alt. titel: Ssssnake, Kungskobran

Om jag skulle bli labbassistant åt en person som pysslade med avancerad ormgiftsforskning skulle jag nog ha föredragit någon som inte heter Dr. Stoner. Unge David Blake hyser dock inga sådana tveksamheter, han överger till och med sina studier för att kunna flytta hem till Dr. Stoner i hans ödsligt belägna hus. En viss bonus presenteras i och för sig i form av forskardottern Kristina, i glasögon och moderiktig fjäderfrilla.

Hon älskar ormar nästan lika mycket som sin (icke-knarkande) fader men har i alla fall ännu inte lagt sig till med hans beteende att göra servila hovbugningar inför kungskobran, världens farligaste djur. En varelse med en enda fiende – mungon. Dr. Stoner sätter snabbt igång med att lära upp David i konsten att extrahera gift från de olika ormarna samt spruta sin unge assistent full med immuniseringsvätska för att göra honom någotsånär trygg från bett av alla de slag. En behandling som får David att både hallucinera nätterna igenom och börja fjälla likt en ljushyllt nordbo som legat och pressat bränna första dagen på Thailandssemestern.

Men samtidigt som David och Kristina blir förutsägbart betuttade i varandra (vilket firas genom att ta opåkallade nakenbad) är det något som inte stämmer med Dr. Stoner. Han tycks märkligt fixerad vid världens, eller i alla fall mänsklighetens, undergång tack vare otillbörlig kunskapstörst (utnyttjad av ingen mindre än en orm i Paradiset!) och oljebrist. För att överleva krävs ytterligare ett evolutionärt språng.

Sssssss har knappast några större möjligheter att skapa uppmärksamhet via BOATS-tricket, istället har man valt att inleda med en hyllning till skådespelare och filmteam vilka utförde sina jobb ”under extremely hazardous conditions”. Det vill säga omgivna av ormar. Särskilt imponerad måste man bli av den orädde kameramannen vars arbetsredskap får utstå diverse attacker från kungskobran när det kommer för nära.

Helt oäven är inte filmen, men jag hade önskat att man kunnat hålla sig ifrån de mer extravaganta monster-övertonerna och kört mer på ormarna i sig. För de är både vackra, fascinerande och imponerande djur, det går inte att komma ifrån. Filmens bästa stund är när den lille gynnaren som ska passera för en svart mamba (men som jag förutsätter inte är det eftersom den får sätta gaddarna i ett par skådisar) får överväga huruvida han ska hugga till eller inte.

De riktiga ormarna länder alltså Sssssss en viss realistisk tyngd och filmen tryfferas dessutom med en hel del ormkunskap. Tyvärr valde man inte att göra halt där – dolska antydningar om Dr. Stoners förre assistent som var tvungen att ”hastigt” åka iväg bådar inte gott för unge David. Den entusiastiske, om än något moraliskt korrumperade, forskaren hyser inga betänkligheter att motivera sitt handlande med en motstridig blandning av religion och vetenskap.

Dr. Stoners vilda fight med sin dotter om det obetänksamma i att ha sex med David lämnas lättvindigt därhän och även om slutet är riktigt välfunnet utannonseras det alldeles för långt i förväg.

Men om inte annat visar som sagt Sssssss att den riktiga varan alltid är att föredra framför aldrig så snyggt animerade kräldjur av oljepipelinesdimensioner.