Spring (2014)

Att Evan plötsligt befinner sig i Rom kanske tycks som en fullkomlig slump. Samtidigt är det ganska lätt att steg för steg identifiera händelserna som lett fram till att han stöter ihop med engelsmännen Tom och Sam på det italienska vandrarhemmet. Att han därefter hänger med dem på en roadtrip söderut längs italienska västkusten, bara för att bli förhäxad av den vackra Louise verkar ligga närmare vad man eventuellt skulle kunna kalla ödet.

Det är dock ingen förklaringsmodell som Louise skulle köpa då hon är strikt vetenskapstroende och studerar evolutionär genetik. Inte för att någotdera spelar någon större roll för Evan, han vet bara att han är tillräckligt förälskad för att på vinst och förlust stanna kvar i den pittoreska turiststaden (oklart exakt vilken, men det kryllar ju av dem mellan, säg, Sorrento och Salerno). Frågan är dock om Louise hyser samma känslor för Evan och om hennes förflutna i slutänden kommer att kunna tillåta att de är tillsammans?

Justin Benson och Aaron Moorheads andra långfilm Spring har kallats för en ”Before Sunrise with a twist”. Om man noterar att filmen, förutom ”romance”, också klassas som ”body horror” och ”sci-fi” är det förstås inte särskilt svårt att gissa sig till vad denna ”twist” består av. Själv hade jag aldrig hittat fram till Spring om det inte vore för att titten på debuten Resolution från 2012 och ”uppföljaren” The Endless från 2017 gjorde mig sugen på mer Benson & Moorhead.

Tonvikten på kärleksrelationen mellan Evan och Louise, spelade av Lou Taylor Pucci och Nadia Hilker, gör att Spring avviker en smula från de andra två filmerna som innehöll mer av kompis- och brödrarelationer mellan två män. Men annat känns igen: den lätta och lediga dialogen, sympatiska rollfigurer, indie-känslan i både framställning och foto. Teman som tidsbegränsningar, cyklicitet, fri vilja, öde samt oförståelse inför, och en påföljande vilja att kontrollera, det oändliga, obegränsade, ogripbara.

Titeln ”Spring” kan tolkas på flera olika sätt. Våren får ju inte sällan symbolisera pånyttfödelse, vilket i sig signalerar en rundgång av årstider och, i slutänden, liv och död. Jag tänker mig att det i alla fall är en association som Benson & Moorhead vill förmedla till sin publik genom bilder på utspruckna och vissnande blommor, insekter och fruktträd. Men jag har samtidigt svårt att ignorera frasen ”hope springs eternal” från Alexander Popes diktverk An Essay on Man. Ett verk som bland annat menar på att vetenskap gett mänskligheten en sådan känsla av kontroll att hon tror sig förstå och kanske till och med imitera Gud. Med tanke på diskussionerna som Louise och Evan för om vetenskap, religion och tidens ändlighet känns det rimligt att Pope faktiskt ligger någonstans i botten och skramlar i tunnan som är Spring.

Filmen är utan tvekan intressant och lyckas med konststycket att få mig att hålla tummarna för Evan och Louise som par – de är skönt avslappnade tillsammans på samma sätt som Mike och Chris (minus den romantiska aspekten). Men i slutänden landar min känsla för Spring på ungefär samma nivåer som Resolution och The Endless; konceptet och upptakten är bättre än upplösningen. Historien går nu och då på tomgång. Indie-känslan tenderar till att ta över lite för mycket ibland. Det är i och för sig heller inte århundradets överraskning att jag undgår att bli bergtagen av en kärlekshistoria.

P.S. Roligt värdelöst vetande: i min text till Resolution nämnde jag Evil Dead-remaken från 2013 och frågan är om Benson & Moorhead gjorde samma koppling? Ety filmen Lou Taylor Pucci jobbade med innan Spring var just…Evil Dead!

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: