Nä, till slut gick det inte att ens med vilja, våld och tretton liter vaselin få till en vampyrkoppling till november månads filmspanarfilm vilken avnjöts inom ramen för Stockholms filmfestival. Om man nu inte ser barn som vampyrer förstås…

***

FilmspanarnaLucile Hadžihalilovićs Evolution fyller ganska väl mallen för vad jag har börjat se som ett slags credo: det är inte särskilt svårt att göra en obegriplig film. Regissören och manusförfattaren är antingen (1) fullständigt trollbunden av havet som livets vagga och ursprung, av det löfte om befruktning och nytt liv som gömmer sig däri, eller (2) fullständigt skräckslagen inför tanken på mänsklig befruktning, graviditet och födsel.

Denna franska så kallade sci-fi (vilket åtminstone i det här fallet tycks vara en etikett man slängt på verket eftersom man inte vetat vad man skulle kalla det annars) innehåller nämligen en hel del till synes halvfärdiga tankar om hav och befruktning men kommer aldrig vidare med dem. Att svänga ihop ett par sådana här funderingar och sedan trycka dit en generell titel som Evolution så att det blir upp till publiken att lista ut hur det hela ska hänga ihop duger inte. Då hjälps det heller inte att filmen försöker gömma sig bakom långa och tysta tagningar samt en korthuggen dialog som antagligen är tänkt att uppfattas som konstnärliga.

EvolutionPå en kal lavasandstrand ligger en närmast öde stad. Den bebos av ett gäng kvinnor och deras söner. Eller ja, det är pojkar som alla är i ungefär samma ålder och som alla kallar kvinnorna för ”mamma”. På nätterna håller kvinnorna (vilka dessutom är utrustade med några slags sugkoppar på ryggen) underliga ritualer på stranden vilka inbegriper knaprande på sjöborrar samt att ligga och åma sig i en kläggig hög. Eventuellt blir de befruktade när de slingrar runt i ormgropen.

Fast kanske ändå inte, med tanke på att det närliggande sjukhuset genomför egendomliga experiment på gossarna som innebär att man sticker stora nålar i deras magar och sedan tar upprepade  ultraljud på dem. Samt sitter i rader och iakttar en lång rad av vad som verkar vara misslyckade kejsarsnitt.

Fokus för denna ”historia” är en pojke som kallas för Nicolas och som förstås blir förd till sjukhuset av sin ”mamma”.  Det är eventuellt av en viss betydelse att Nicolas gillar att rita eftersom han får rita saker som vi i publiken i alla fall inte ser röken av på den kala ön. Men vilken roll det spelar för denna så kallade historia blir förstås aldrig tydligt. Inte heller varför sjuksköterskan som Nicolas kallar för Stella verkar fatta tycke för honom och eventuellt vill hjälpa honom att rymma från vilken öde som nu än väntar honom.

Om evolution handlar om att förändra beteenden över tid kan Evolution innebära att detta är den nya tidens film, vilket utvecklats i enlighet med publikens krav och tryck. Eller också är det istället filmen som ska utgöra trycket och publiken som måste förändras, pressas in i nya nischer där den kan fortsätta att överleva. Jag vet inte om någotdera av alternativen känns särdeles attraktiva.

Nej, Evolution borde ha utvecklats bortom halvfärdiga idéer och halvkvädna visor. Själv satt jag länge och förgäves hoppades att det hela skulle utvecklas till en saftig Lovecrafthistoria eftersom man med lite god vilja kunde se kopplingar till klassiker som ”The Shadow over Innsmouth” men sådan tur hade jag inte den här gången.

star_half_full

Nåväl, filmspanarna är ju ett klurigt gäng så det finns säkert någon av dem som till skillnad från mig har vett att uppskatta denna obegriplighet.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Nerd Bird
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

Annonser