Sisu (2022)

Är du en spoilerkänslig typ skulle jag absolut rekommendera att se årets mest stenhårda film utan att läsa nedan text. Jag tror att filmvärdet blev klart högre bara för att jag inte riktigt visste vad jag skulle få se. Men sedan får du hemskt gärna återkomma och berätta hur titten gick.

***

Sergio Leone plus Sam Peckinpah plus finskt jävlaranamma equals what?

Sisu!

I can’t hear you!

SISU!!!!

Begreppet som definierar den finska nationalsjälen kan utan större problem ses förkoppsligat i den ensamme, äldre mannen som moltigande gräver efter guld i sin ensamhet i finska lappmarken. Den brutalt ärrade kroppen vittnar om ett hårt liv. Och då har han inte ens träffat på ett gäng usla nazister ännu…

Men när han väl gör det, är det nazisterna som får se upp. Särskilt som de försöker ta ifrån honom hans surt förvärvade guldklimpar. Mannen, som så småningom identifieras som Aatami Korpi, är veteran från finska vinterkriget och har otaliga ryssars liv på sitt samvete. Ett samvete som bevisligen väger ganska lätt i förhållande till hans sisu.

Jag kan inte påstå att jag är särdeles bekant med finsk film. Bristen på sedda filmer signerade bröderna Kaurismäki har alltid varit en öm punkt i mitt filmsamvete. Men det är också Kaurismäki-stämplen som får mig att orättvist anta att mestadelen av den finska filmproduktionen är svår och tungsint.

Så icke Sisu, till min ohöljda glädje. Det dröjer ett tag innan jag förstår vart filmen ska ta vägen eftersom vi inledningsvis bara får möta en knäpptyst Korpi tillsammans med hund och häst. Han har som sagt dock INTE gjort en John Rambo, alltså dragit sig undan från världen för att skaffa sig ro i själen. Han vill istället bli snuskigt rik på guld.

Men när han blir stoppad av de ondsinta nazisterna blir det snart klart vartåt det barkar. Snart har Korpi knutit näven så hårt att det knastrar om den, för att strax därefter sätta en kniv stor som ett baseballträ rakt genom skallen på sitt första offer. Och fler ska det bli.

Det var faktiskt länge sedan jag blev så överraskande underhållen av en film. Sisu är ultravåldsam och Korpi (spelad av Jorma Tommila) fullkomligt övermänsklig. Men så länge tittaren är beredd att ge sig hän i illusionen är det förbannat roligt, mestadels på ett utstuderat makabert sätt. Vi snackar minoffer, vars losslitna underben singlar iväg för att trigga ytterligare en mina. Det skvätter generösa mängder blod och tarmar över hela filmen. Korpi är så stenhård att han vid ett tillfälle futtar eld på sig själv för att avskräcka en attackerande hund.

Illusionen innebär inte bara att publiken får hacka i sig ett ganska stort antal “Men hur gick det där till…?” utan också en hel del anakronismer. Korpis jycke ser exempelvis inte alls ut som något jag skulle förvänta mig i finska lappmarken anno 1944. En av nazisterna tuggar tuggummi (så länge han kan tugga, vill säga…), en vana som förvisso luktar andra världskriget men då snarare tillhörande amerikanska GI:s.

Även utseendemässigt är Sisu skruvad på ett sätt som gör att man sannolikt kommer att bli rejält besviken om man förväntar sig en hyfsat realistisk krigsfilm, typ Okänd soldat. Ytan känns ibland CGI-glansig och Obersturmführer Helldorfs mannar påminner nästan mer om The Road Warrior/Waterworld-skurkar än autentiska 40-talssoldater.

Men inte heller dessa detaljer stör mig inte det minsta. Jag anar dock att filmen, inte minst tack vare titeln, skulle kunna tas som intäkt för oförblommerad nationalism. Korpi mer eller mindre återuppstår, alternativt återföds, ur en finsk myr. Men eftersom han så tydligt enbart är intresserad av sitt guld hålls patriotism-vibbarna på en rimlig nivå. Han själv skiter i Fosterlandet; de enda ord han yttrar i hela filmen gäller pengar. Men det är väl också sisu, antar jag? Sisu är inte att hålla nationalistiska hyllningsmonologer, det är att med knuten näve sammanbitet vägra att dö. I alla fall inte innan ens fiender är nedkämpade till siste man.

Jag tycker så klart att Sisu utan tvekan är värd en titt, men det gäller alltså att släppa sargen relativt omgående för att filmen ska funka. Det underlättar också om man kan finna ett visst nöje i makabert underhållningsultravåld.

X3: Victoria Bergmans svaghet (2010-2012)

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut.

Platoon (1986)

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Måndags-Ekman: Första divisionen (1941)

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

The Predator (2018)

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Missing in Action (1984)

alt. titel: Saknad i strid

Snacket gick i Hollywood. Sly Stallone som gjort braksuccé några år tidigare i rollen som sliten Vietnamveteran skulle tillbaka ut i djungeln igen och nu gällde det att smida medan järnet var varmt. 80-talens motsvarighet till bolaget The Asylum (ok, den jämförelsen är kanske lite orättvis), Golan Globus, såg till att klämma in en inspelning av inte bara en, utan två djungelfilmer (guldstjärna i kanten för effektivt utnyttjande av resurser!).

Flags of Our Fathers (2006)

”A picture can win or loose a war.” Bilden som skulle komma att vinna andra världskriget för USA:s räkning (i alla fall fanns det många som ivrigt hoppades det) var flaggresningen på berget Suribachi på vulkanön Iwo Jima. Strunt samma att slaget om ön var långt ifrån över när bilden togs. Strunt samma att männen som råkade vara med på just den bilden inte kände sig helt bekväma med att kallas ”hjältar” och få representera alla soldater för ett amerikanskt folk som börjat tvivla på att kriget i Stilla havet någonsin skulle ta slut.

Flags of Our Fathers bygger på boken som Joe Bradleys son skrev om sin far och de andra soldaterna som porträtterades på Joe Rosenthals Pulitzer-vinnande foto. Sjukvårdaren Bradley talade aldrig om sina krigsupplevelser med sin familj och boken blir ett sätt för sonen att försöka komma underfund med vad som egentligen hände, på Iwo Jima och på amerikansk mark efter flaggresningen, men också med de män som överlevde det hela.

Rambomåndag: First Blood (1982)

Även om man tycker om sitt jobb, kan måndagar kännas tunga. Då kan det vara bra med lite extra hjälp från någon som verkligen kan ta i med hårdhandskarna när det behövs. Några köldslagna vintermåndagar framöver kommer vi att få draghjälp av västerlandets försvarare framför alla: John Rambo. Och först ut är naturligtvis filmen där det snarare är västerlandet som måste försvara sig mot John Rambo.

***

Trots att jag inte är något stort fan av Sly, kan jag inte annat än vara tacksam för att det i slutänden blev han och inte till exempel Clint Eastwood (för gammal), John Travolta (för snygg) eller Dustin Hoffman (för snäll) som fick rollen som John Rambo. Sly är nämligen precis lagom sliten, pumpad, våldsam, labil och skör för den numera odödlige Vietnamveteranen.

The Jacket (2005)

Mentalsjukhus som ligger i stora, deprimerande stenbyggnader brukar aldrig innebära goda nyheter, varken för anställda eller patienter. Så inte heller Alpine Grove, där Gulfkrigsveteranen Jack Starks blir intagen efter att ha dömts som polismördare. Det är långa och sunkiga korridorer, tröstlösa allrum, en hord mer eller mindre ovårdade och ryckiga patienter i morgonrock, sadistiska vårdare och så förstås det där rummet i källaren där Dr Becker utför patientexperiment som antagligen inte skulle godkännas av sjukhusledningen. Men, som doktorn så riktigt påpekar, ”You can’t break something that’s already broken”…

The Hunted (2003)

Det största problemet med The Hunted torde vara att den som febrilt försöker vara en något annat än en First Blood-ripoff, när det är allt den är. En rätt halvdan First Blood-ripoff dessutom. Benicio del Toro har, efter att ha varit elitsoldat vid krigshärdar över hela världen, fått sig en knäpp och springer omkring ute i skogen där han dödar jägare. Den Ende Som Kan Hämta honom är gamle hederlige Tommy Lee Jones, eftersom han tränade bland annat del Toros förband i en grå forntid.