You are currently browsing the tag archive for the ‘Krigspsykos’ tag.

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut.

Alla morden trillar så småningom ned på polisen Jeanette Kihlbergs skrivbord där hon efter bästa förmåga, tillsammans med assistenten Jens Hurtig och rättspatologen Ivo Andric, försöker reda i härvan. Inte blir det bättre av att sammanslutningen som kallar sig Sihtunum i Diasporan håller varandra om ryggen eller att Jeanette inleder ett förhållande med Sofia.

(Minst) två ting står klart efter att jag har tagit mig igenom trilogin om Victoria Bergman. Dels är författarna ett par kaxiga jäklar som avslutar varje bok med devisen ”Tack till: Inte en jävel”. Dels är författarna ett par kaxiga jävlar som eventuellt vill sparka sina läsare till handling eller åtminstone få dem att känna en viss skuldmedvetenhet över sin oförmåga till handling.

Kanske kan man inte göra så särskilt mycket åt det vedervärdiga inbördeskriget i Sierra Leone (1991-2002), barnsoldater eller märkliga sekter som utgår från daterade svenska privatskolor. Men som Jeanette Kihlberg ges anledning att reflektera över, när hon träder in i rikspolisen pedofili-arkiv: hur mycket gör DU, rent aktivt, för att förhindra att pedofiler kan fortsätta att utnyttja barn? De må ha hur fina argument som helst, grundade så långt tillbaka som i den grekiska antiken, för sina handlingar men författarduon har sin slutsats klar: de orsakar människor irreparabel skada.

Jag känner inget större behov av att revidera min uppfattning efter den första genomläsningen av Kråkflickan: duon tillhör det övre medelskiktet av den svenska deckargenren. Språket är genomarbetat, de har en förmåga att presentera sina efterforskningar utan att det låter allt för föreläsande och de presterar både spänning samt gruvligheter (detta är ingen trilogi för de kräsmagade).

Samtidigt måste jag erkänna att jag har lite svårt att upprätthålla 100% fokus genom alla tre böckerna. Särskilt mittendelen, Hungerelden, känns i allt för hög utsträckning som en transportsträcka med allt för många beskrivningar av och utläggningar om Victoria/Sofias ärrade psyke. Dessutom upplever jag att författarna blir allt mer insöande på extremt specifika (Stockholmska) gatuhänvisningar, ett grepp som kändes trött redan i höjd med Liza Marklund.

Jag kan tycka att det är lite märkligt att Stieg Larssons Millennium-trilogi fortfarande ligger så högt i kurs medan betydligt färre pratar om denna trilogi. Men trots sina styrkor blir den i mina ögon aldrig mer än en hyfsat underhållande deckarserie som ibland blir väl långdragen i sina psykologiska utläggningar.

Kråkflickan (2010)

Hungerelden (2011)

Pythians anvisningar (2012)

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Missing in Actionalt. titel: Saknad i strid

Snacket gick i Hollywood. Sly Stallone som gjort braksuccé några år tidigare i rollen som sliten Vietnamveteran skulle tillbaka ut i djungeln igen och nu gällde det att smida medan järnet var varmt. 80-talens motsvarighet till bolaget The Asylum (ok, den jämförelsen är kanske lite orättvis), Golan Globus, såg till att klämma in en inspelning av inte bara en, utan två djungelfilmer (guldstjärna i kanten för effektivt utnyttjande av resurser!).

Läs hela inlägget här »

Flags of our fathers”A picture can win or loose a war.” Bilden som skulle komma att vinna andra världskriget för USA:s räkning (i alla fall fanns det många som ivrigt hoppades det) var flaggresningen på berget Suribachi på vulkanön Iwo Jima. Strunt samma att slaget om ön var långt ifrån över när bilden togs. Strunt samma att männen som råkade vara med på just den bilden inte kände sig helt bekväma med att kallas ”hjältar” och få representera alla soldater för ett amerikanskt folk som börjat tvivla på att kriget i Stilla havet någonsin skulle ta slut.

Flags of Our Fathers bygger på boken som Joe Bradleys son skrev om sin far och de andra soldaterna som porträtterades på Joe Rosenthals Pulitzer-vinnande foto. Sjukvårdaren Bradley talade aldrig om sina krigsupplevelser med sin familj och boken blir ett sätt för sonen att försöka komma underfund med vad som egentligen hände, på Iwo Jima och på amerikansk mark efter flaggresningen, men också med de män som överlevde det hela.

Läs hela inlägget här »

Även om man tycker om sitt jobb, kan måndagar kännas tunga. Då kan det vara bra med lite extra hjälp från någon som verkligen kan ta i med hårdhandskarna när det behövs. Några köldslagna vintermåndagar framöver kommer vi att få draghjälp av västerlandets försvarare framför alla: John Rambo. Och först ut är naturligtvis filmen där det snarare är västerlandet som måste försvara sig mot John Rambo.

***

Trots att jag inte är något stort fan av Sly, kan jag inte annat än vara tacksam för att det i slutänden blev han och inte till exempel Clint Eastwood (för gammal), John Travolta (för snygg) eller Dustin Hoffman (för snäll) som fick rollen som John Rambo. Sly är nämligen precis lagom sliten, pumpad, våldsam, labil och skör för den numera odödlige Vietnamveteranen.

Läs hela inlägget här »

Mentalsjukhus som ligger i stora, deprimerande stenbyggnader brukar aldrig innebära goda nyheter, varken för anställda eller patienter. Så inte heller Alpine Grove, där Gulfkrigsveteranen Jack Starks blir intagen efter att ha dömts som polismördare. Det är långa och sunkiga korridorer, tröstlösa allrum, en hord mer eller mindre ovårdade och ryckiga patienter i morgonrock, sadistiska vårdare och så förstås det där rummet i källaren där Dr Becker utför patientexperiment som antagligen inte skulle godkännas av sjukhusledningen. Men, som doktorn så riktigt påpekar, ”You can’t break something that’s already broken”…

Läs hela inlägget här »

Det största problemet med The Hunted torde vara att den som febrilt försöker vara en något annat än en First Blood-ripoff, när det är allt den är. En rätt halvdan First Blood-ripoff dessutom. Benicio del Toro har, efter att ha varit elitsoldat vid krigshärdar över hela världen, fått sig en knäpp och springer omkring ute i skogen där han dödar jägare. Den Ende Som Kan Hämta honom är gamle hederlige Tommy Lee Jones, eftersom han tränade bland annat del Toros förband i en grå forntid.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg