Finding Dory (2016)

alt. titel: Hitta Doris

Kanske borde man lyssna lite mer på den sjutentakliga bläckfisken Hank – ”no memories, no problems”? För det är först när Dory (ni vet, den blå fisken med teflonguldfiskminnet) i en ovälkommen flashback påminns om sina föräldrar inser att hon inte träffat dem på många och långa år. Att minnas några föräldrar överhuvudtaget är förstås en stor grej för någon med Dorys minneskapacitet, så att fiska fram någon mer information ur hennes hjärna än att de ens existerar är ingen lätt sak. Kan månne begreppet ”The Jewel of Morro Bay” ha något med saken att göra?

Finding Nemo (2003)

alt. titel: Hitta Nemo

Frågan är om inte pappa Marlin egentligen blir mest upprörd över att den där dykaren gör något han själv gärna skulle vilja göra när den regulatorförsedde mannen fångar in Nemo i en plastpåse. Alltså förpacka sonen i en säker liten bubbla för att vara säker på att ingenting någonsin kommer att hända honom. Efter ett besök av en blodtörstig barracuda är Nemo nämligen det enda som återstår av familjen som innan dess också bestod av frugan Coral och ett hundratal ägg.

Sand Sharks (2011)

Jimmy Green (née Greenburg) kommer tillbaka till sin barndoms ö med stora ambitioner. Hans ”Sandeman Festival” ska locka spring breakers från hela USA. Eventuella tillstånd och dylika byråkratiska hinder är inga problem eftersom pappa Greenburg är borgmästare.

Men sheriff John och vicesheriff Brenda är mindre bekymrade över stadens dåliga finanser. Istället oroar de sig för alla dödsfall och kroppslösa huvuden som börjat dyka upp på stränderna. Borgmästaren vill naturligtvis inte höra talas om stängda stränder när det vankas partysugna collegeungdomar och blir ivrigt uppbackad i detta beslut av Jimmy.

Pollock (2000)

Kanske har du någon gång hört uttrycket ”att göra en Pollock”? Det brukar vanligtvis betyda att någon medelst olika kroppsvätskor skapat ett färggrant kollage som ska efterlikna den kände konstnärens abstrakta verk. Ett eftermäle som Jackson Pollock antagligen kunnat känna sig rätt nöjd över eftersom det ändå uppmärksammar honom som målare. Däremot är jag inte helt säker på att han skulle känna sig lika tillfredsställd över att Wikipedia först och främst serverar torskfiskarna som går under samma namn när man gör en sökning.

Piranhaconda (2012)

Efter avslutat tema tror jag att jag ska hålla mig ifrån Syfy-produktioner på ett tag. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar med just nu.

Idiotiskt manus 1A för dagen involverar ett B-filmsteam som är på Hawaii för att spela in mästerverket Head Chopper 2. Jag gissar att en av producenterna är Roger Corman? Nåväl, det potentiella slutresultat ser ut att bli marginellt sämre än vad jag sitter framför i detta nu.

Samtidigt härjar det runt två monstruösa (jag börjar snart få slut på synonymer till ”väldigt stora”) ormar på ön som tycks ha specialiserat sig på att tugga i sig turister och forskare på ett sätt som skapar måleriska små blodmoln. Ungefär som när man stampar på en väl utvecklad röksvamp.

Piranha 3DD (2012)

Under parollen ”Twice the terror. Double the D’s” gör Piranha 3DD entré. Som om inte titeln vore nog för att man som tittare skulle fatta vad som står i fokus den här gången. Hint: det är inte pirayorna. I än högre utsträckning än Piranha 3D är det de mjölkproducerande körtlarna som sitter på den kvinnliga bröstkorgen, vilka har huvudrollen.

I en kort nyhetsresumé påminns vi vad som hände för ett par år sedan i Lake Victoria, en ort som därefter dött brist-på-turist-döden. Hela sjön är de facto död i försöken utrota de förhistoriska och fjälliga krypen och det är bara att be till gudarna att man har lyckats. Eller har man? Nyhetsinslaget missar inte ett så uppenbart anslag – ”Can it happen again?” Ehhhh, jag gissar på ”you’re damn right it can and it will!”

Piranha 3D (2010)

alt. titel: Piranha 3-D

Vatten! Spring break! Partybrudar! Wet T-shirt! Fylla! Förhistoriska pirajor! Blodbad!!

Ungefär så. Och så någon lam handling som filmen försöker låtsas är huvudsaken om en blyg kille som till slut står på sig och därmed får tjejen han trånat efter i flera månader. Fast både filmen och vi vet ju att huvudsaken är blodbadet (bokstavligt talat) och Bröst. Tuttar. Tatas. Brön. Pattar.

Mega Piranha (2010)

Agent Jason Fitch (vars främsta kvalifikationer för agentjobbet tycks vara ett djupt röstläge och välutvecklade biceps) blir beordrad till Venezuela där en amerikansk diplomat har utsatts för ett terrormord. Väl på plats inser agent Fitch att allt inte står rätt till, vrakdelarna från diplomatbåten visar inte så mycket tecken på sprängmedel som på … tänder. Och inte bara en uppsättning utan ett helt gäng med varelser som uppenbarligen var lite sugna på en glasfiberdiet (innan filmen är slut har de graderat upp sig till plåtskrov).

Frankenfish (2004)

Någon enda gång skulle jag vilja se en läskiga-djur-under-vatten-film som inte börjar med en intet ont anande fiskare eller badare som blir neddragen i de dyiga djupen. Så originell är inte Frankenfish.

Rättsläkaren Sam Rivers blir kallad till en brottsplats i det inre av Louisiana där kroppen från en fiskare sköljts iland. Liket har bitmärken som Sam inte kan identifiera och därför tar han med sig biologen Mary Callahan på en tur uppför floden för att försöka lista ut vad som kan ha gnagt i sig kroppen.

Snakehead Terror (2004)

När nyheten om fiskinvasionen i den lilla dammen nära postkontoret i Crofton, Maryland, slogs upp i amerikansk media 2002 måste det ha varit många inom underhållningsbranschen som allra minst fick en hjärnblödning av ren förtjusning. Men naturligtvis inte tack vare invasionen i sig (det är sällan tillräckligt med pengar i miljöskyddsfrågor för att underhållningsbranschen ska bry sig), utan beroende på vilka som stod för den.