Piranhaconda (2012)

Efter avslutat tema tror jag att jag ska hålla mig ifrån Syfy-produktioner på ett tag. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar med just nu.

Idiotiskt manus 1A för dagen involverar ett B-filmsteam som är på Hawaii för att spela in mästerverket Head Chopper 2. Jag gissar att en av producenterna är Roger Corman? Nåväl, det potentiella slutresultat ser ut att bli marginellt sämre än vad jag sitter framför i detta nu.

Samtidigt härjar det runt två monstruösa (jag börjar snart få slut på synonymer till ”väldigt stora”) ormar på ön som tycks ha specialiserat sig på att tugga i sig turister och forskare på ett sätt som skapar måleriska små blodmoln. Ungefär som när man stampar på en väl utvecklad röksvamp.

Å ena sidan finns det antydningar om att vi befinner oss på en avlägsen del av ön, vilket möjligen skulle kunna förklara att dessa vidunder ännu inte upptäckts (utom förstås av suspekta hemsidor som skriver om Hawaiis ”välkända” floddemoner). Å andra sidan trampar dessa turister och forskare sig igenom djungeln inte så mycket på stigar, som på stenlagda gångvägar, något som inte direkt skriker ”otillgänglig vildmark”.

Dessutom har idiotiskt manus 1A utrustats med en beväpnad grupp vilka tycks ha rymt från idiotiskt manus 1B, eftersom de snarare borde ha dykt upp i en film om sydamerikanska knarkkarteller. Hur som haver huserar de på denna otillgängliga del av ön där de ändå uppenbarligen kan överleva på att tillfångata turister och forskare (de som inte ätits upp av odjuren, så urvalet är förvisso en aning begränsat) och begära lösensumma för dem.

De har redan lyckats plocka åt sig en ”professor of herpetology” (en titel som en snabb slagning på Google antyder faktiskt inte finns i sinnevärlden, man är professor i zoologi), som är smart nog att utan ens att vara tillfrågad bedyrar att hans familj är jätterik och säkert betalar rundligt för hans räddning. Ungefär lika intelligent som den där gången Donna i Bevely Hills 90210 blev attackerad av en våldtäktsman och försökte värja sig med det vattentäta argumentet ”I’m a virgin!”. Men när det gäller andra områden än just rätt agerande i gisslansituationer antyds det att vår gode professor vet mer om de slingrande (vilka faktiskt inte så mycket slingrar som i princip raklånga glider utmed marken) fasorna än han inledningsvis vill påskina.

Filmens titel antyder för mitt gottfinnande att Syfy börjar gå lite, lite på tomgång, något som också markeras av att denna film anges som en uppföljare till mästerverket Sharktopus utan att någon som helst koppling till den tidigare filmen.

Dopet av varelserna kommer sig av en liten filmsnutt där en i det beväpnade gänget utropar att det man ser på skärmen ser ut som en ”unholy alliance between a piranha and an anaconda!”. Varvid en annan medlem i samma gäng replikerar ”You mean a piranhaconda?”. Den uppmärksamme tittaren kan vid det här laget notera att ingen av de som är inblandade i samtalet är professorer i varken herpetologi eller ichtyologi (eller zoologi heller, för den delen). Den uppmärksamme tittaren kan också notera att djuren vi åsett knapra i sig minst tio pers inte har den minsta likhet med varken pirayor eller anacondor, något som vi sannolikt är mer rustade än karaktärerna i filmen att avgöra efter det här halloween-temat.

Piranhaconda lider av samma problematik som Anacondas (någonstans måste man ju börja reda i härvan…). Historien kring gisslan”dramat” skulle ha varit fullt nog för en film, vilket leder till att piranhacondorna och deras människofrossande hela tiden rör sig vid sidan av. Särskilt som deras närvaro avslöjas typ två minuter in i filmen och de egentligen aldrig är något mysterium. Vår professor klipper snabbt till med att de är ”evolutionary mutations” och så är det liksom bra med det.

För att ge piranhacondorna tillräckligt med spelutrymme utrustas därmed professorn med en helt meningslös backstory som inte påverkar händelseutvecklingen det allra minsta. Dessutom slänger man in minst fem eller sex karaktärer som ges alldeles för mycket utrymme med tanke på att deras enda funktion är att i slutänden skapa de där blodmolnen.

Rent tekniskt håller CGI-animeringen hyfsad kvalitet antar jag, men odjuren är faktiskt så erbarmligt fula att det tekniska slutar vara en faktor i sammanhanget. Företaget med det hoppingivande namnet Authority FX Inc. kan dessutom inte sägas vara en auktoritet på att få sina piranhacondor framstå som naturligt förekommande i det hawaiianska landskapet. ”Inklippt” är bara förnamnet.

Vår C-listeskådis för dagen är Michael Madsen som i och för sig har varit plufsigare men sällan mer håglös. Han verkar ha resonerat att han gör skäl för sitt arvode genom att ställa upp sig framför kameran och göra det manuset säger åt honom att göra. Lönechecken var uppenbarligen inte tillräckligt stor för att motivera Mr. Madsen till något känslomässigt engagemang överhuvudtaget.

Låt oss helt enkelt konstatera att även om Syfy-producerade filmer oftast i alla fall har lite av en självdistans är konsumtion av allt för många på raken inget jag rekommenderar. Till och med tongue-in-cheek måste åtföljas av någon form av kvalitet.