erik Hesselberg spelad av Odd-Magnus Williamson (vad ÄR det med norrmän och deras tre namn?!). Men det är klart att det rent dramaturgiskt och karaktärsmässigt blir bättre när man kan förlägga all osäkerhet hos en och samma person. Erik har nog med att konstant behöva gå till Thor med beskedet om att de inte alls är på väg till Polynesien som var tanken, utan Galapagos.
Kon-Tiki är alltså filmen om mannen vars foto inte bara finns på Wikipediasidan om ”positivt tänkande” utan också den som handlar om ”science in action”. Eftersom ingen ville tro på hans teori om hur Polynesien koloniserats av människor från Sydamerika, snarare än från Indonesien och Nya Guinea, såg Heyerdal till slut ingen annan utväg än att bevisa dess sanning. Att släppa saken och gå vidare med livet tillsammans med hustrun Liv och de två gemensamma sönerna var tydligen aldrig aktuellt.
Flera saker påminner mig om L’Odyssée när jag ser Kon-Tiki. Mycket av filmernas visuella attraktion bygger på samverkan mellan hav och människa, himmel och havsyta, blått mot blått. De är historier om betydelsen av propaganda, att kunna styra bilden av sig själv och det man utför. De är också bägge historier om män som aldrig slutar jaga solnedgångar, alltid låter sina egna önskningar eller lust efter upptäckter komma i första rummet. Filmen om Jaques Cousteau visade tydligare vad som händer med människorna runtomkring en sådan man men rörde sig förvisso också över en längre tidsperiod. Kon-Tiki lämnar oss dock med en bild av vad drömmen kostade Thor Heyerdal själv.
Det var nog en jäkla tur att jag inte hade en susning om vilka Joachim Rønning och Espen Sandberg var när jag såg den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien för då hade jag faktiskt kunnat komma in i biosalongen med vissa förväntningar. Kon-Tiki är nämligen först som sist en vidunderligt vacker film, sagolikt skön. Att själva historien är sann gör den inte mindre fascinerande men den berättas genom scener som kanske inte är remarkabelt nyskapande i BOATS-sammanhang. Hade det inte varit för att filmen lyckas förmedla en känsla för naturens storslagenhet och havets förunderlighet (och det utanför biosalongen icke desto mindre!) hade den sannolikt inte alls varit den upplevelse som den nu är. Till viss del beror den upplevelsen säkert på att man i mångt och mycket eftersträvade en trovärdig känsla genom att bland annat filma på öppet hav. Mot slutet av filmen ser skådespelarna ut att verkligen ha tvingats leva på en diet av tomatsoppa och cigaretter i 100 dagar.
Jag kan inte annat än hålla tummarna för att regissörsduon Rønning och Sandberg, tillsammans med fotografen Geir Hartly Andreassen (se där, tre namn igen!), snart skaffar sig så pass mycket cred i Hollywood att de får göra något som är bättre lämpat för deras förmågor än Salazar’s Revenge och chosen one-gäspningen City of Bones.
Du kan också passa på att se Kon-Tiki. Bara att surfa fram till C More. Kanske till och med provsmaka lite mer på den gratismånad som tjänsten bjuder på.
alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey
På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.
alt. titel: Hitta Doris
Kanske borde man lyssna lite mer på den sjutentakliga bläckfisken Hank – ”no memories, no problems”? För det är först när Dory (ni vet, den blå fisken med teflonguldfiskminnet) i en ovälkommen flashback påminns om sina föräldrar inser att hon inte träffat dem på många och långa år. Att minnas några föräldrar överhuvudtaget är förstås en stor grej för någon med Dorys minneskapacitet, så att fiska fram någon mer information ur hennes hjärna än att de ens existerar är ingen lätt sak. Kan månne begreppet ”The Jewel of Morro Bay” ha något med saken att göra?
alt. titel: Hitta Nemo
Frågan är om inte pappa Marlin egentligen blir mest upprörd över att den där dykaren gör något han själv gärna skulle vilja göra när den regulatorförsedde mannen fångar in Nemo i en plastpåse. Alltså förpacka sonen i en säker liten bubbla för att vara säker på att ingenting någonsin kommer att hända honom. Efter ett besök av en blodtörstig barracuda är Nemo nämligen det enda som återstår av familjen som innan dess också bestod av frugan Coral och ett hundratal ägg.
Nä, till slut gick det inte att ens med vilja, våld och tretton liter vaselin få till en vampyrkoppling till november månads filmspanarfilm vilken avnjöts inom ramen för Stockholms filmfestival. Om man nu inte ser barn som vampyrer förstås…
***
Lucile Hadžihalilovićs Evolution fyller ganska väl mallen för vad jag har börjat se som ett slags credo: det är inte särskilt svårt att göra en obegriplig film. Regissören och manusförfattaren är antingen (1) fullständigt trollbunden av havet som livets vagga och ursprung, av det löfte om befruktning och nytt liv som gömmer sig däri, eller (2) fullständigt skräckslagen inför tanken på mänsklig befruktning, graviditet och födsel.
alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea
Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.
Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.
alt. titel: Berättelsen om Pi
Jag vill se mer vattenfilm i 3D. Efter Life of Pi längtar, trånar, jag efter att återuppleva Titanic, Deep Blue Sea eller varför inte Le grand bleu med samma tekniskt raffinerade ögongodis som regissör Ang Lee, fotograf Claudio Miranda och Rhythm & Hues Studios bjuder på.
En Fantastisk Berättelse eller Sanningen? Det är vad Pi Patel ger åhörande författare att välja mellan. Föga förvånande föredrar både författaren och säkert majoriteten av filmpubliken den Fantastiska Berättelsen.
Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.
Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.
Kevin Spacey med låg självkänsla träffar manipulativ och utnyttjande Cate Blanchett. Kevin och Cate får dotter. Cate omkommer å det våldsammaste. Kevin följer med smått excentrisk Judi Dench till fäderneslandet (Newfoundland). En massa saker händer i det lilla formatet och Kevin träffar Mycket Snällare Julianne Moore.
På något sätt kan man i The Shipping News skymta boken som antagligen är helt fantastisk (fantastisk nog att vinna en Pulitzer i alla fall) men den slår liksom aldrig igenom. I Lasse Hallströms händer blir historiens lätt övernaturliga stråk till axelryckningar och det rika persongalleriet till ganska reguljära knepiga prickar på landsbygden. Det finns inget tydligt fokus och allt känns allmänt oengagerat.
That’s what HE said!