alt. titel: Drakens år

Year of the DragonAllt eftersom jag läser på blir jag nästan mer fascinerad av regissören till Year of the Dragon, Michael Cimino, än filmen i sig. Filmens omslag (VHS, förstås, för den rätta åttiotalskänslan…) framhåller Cimino som något alldeles extra. Och visst, han är ansvarig för Thunderbolt and Lightfoot samt The Deer Hunter.

Samtidigt hade han innan Year of the Dragon klämt ur sig Heaven’s Gate, en film som har den tvivelaktiga äran av att vara en av tidernas största box office kollaps (det beror säkert heeelt på hur man räknar) och som fick kritiker att hävda att han i ärlighetens namn borde lämna tillbaka Oscarsstaystetterna han fick för The Deer Hunter.

Efter drakfilmen kom det bara tre produktioner till och ingen av dem är någon som har gått till filmhistorien: The Sicilian (bombad box office), Desperate Hours (remake på en Bogart-film) och Sunchaser (kom förvisso till Cannes, men bombade även den box office-mässigt sett). Summa summarum alltså sju långfilmer.

Samtidigt listar Wikipedia minst dubbelt så många projekt som av en eller annan anledning aldrig kommit igång och meddelar frankt ”Cimino is frequently criticized by colleagues and critics as vain, self-indulgent, egotistical, megalomaniacal and an enfant terrible”. Kanske en ledtråd till alla dessa ofullbordade projekt?

Nåvälan, Year of the Dragon hade i alla fall i min skalle status av att vara en klassisk åttiotalsrulle som lät tala om sig som en bra, om än våldsam, film. En lite annorlunda action helt enkelt. Nu var det dags att utröna sanningen.

Polisen Stanley White blir förflyttad till Chinatown för att rensa upp bland stadsdelens ungdomsgäng som börjat bli lite väl oregerliga. Respekterade medborgare blir nedstuckna på restauranger i vad som eventuellt är en pågående maktkamp och affärsinnehavare blir skjutna när de vägrar betala beskydd.

Chefens dom över Stanley att han är en ”great cop, but nobody likes you”, en karaktär som väl inte känns helt obekant i sammanhanget. Stanley bekräftar omdömet genom att buffla sig in på kontoren hos äldre kinesiska män och förklara för dem att there’s a new sheriff in Chinatown och att det är dags för även kineser att lyda amerikanska lagar. Stanley är kort sagt en vandrande kulturkrock, vars inställning eventuellt kan hänga ihop med hans sejour i Vietnam ett antal år tidigare.

Han är dessutom en vandrande auktoritetskrock eftersom han är betydligt mer inriktad på att utreda sin privata övertygelse om att det är stora knarkaffärer på gång inom den kinesiska maffian (som andra delar av polismyndigheten hävdar inte existerar) än att ta itu med ungdomsgängen som det var tänkt.

Som om inte det vore nog lyckas Stanley dessutom vara en allomfattande relationsmasskollision. Han är gift med Connie (som påstår sig vara 35 men i sin oklädsamma frisyr ser ut att vara minst tio år äldre) och paret försöker skaffa barn ihop. Eller Connie försöker i alla fall, men finner det en smula arbetsamt tack vare att Stanley i nio fall av tio prioriterar att jobba istället för att passa Connies ägglossningsschema. Och i det tionde fallet prioriterar Stanley tyvärr hellre heta reportern Tracy Tzu, samtidigt som han av helt obegripliga anledningar försöker lappa ihop saker och ting med Connie. Hans bedyranden om att han älskar henne ekar dock aningens ihåligt eftersom han efter varje avslag från Connie gör tappra försök att inom fem minuter sätta på Tracy.

Stanley har med andra ord häcken full och det har även Cimino. Lite väl många järn i elden gör Year of the Dragon till en splittrad upplevelse. I mångt och mycket är det en rätt vanlig maffiahistoria, med den skillnaden att skurkarna är kineser istället för italienare. Till viss del skapas en fräschör genom scenerna i Chinatown.

Samtidigt blir det problematiskt eftersom det genom hela filmen uttalas extremt många negativa omdömen om asiater i allmänhet och kineser i synnerhet. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är en rasistisk film, men många vardagsrasistiska uttalanden får stå oemotsagda.

Det verkar också finnas ett krigshistoriskt stråk (eller vad man nu ska kalla det). Stanley är som sagt Vietnamveteran och går periodvis omkring i grön militärjacka. I ett samtal med bäste vännen kommer det fram att den andre mannen är Koreaveteran. Det utspinner sig något slags försök till monolog som utröner skillnaden mellan konsekvenserna av de olika krigen för den enskilde individen, men det leder liksom aldrig längre än hit.

Som karaktär är Mickey Rourkes Stanley en rätt otrevlig typ och det hade nästan varit bättre att fokusera enbart på hans polisinsatser, för hans hantering av sina privata relationer övergår i alla fall min fattningsförmåga. Det underlättar väl heller inte att hans kemi med både Caroline Kava som Connie och Ariane Koizumi (i rollistan upptagen enbart som Ariane, så modell hon är) som Tracy är ickeexisterande. Till saken hör dessutom att Ariane inte är någon särskilt bra skådespelare och Tracys förhållande med Stanley blir mest pinsamt och forcerat, ihärdig gitarrakustisk plinketi-plonk-kärleksmusik till trots.

Men till och med när det gäller polisinsatserna har Cimino velat för mycket. Stanley får en scen där han tvingar till sig en oerfaren polisaspirant just för att denne ska vara okänd för skurksen och därmed kunna infiltrera hela operationen. Sedan är det som om den karaktären glöms bort i avlyssningsrummet. Ett avlyssningsrum som förövrigt också delas med två nunnor vars något märkliga uppenbarelser inte förklaras närmare.

Det finns förvisso en del trevligheter med Year of the Dragon: en viss visuell ambition, ett realistiskt våld som inte skräms av en hel del nedskjutna kroppar och en riktigt snygg sista uppgörelse mellan Mickey och huvudskurken (för övrigt en favoritscen för Quentin T). Men som helhet är Ciminos film alldeles för dåligt sammanhållen storymässigt sett och alldeles för bristfällig karaktärs- och relationsmässigt sett.

star_full 2star_full 2

Annonser