You are currently browsing the tag archive for the ‘Fria Ligan’ tag.

Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.

Och jag inbillar mig att det inte minst är för alla dessa ungar som vetenskapsjournalisten Anna Davour gjort gemensam sak med konstnären Stålenhag. Tillsammans har de ruvat ett ägg som kläckt ur sig praktverket Urtidsbilder. En bok för alla oss som aldrig kunnat motstå lockelsen hos tanken på meterstora grävlingar, flygande ödlor med sex meters vingspann eller tolv meter höga skräcködlor.

Det räcker ju med själva uttrycket – skräcködlor – för att man ska få en liten mysrysning längs med ryggraden. Genom Anna Davours texter har jag i och för sig lite svårt att få grepp om den exakta definitionen av ”dinosaurie” men en snabb titt på relevant Wikipedia-artikel kan möjligen förklara varför författaren duckat just den frågeställningen.

Fokus i Urtidsbilder ligger nämligen på att göra alla dessa märkliga varelser så relaterbara för en nutida publik som möjligt. Då är det inte riktigt läge att börja haspla ur sig långrandiga utläggningar om kräldjurens taxonomi. Infraklassen Archosauria (härskarödlor) innehåller nämligen exempelvis såväl ordningarna Crocodilia (vilken i sin tur bland annat innehåller de nu levande krokodilsläktena) som Dinosauria (skräcködlor) och Pterosauria (flygödlor). Ordningen Ichtyosauria (fisködlor) inordnas i sin tur inte i samma infraklass, men väl i underklassen Diapsida.

Däremot passar författaren på att göra vissa evolutionära poänger, vilka också känns mer relevanta än taxonomiska sådana. Exempelvis poängteras: ”Fåglarna utvecklades vid sidan av flygödlorna, som hörde till en annan gren på reptilernas släktträd. Naturen uppfann, kan man säga, vingar och flygkonst flera gånger. När liknande lösningar utvecklas parallellt kallas det för konvergent evolution”.

Uttrycket ”relaterbar” ska dock inte tolkas som att Davour och Stålenhag gjort en tecknad serie där Velociraptorer knallar omkring i gängtatueringar och säger ”wassup” eller Archaeopteryx testar den senaste vejpsmaken Yellow Wacky Taffy. Istället formar författaren en gemenskap mellan dåtid och nutid när hon bland annat påpekar att Velociraptor var ”lika tung som en jämthund”. Jag tolkar valet att alltid hänvisa till de olika djuren som ”han” eller ”hon”, istället för ”den”, som ett berättartekniskt grepp med samma syfte.

Davour visar också på geografiska kopplingar. Fossil från den sex meter långa Mastodonsaurus, vilka ofta återfinns i sandsten, nämns i samma mening som de tyska borgar och kyrkor vilka är byggda av samma sandsten. Det Tyskland som vi känner idag låg alltså för dryga 200 miljoner år sedan vid och under Tetyshavet. På samma sätt frammanas en känsla av igenkänning och samband när jag läser att Plateosaurus (i fossilletandets tidevarv döpt till ”Schwäbisk lindorm”, en upp till 10 meter hög växtätare) är den första dinosaurien som hittats i Norge.

I sina korta texter har Davour som synes passat på att dessutom peta in en hel del fossilhistoria. Fynden av dessa urtidsödlor har fullt naturligt påverkat mänskligheten och vår bild av dinosaurier mer än deras blotta existens för miljoner år sedan. Men vår föreställnings dinosaurier handlar inte enbart om vitnande ben och fossilkunskap. Nej, här finns potential för fantasin att härja fritt när de märkliga djuren och deras obekanta miljö ska tolkas visuellt. Och i det fallet får förstås Simon Stålenhag chans att briljera på samma sätt som Anna Davour gör i sina texter. Stålenhag är ju tidigare mest känd för sina diskbänksrealistiska bilder av ett 70- och 80-tals Sverige med futuristiska inslag. Men kanske ligger dinosaurier inte så långt bort från detta som man skulle kunna tro eftersom de, likt robotar i ett typiskt svenskt landskap, gärna upplevs som både förtrogna och främmande på en och samma gång.

Och om vi nu ska snacka om det välbekanta? Möjligen suggererar jag fram ickeexisterande kopplingar till den mest klassiska av alla moderna dinosaurieskildringar, men jag får icke desto mindre intrycket av att Stålenhag i sin bild av två velociraptorer ger oss en liten nickning i riktning mot filmen som gjorde just den arten mer välkänd än självaste T-Rex.

Jag har redan använt begreppet ”praktverk” i samband med Urtidsbilder och det är föga förvånade mycket tack vare Stålenhags bilder. Hans styrka ligger inte i detaljarbetet, utan i att frammana en känsla av en svunnen forntid samtidigt som miljöerna ändå framstår som välbekanta. Läsaren har inga problem med att känna igen effekten när solljus filtreras ned i vatten eller genom ett lövverk. Bara det att att det den den här gången faller på en en två meter lång Erypos istället för en vanlig, jäkla krokodil.

Helheten är alltså viktigare än ett precist detaljarbete och tillåter man bara sig själv att svepas med är det inga större problem att känna av det piskande regnet mot ansiktet eller vätan i den tidiga morgondimman. Många av Stålenhags bilder vibrerar av liv och lyckas förmedla en känsla av att de lyckats fångat de skygga motiven mitt i språnget. Han ger oss en chans att lyfta på förlåten till forntidens hemligheter, tjuvkika på spektaklet som utspelas framför våra ögon från fåtöljens trygghet.

Urtidsbilder är en bok att bläddra fram och tillbaka i, en bok att låta sig tjusas av. Det är en bok som jag önskar att jag själv hade haft när jag befann mig i den värsta dinosaurieåldern. Lyckligtvis är det aldrig för sent att tillåta sig gå i barndom.

Även om det tog ett bra tag innan postning säger jag såklart stort tack till Fria Ligan för ett recensionexemplar.

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

Läs hela inlägget här »

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg