You are currently browsing the tag archive for the ‘Liza Marklund’ tag.

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Men numera tittar väl de flesta på Tillbergs målning och ser inte stort mer än ett 70-talstypiskt klassrum med bänkar i räta rader, teckningar på anslagstavlan och polotröjor i syntetmaterial på ungarna. Jag sätter ett par tioöringar på att majoriteten dessutom har manchesterbyxor på sig. Roströda.

Gardells bok tilldrar sig ganska ofta i ett sådant där 70-talsklassrum och låt mig avslöja: det är precis lika skojfriskt och muntert som Tillbergs målning låter antyda. Det vill säga snarare något som framstår som helvetets förgård. Varje skoldag är en ständig kamp för Juha Lindström. Han vill så förtvivlat gärna ha lite uppmärksamhet, särskilt från de coola killarna Stefan och Lennart.

Hur ska man ställa sig i matkön så sannolikheten är störst att man kan hugga en av de åtråvärda stolarna vid Stefan och Lennarts bord? Vad är det exakt rätta tonläget för att hålla med om att skolbespisningens potatis är det äckligaste som finns? Hur ska man positionera sig på gympan så att man får dela skåp med Stefan och Lennart? Hur ska man få vara med och kika i titthålet in i tjejernas omklädningsrum? Och om man inte får vara med och kika, hur ska man kunna hänga med i snacket om pattar? Och nåde den som inte hänger med i snacket om pattar, för den killen är ju helt uppenbart oskuld. Kanske det absolut töntigaste som finns, åtminstone i den där omklädningsrumssituationen.

För det är ju det som är det luriga med skolan, det vet alla. Nämligen att ALLT kan på en handvändning förvandlas till det absolut töntigaste som finns. Har man en gång råkat uppfattas som på väg i den riktningen är man ohjälpligt förlorad. Juhas knep är att uppträda i alla situationer som månde uppstå, han älskar att få skrattarna på sin sida och ögonen på sig. Vill ni se en stjärna, se hur noggrant Juha tränar in vitsar till roliga timmen eller vrålar ABBA-låtar i ett hopprepshandtag på föräldrarnas fester.

Nej, det är knappast något idylliskt 70-tal som Gardell tecknar där i Sävbyholm. Skolan är en kamp, familjelivet är en kamp (kommer mamma Ritva någonsin att uppleva en morgon utan en hårig pung som tittar fram ur makens kalsonger?), grannsämjan är en kamp (pappa Bengt tvingas åse hur grannen har både snyggare gräsmatta och bättre pli på ungarna) och i alla lägen tycks Juha och hans föräldrar befinna sig på den förlorande sidan.

Men visst, till och med Juha inser att han absolut inte skulle vilja byta med Jenny som har fula hårspännen i sitt fula stripiga hår eller Tomas med sin konstiga tyska mamma. Särskilt Jenny har det lite tufft eftersom hon och Juha bor grannar och egentligen gillar att umgås. Men så fort någon av de coola killarna viftar med lillfingret är det som om Jenny inte existerar. Juha känner sig lite, lite skuldmedveten för det där men kan liksom inte motstå frestelsen från känslan av att vara accepterad. Känslan av att Passa In.

Både när det gäller den tidsmässiga realismen och psykologiska trovärdigheten blir jag under läsningens gång allt mer övertygad om att John Ajvide Lindqvist måste ha låtit sig inspireras av Gardells skildringar till Låt den rätte komma in. Gardell visar skoningslöst upp 70-talets, förortens och skolans allra sämsta sidor med en detaljrik och psykologisk pricksäkerhet men kryddat med så pass generösa mängder svart humor att man ändå mäktar med misären.

Och i och för sig, ska man se till åtminstone Gardell får man väl säga att all den där misären resulterade i en rätt rejäl lönsamhet. Vilket osökt får mig att tänka på Lorrysketchen där Susanne Reuter psykologisk misshandlar sin son å det grövsta så att han ska växa upp och bli lika rolig som Jonas Gardell.

Bonus: En komikers uppväxt (1992)
Jag är inte säker på att jag såg de tre TV-serieavsnitten regisserade av Jonas Cornell när det begav sig så varför inte passa på nu? Hela härligheten finns på SVT:s Öppna arkiv, en utmärkt institution. Gardell ha skrivit manus från sin egen bok och lika mycket bättre som Liza Marklunds dialoger blir av att dramatiseras, lika mycket sämre blir tyvärr Gardells. Mycket av humorn från boken blir fullkomligt massakrerad i samtalen mellan skådisarna.

Samtidigt har serien så gott det går försökt skapa olika möjligheter att ta tillvara på både humor och perspektiv genom att Björn Kjellmans vuxne Juha ofta får prata med kameran eller en mer generell publik när han ska dra sina stand up-nummer. Jag blir påmind om hur bra Björn Kjellman kan vara i sina bästa stunder, om än här med en horribel hockeyfrilla.

Första avsnittet är mestadels humoristiskt, andra mestadels tragiskt och det tredje närmast surrealistiskt med en utsjasad mellanstadiefröken som super arslet av sig i kartrummet och ett barnkalas från helvetet. Generellt ligger mer fokus på den vuxne Juha än i boken och förlåtelsetemat är tydliggjort.

Serien är ok, men både stel, amatörmässig och stämningsmässigt off av och till. Boken är bättre tack vare en humor som funkar bäst i text- eller monologform samt en jämnare kvalitet.

Annonser

Alla får liggaHenrik Fexeus: Alla får ligga (2009)

Fexeus inleder Alla får ligga med att blygsamt påpeka att sedan framgången med hans tidigare böcker (Konsten att läsa tankar och När du gör som jag vill) har han blivit belägrad med frågor om hur man lägrar. Hur kan man på bästa sätt får folk dit man vill, när slutdestinationen är sängen? Det vill säga: hur får man ligga? Och inte med vilket pity fuck som helst, utan med den där nästintill ouppnåeligt attraktiva personer som man med en gång spanat in så fort man satte foten på tröskeln till drejningskursen.

Genom nästan 200 mer eller mindre handfasta råd försöker Fexeus guida läsaren till att skapa en person som inte bara får ligga närhelst han eller hon vill, utan som på det hela taget är mer framgångsrik på alla plan. Eller i alla fall en person som framstår som framgångsrik och lyckad. Nyckelorden är lättsam, lite galen, engagerad och passionerad.

Läs hela inlägget här »

Döden skall du tålaKarin Fossum: Varsleren (2009)

alt. titel: Döden skall du tåla

Karin Fossum bevisar med Döden skall du tåla än en gång att hon är en av de bättre deckarförfattarna som finns där ute. Utan att behöva ta livet av en enda av sina karaktärer skapar hon en isande stämning av osäkerhet.

Johnny Beskov är en liten terrorist i ordets rätta bemärkelse. Han är ingen femåring som får regelbundna vredesutbrott, utan en allt för genomtänkt 17-åring som vill göra avtryck i människors liv. Och det gör han genom att beröva dem tryggheten, i gärningar som skulle kunna beskrivas som skämtsamma om det inte vore för att de var så grymt utstuderade. En äldre kvinna får se sin egen dödsannons i tidningen, en döende man får påhälsning från begravningsentreprenören och en mor får beskedet att hennes dotter ligger svårt skadad på sjukhuset.

Läs hela inlägget här »

Vissa kör med påskekrim. Själv tycker jag att sommaren är det bästa tillfället för att klämma ett antal mer eller mindre hjärndöda deckare när man inte orkar fokusera på något mer avancerat. Som vädret exempelvis.

***

Björn Hellberg: Den grå (2001)
Journalisten Björn Hellberg är sannolikt mer känd för sina TV-framträdanden, inte minst som populär domar-parhäst med Lennart Oldsberg i På Spåret. Men han är även en ivrig deckarförfattare som producerat en hel del böcker om kommissarie Sten Wall som opererar i den anonymt skånska Staden. Läs hela inlägget här »

I Sverige, liksom på andra håll, har diskussionens vågor gått höga kring den popularitet som åtnjutits av sanna historier, dokumentärromaner, under de senaste dryga tio åren. Ofta har dessa böcker rört brott och kriminalitet, inte sällan kopplat till knarkhandel och drogmissbruk, ämnen som naturligtvis lånar sig väl till spännande böcker, böcker som blir desto mer intressanta eftersom de ju är sanna.

Debatterna har oftast uppstått när det förekommit frågetecken kring historiernas förmenta sanningshalt och inte sällan uttrycker läsare stor besvikelse (exempelvis Oprah Winfrey över boken A Million Little Pieces av James Frey) när de upplever sig lurade — de trodde ju att allt som stod var sant. Runt slutet av 2008 var det dags för denna debatt att drabba journalisten Liza Marklund samt uppgiftslämnaren och författaren Mia Eriksson. Läs hela inlägget här »

Malou Lundström är besviken. Här har hon åkt hela vägen till Västindien, enbart i syfte att, förutom att ha kul, också skaffa sig ett vacket café au lait-färgat barn. Ett barn som skulle bli en exotisk fågel, full av kreativt konstnärskap mitt i all den svenska tråkigheten. Och så blev det Simone. Som dessutom bytte namn till Svea (efter präktiga mormor) så fort hon blev gammal nog och utbildade sig till knastertorr jurist.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Broken Window
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1
John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg