alt. titel: Wild Tales
Inspirerad av tankar om arternas förändring och naturens skoningslöshet skaldade den brittiske poeten Lord Tennyson i mitten av 1800-talet om ”nature, red in tooth and claw”. Visst kan naturen vara både obönhörlig och till synes grym. Men frågan är om vår så kallade civilisation är så mycket mer barmhärtig och som förtexterna till Wild Tales visar kan naturen i många fall åtminstone uppvisa en skönhet som civilisationen står långt efter.
I alla fall om man ska utgå från argentinske regissören och manusförfattaren Damián Szifrons vilda historier. I sex allt längre episoder introduceras vi till gruvlig hämnd samt ond och bråd död. Förutom en liten lagomt högtflygande upptakt ramar två historier med kvinnliga protagonister in tre ytterligare berättelser där till synes framgångsrika män i påkostade bilar plötsligt befinner sig fångade i situationer där de inte har någon som helst kontroll över vad som händer. En lika ovan som obekväm situation för de tre herrarna får man en känsla av, inte minst med tanke på hur våldsamt de reagerar.
Och den instinktiva reaktionen i alla historierna är hämnd på ett eller annat sätt, vilket naturligtvis betonar skillnaden mellan den kloförsedda (men omedelbara) naturen och den mer överlagda civilisationen. Antingen det handlar om att i effektivitetens namn samla alla sitt livs olika vedersakare på ett och samma ställe eller sköta det hela på så att säga radiodistans. Wild Tales beskriver en civilisation där livet i fängelset blir en frisk reaktion på ett sjukt samhälle. Kanske är det dit kulturevolutionen förpassar alla sina starkaste kandidater?
Filmens bästa delar ligger i mitten, en saftig dubbelburgare mellan ett par lite segare brödbitar, och består av en häpnadsväckande intensiv Duel-inspirerad historia samt en byråkratimardröm som i sin tur tagit lika mycket intryck av Falling Down.
Wild Tales är en samling absurda och makabra betraktelser där vi lämnas med beskedet att hämnd möjligen ändå inte är det mest tillfredsställande reaktionen i långa loppet. Ändå är det kanske inte så förvånande att det är hämndens följder, snarare än försoningens, som man skrattar mest åt.
Så, vad tyckte de andra filmspanarna om de argentiska vildsintheterna?
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Håller med dig, de två historierna i mitten gillade jag också mest. Men alla hade tillräckligt med humor och elakheter 😉 Många gånger har man olika regissörer som tar hand om de olika delarna. Blir lätt ojämnare då. Nu funkade det klart bra!
Mina favoriter var 1:a, 3:e och 6:e historien men inga större fel på de övriga men jag gillade dragningen åt det absurda och hejdlösa.
Japp, japp, Duel-historien var bäst. Men jag hade aldrig tråkigt under några av de sex delarna. Ja, visst var det så att de blev längre och längre. Det var nog bra att de inte klämde in en sjunde och längre historia.
Precis, hämndens följder, typ de två som passionerat kramade varandra i slutet av ”road rage”. 🙂
@Movies-Noir: Jag såg att regissören jobbat mycket med TV, så han bör känna sig bekväm med det korta konceptet. Det kan kanske också vara en anledning till att filmen funkade så pass bra trots sin antologikaraktär.
@Filmitch: Ettan var bra som upptakt men jag tyckte kanske att den blev lite förutsägbar. Något man _inte_ kunde säga om trean 🙂
@Jojjenito: Kramen var en lysande detalj 😀