Nä, till slut gick det inte att ens med vilja, våld och tretton liter vaselin få till en vampyrkoppling till november månads filmspanarfilm vilken avnjöts inom ramen för Stockholms filmfestival. Om man nu inte ser barn som vampyrer förstås…
***
Lucile Hadžihalilovićs Evolution fyller ganska väl mallen för vad jag har börjat se som ett slags credo: det är inte särskilt svårt att göra en obegriplig film. Regissören och manusförfattaren är antingen (1) fullständigt trollbunden av havet som livets vagga och ursprung, av det löfte om befruktning och nytt liv som gömmer sig däri, eller (2) fullständigt skräckslagen inför tanken på mänsklig befruktning, graviditet och födsel.
Denna franska så kallade sci-fi (vilket åtminstone i det här fallet tycks vara en etikett man slängt på verket eftersom man inte vetat vad man skulle kalla det annars) innehåller nämligen en hel del till synes halvfärdiga tankar om hav och befruktning men kommer aldrig vidare med dem. Att svänga ihop ett par sådana här funderingar och sedan trycka dit en generell titel som Evolution så att det blir upp till publiken att lista ut hur det hela ska hänga ihop duger inte. Då hjälps det heller inte att filmen försöker gömma sig bakom långa och tysta tagningar samt en korthuggen dialog som antagligen är tänkt att uppfattas som konstnärliga.
På en kal lavasandstrand ligger en närmast öde stad. Den bebos av ett gäng kvinnor och deras söner. Eller ja, det är pojkar som alla är i ungefär samma ålder och som alla kallar kvinnorna för ”mamma”. På nätterna håller kvinnorna (vilka dessutom är utrustade med några slags sugkoppar på ryggen) underliga ritualer på stranden vilka inbegriper knaprande på sjöborrar samt att ligga och åma sig i en kläggig hög. Eventuellt blir de befruktade när de slingrar runt i ormgropen.
Fast kanske ändå inte, med tanke på att det närliggande sjukhuset genomför egendomliga experiment på gossarna som innebär att man sticker stora nålar i deras magar och sedan tar upprepade ultraljud på dem. Samt sitter i rader och iakttar en lång rad av vad som verkar vara misslyckade kejsarsnitt.
Fokus för denna ”historia” är en pojke som kallas för Nicolas och som förstås blir förd till sjukhuset av sin ”mamma”. Det är eventuellt av en viss betydelse att Nicolas gillar att rita eftersom han får rita saker som vi i publiken i alla fall inte ser röken av på den kala ön. Men vilken roll det spelar för denna så kallade historia blir förstås aldrig tydligt. Inte heller varför sjuksköterskan som Nicolas kallar för Stella verkar fatta tycke för honom och eventuellt vill hjälpa honom att rymma från vilken öde som nu än väntar honom.
Om evolution handlar om att förändra beteenden över tid kan Evolution innebära att detta är den nya tidens film, vilket utvecklats i enlighet med publikens krav och tryck. Eller också är det istället filmen som ska utgöra trycket och publiken som måste förändras, pressas in i nya nischer där den kan fortsätta att överleva. Jag vet inte om någotdera av alternativen känns särdeles attraktiva.
Nej, Evolution borde ha utvecklats bortom halvfärdiga idéer och halvkvädna visor. Själv satt jag länge och förgäves hoppades att det hela skulle utvecklas till en saftig Lovecrafthistoria eftersom man med lite god vilja kunde se kopplingar till klassiker som ”The Shadow over Innsmouth” men sådan tur hade jag inte den här gången.
Nåväl, filmspanarna är ju ett klurigt gäng så det finns säkert någon av dem som till skillnad från mig har vett att uppskatta denna obegriplighet.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Nerd Bird
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hahaha, jag gillar verkligen dina taggar till inlägget! ”Vad ÄR det här?” och ”astråkigt”. Du är på pricken rätt där. Fy fan vilken knepig film det är och var. Jag vete tusan varför jag inte kan släppa den bara….
Hehe, jag gillar din sågning. Men då fick jag ju någon glädje av denna film ändå! Dvs när jag läste din text om densamma…
Jo det handlar kanske om en ångest inför barnafödandet. Samt barns känsla av övergrepp på sjukhus med auktoritära läkare. Pretto så att det förslår.
Jag tyckte dock inte att filmen var astråkig. Den var ju ganska spännande i inledningen, för man började förstå… Vilket aldrig hände. Jag tycker dess andra halva var seg och det kändes som att den byggde upp mot ett slut som sedan inte infann sig. Det beror kanske på de många ändringarna i manus…?
@Fiffi: Två synnerligen användbara taggar 😀
@Henke: Sågningar är alltid tacksamma… Själva ämnet behöver ju inte vara pretto men utförandet var det definitivt för min del i alla fall. Jag kan hålla med om att det fanns en viss spänning eller undran i början men som helhet fick jag inte ut särskilt mycket av filmen. Summa summarum: ”astråkig”… 🙂
Du kan trösta dig med att den där halva stjärnan antagligen är ömsesidig. Hadzihalilovic var tydlig under F2F att det inte är en film för alla och jag anade visst förakt för de som inte ser filmen på rätt sätt. Charmigt elitistiskt, eller kanske en illvillig tolkning av mig.
@Carl: vad var rätt sätt enligt Hadzihalilovic då? Menade du att hon var irriterad på folk som inte gillade filmen?
@Carl: Får äro kallade och ännu färre äro utvalda mao? 🙂
@Henke: Instämmer i fråga 2 från hr Henke
Jag tror att hon är trött att tigga pengar av folk som klagar på att handlingen är otydlig. Som att klaga på att Picasso gjorde tavlor som inte var porträttlika. Man får nog tycka att filmen är bra eller dålig, men man skall se det som en abstrakt film och vara öppen för att förstå metaforen och inte se den bokstavligt. Det är förstås lätt att göra sig immun mot kritik genom att lägga allt ansvar på tittaren, men när jag hörde vissa frågor så förstår jag hennes frustration. Sedan är det kanske inte applicerbart just här.
@Carl: Jag upplevde inte alls någon elitism hos Hadzihalilovic, men absolut en viss trötthet inför branschens krav på ”kommersiell kapacitet” vilket den verkligen inte kan anklagas för att ha. Fick uppfattningen att hon tyckte att publiken själva fick tolka filmen som de ville, men personligen hade en rätt tydlig bild av vad hon ville berätta.
@Sofia: Kanske hängde sci-fi-stämpeln kvar från ett tidigare stadium, hon nämnde att hon hade tvingats skära i budget och att det var påkostade science fiction-inslag som rök. Fast jag kan tycka att den faller inom ramen för science fiction i sin nuvarande form, om än inte i den form man är van att se sci-fi.
@Carl: Jag kan på ett plan förstå konceptet abstrakt film även om jag inte sällan blir frustrerad av den 🙂 I det här fallet vill jag dock fortfarande hävda att det inte fanns någon bra sammanhållning i abstraktionerna. Jag kan också förstå att Hadzihalilovic själv blir frustrerad eller irriterad men det är ingen mänsklig rättighet att få pengar från andra för att göra film som du själv brinner för. På ett eller annat sätt måste man ju alltid sälja in det man vill få pengar för.
@Cecilia: Aha, då blev i alla fall det lite tydligare. Som vanligt handlar det förstås om vilka gränser man sätter för genren. I det här fallet skulle jag i så fall säga att det per automatik blir sci-fi eftersom hela sjukhusbiten var för ”teknologisk” för att vara fantasy.
@Sofia: Ja precis, och även om det inte uttalas så skulle det kunna utspelas i framtiden 🙂 Tycker dock alla ”djur” och foster samt bebisar kändes som en mix av fantasy och sci-fi, stilen var fantasy men då de verkar ha framställts genom experiment eller medicinska ingrepp (som såvitt jag vet inte är möjliga i dag) så blir det väl sci-fi av det. En ganska intressant mix.
@Cecilia: jag fick vibben av Alien 4 av alla foster i glasburkar.
@Cecilia: Du säger intressant, jag säger skitnödig 😀
@Sofia: Det är kanske inte en rättighet, men man kan tycka att det borde vara en rättighet för ett gott samhälle att producera konst utan ekonomisk vinning som högsta mål. Annars lägger man skattepengar på att göra Medicinen. Om man som Hadzihalilovic gör en prisbelönad film som Innocence så borde hon kanske få lite frihet med nästa projekt. Det kan säkert finnas genusfaktorer här också, även om hon inte nämnde det själv.
@Carl: Det har du förstås rätt i — självklart ska ett (välfärds)samhälle stödja konst som i sig inte är ekonomiskt bärkraftig. Och med en framgångrik film i ryggen borde det förstås vara i alla fall lite lättare att få stöd. Men det är ju alltid knepigt eftersom alla konstnärer förstås tycker att deras konst är värd att stödja samtidigt som det måste ske någon form av urval utifrån någon form av kriterier.