You are currently browsing the tag archive for the ‘Krigspsykos’ tag.

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Nu har Stone i och för sig aldrig gjort sig känd för att vara någon lustigkurre, men i mina ögon fäller den högtravande och teatraliska tonen Platoon som en truppmina. Beskrivningen av hur den unge och oförstörde collegestudenten Chris Taylor ohjälpligt knäcks var säkert brutal, och kanske till och med fortfarande aktuell, när den hade premiär. Platoon var åtminstone den första Vietnamskildringen som skrivits och regisserats av en veteran. Filmen har emellertid tappat en hel del i bägge dessa avseenden. Särskilt med Charlie Sheens berättarröst ringandes i öronen (”I think now, looking back, we did not fight the enemy; we fought ourselves. And the enemy was in us”) framstår Platoon som självterapi för Stones del.

Självklart ska det inledande bibelcitatet ses ironiskt – 1967 fanns det inte särskilt mycket att glädjas över för ynglingarna som skeppats till Sydvietnam för att slåss i en konflikt som de inte har det minsta grepp om. Till det ska läggas ett icke oväsentligt klassperspektiv som Platoon är ganska snabb på att ta upp. Chris är på plats frivilligt eftersom han inte ser någon poäng i den högre utbildningens meningslösa bokkunskaper när arbetarklassens söner tvingas kriga långt från fosterlandet. Hans kamraters reaktion på denna ädelmodiga föresats? ”You gotta be rich in the first place to think like that”.

Klassvinkeln droppas dock vartefter Chris spenderar allt fler dagar i helvetet. Ganska snart kommer konflikten istället att handla om dels det inkompetenta befälet löjtnant Wolfe, dels antagonismen mellan löjtnantens underofficerare: den gode sergeanten Elias Grodin och den onde sergeanten Bob Barnes. Mitt i allt detta står unge Chris, en kille som startar med någon slags känsla av att vilja göra rätt för sig men som snart reduceras till ett djur. Stone ställer förvisso Elias humanism och överseende mot Barnes brutalitet och skoningslöshet men det allt övergripande budskapet är att kriget gör alla omänskliga. Eller i alla fall tvingar alla till omänskliga handlingar.

Rollbesättningen är dock fortfarande smart eftersom Willem Dafoe och Tom Berenger byter plats på de personligheter som publiken kommit att förvänta sig av deras tidigare roller. Elias godhet och Barnes motsvarande grymhet förstärks av ovanan att se Dafoe och Berenger inta de rollerna, något de också gör riktigt bra. Charlie Sheen är heller inte dålig i huvudrollen men funkar bättre som oförstörd ungtupp än slitet råbarkad hane. Det är förvisso inte Platoons fel, men det blir tyvärr lite mycket Hot Shots! över hans röda pannband och ärmlösa skjorta mot slutet.

Möjligen är jag även i andra avseenden orättvis mot Platoon och dömer filmen i backspegeln. Kanske kändes inte scenerna där soldater förtvivlat skriker efter ”Medic!!!” till tonerna av Samuel Barbers Adagio för stråkar lika stereotypa och styltiga när det begav sig? Däremot tycker jag absolut att jag kan anklaga Stone för att överutnyttja det känslosamma musikstycket. När det spelas upp första och kanske till och med andra gången skapas en fin kontrasterande effekt – det oändligt vackra och sorgsna mot det oändligt fula och tragiska. Men därefter fortsätter Stone att peta in det både fyra och fem gånger och då börjar det definitivt kännas en smula nattståndet.

Rollfördelningen är även den allt för välbekant med särskilt Kevin Dillon och John C. McGinley som tuggummituggande djävlar i människohamn. På det hela taget har jag svårt att ta Platoon på allvar. Det är väldigt lite som känns ”på riktigt”, sannolikt just på grund av det svulstiga, patosfyllda och stereotypa. Eldstriderna känns inte i märgen (explosionerna ger snarare intryck av någon som slänger kinapuffar omkring sig) och tragiken känns inte i själen. När nyhetens behag polerats bort av åren som gått sedan 1986 ger Platoon mig inget som jag inte sett allt för många gånger förut. I det påminner den om alla dessa förintelseberättelser som förvisso beskriver en oerhörd tragik men som i någon mening till slut reduceras till det simpla och vardagliga, enbart på grund av sin blotta mängd.

Platoon presenterar ett habilt filmiskt hantverk och vill man är det inga större problem att leka hitta-skådisen-ölhävning med den digra rollistan. Men utöver det finns det filmer som berättar sin Vietnamhistoria på ett bättre sätt än Platoon.

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Missing in Actionalt. titel: Saknad i strid

Snacket gick i Hollywood. Sly Stallone som gjort braksuccé några år tidigare i rollen som sliten Vietnamveteran skulle tillbaka ut i djungeln igen och nu gällde det att smida medan järnet var varmt. 80-talens motsvarighet till bolaget The Asylum (ok, den jämförelsen är kanske lite orättvis), Golan Globus, såg till att klämma in en inspelning av inte bara en, utan två djungelfilmer (guldstjärna i kanten för effektivt utnyttjande av resurser!).

Läs hela inlägget här »

Flags of our fathers”A picture can win or loose a war.” Bilden som skulle komma att vinna andra världskriget för USA:s räkning (i alla fall fanns det många som ivrigt hoppades det) var flaggresningen på berget Suribachi på vulkanön Iwo Jima. Strunt samma att slaget om ön var långt ifrån över när bilden togs. Strunt samma att männen som råkade vara med på just den bilden inte kände sig helt bekväma med att kallas ”hjältar” och få representera alla soldater för ett amerikanskt folk som börjat tvivla på att kriget i Stilla havet någonsin skulle ta slut.

Flags of Our Fathers bygger på boken som Joe Bradleys son skrev om sin far och de andra soldaterna som porträtterades på Joe Rosenthals Pulitzer-vinnande foto. Sjukvårdaren Bradley talade aldrig om sina krigsupplevelser med sin familj och boken blir ett sätt för sonen att försöka komma underfund med vad som egentligen hände, på Iwo Jima och på amerikansk mark efter flaggresningen, men också med de män som överlevde det hela.

Läs hela inlägget här »

Även om man tycker om sitt jobb, kan måndagar kännas tunga. Då kan det vara bra med lite extra hjälp från någon som verkligen kan ta i med hårdhandskarna när det behövs. Några köldslagna vintermåndagar framöver kommer vi att få draghjälp av västerlandets försvarare framför alla: John Rambo. Och först ut är naturligtvis filmen där det snarare är västerlandet som måste försvara sig mot John Rambo.

***

Trots att jag inte är något stort fan av Sly, kan jag inte annat än vara tacksam för att det i slutänden blev han och inte till exempel Clint Eastwood (för gammal), John Travolta (för snygg) eller Dustin Hoffman (för snäll) som fick rollen som John Rambo. Sly är nämligen precis lagom sliten, pumpad, våldsam, labil och skör för den numera odödlige Vietnamveteranen.

Läs hela inlägget här »

Mentalsjukhus som ligger i stora, deprimerande stenbyggnader brukar aldrig innebära goda nyheter, varken för anställda eller patienter. Så inte heller Alpine Grove, där Gulfkrigsveteranen Jack Starks blir intagen efter att ha dömts som polismördare. Det är långa och sunkiga korridorer, tröstlösa allrum, en hord mer eller mindre ovårdade och ryckiga patienter i morgonrock, sadistiska vårdare och så förstås det där rummet i källaren där Dr Becker utför patientexperiment som antagligen inte skulle godkännas av sjukhusledningen. Men, som doktorn så riktigt påpekar, ”You can’t break something that’s already broken”…

Läs hela inlägget här »

Det största problemet med The Hunted torde vara att den som febrilt försöker vara en något annat än en First Blood-ripoff, när det är allt den är. En rätt halvdan First Blood-ripoff dessutom. Benicio del Toro har, efter att ha varit elitsoldat vid krigshärdar över hela världen, fått sig en knäpp och springer omkring ute i skogen där han dödar jägare. Den Ende Som Kan Hämta honom är gamle hederlige Tommy Lee Jones, eftersom han tränade bland annat del Toros förband i en grå forntid.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg