Alla får liggaHenrik Fexeus: Alla får ligga (2009)

Fexeus inleder Alla får ligga med att blygsamt påpeka att sedan framgången med hans tidigare böcker (Konsten att läsa tankar och När du gör som jag vill) har han blivit belägrad med frågor om hur man lägrar. Hur kan man på bästa sätt får folk dit man vill, när slutdestinationen är sängen? Det vill säga: hur får man ligga? Och inte med vilket pity fuck som helst, utan med den där nästintill ouppnåeligt attraktiva personer som man med en gång spanat in så fort man satte foten på tröskeln till drejningskursen.

Genom nästan 200 mer eller mindre handfasta råd försöker Fexeus guida läsaren till att skapa en person som inte bara får ligga närhelst han eller hon vill, utan som på det hela taget är mer framgångsrik på alla plan. Eller i alla fall en person som framstår som framgångsrik och lyckad. Nyckelorden är lättsam, lite galen, engagerad och passionerad.

Å ena sidan känns Fexeus tips ibland både manipulativa och utstuderade, å andra sidan antar jag att de psykologiska funktioner som han föreslår att man kan utnyttja faktiskt finns där. Frågan blir då kanske snarare: hur gärna vill man ligga? Möjligen är jag inte rätt målgrupp för boken eftersom jag redan befinner mig i ett förhållande (eller kanske just därför helt rätt målgrupp) men min överväldigande känsla, efter att under ett antal timmar och ett oändligt antal tips fått ta del av Fexeus hurtfriskhet, är ”Men orka!”.

Mest av allt framstår allt det som man ska göra och tänka på som en helt oöverstiglig ansträngning. Inte för att jag är blogg-Sveriges mest sociala personlighet, men skulle jag börja försöka praktisera det som Fexeus föreslår skulle jag aldrig ens orka gå utanför dörren. Men är man aktivt ute efter att skapa sig en större vänkrets finns det säkert en del att hämta hos mentalisten (inte psykologen, märk väl), oavsett om man vill ligga eller inte.

Du gamla du friaLiza Marklund: Du gamla, du fria (2011)

Marklund har återupplivat sitt alter ego Annika Bengtzon för att återigen kunna försätta henne i en nästintill omöjlig situation. Men den här gången handlar det för en gångs skull inte om en psykomördare som tar livet av kvinnor och i slutänden kidnappar bägge ungarna. Eller jo, det gör det ju förstås. Men jakten på psykomördaren utförs främst av andra karaktärer på Kvällspressens allt mindre pressetiska redaktion och den som kidnappas är inte ungarna, utan partnern Thomas.

Thomas försvinner tillsammans med ett gäng andra delegater från säkerhetskonferensen i Kenya och snart börjar kraven på lösensummor ramla in till anhöriga runt om i Europa. Annika behöver dock inte hantera situationen helt själv, till sin hjälp får hon den gamla bekantskapen Jimmy Hallenius. Frågan är om hans närvaro underlättar eller gör saker och ting än mer komplicerade för Annika.

I vissa avseenden en ny situation, mer dramatisk spänningsroman än deckare, men annars kommer vana läsare att känna igen både Annika och Marklund. Annika får återigen en möjlighet att upptäcka att ”kompisen” Ann Snapphane är ett egomonster som till och med trumfar hennes eget samt fira nya orgier i kroppsvätskor. Klimatet på Kvällspressens redaktion är hetsigt, knappast inriktat på nyhetsvärdet i det man väljer att lyfta fram och kraven från de nya medierna försämrar bara situationen ytterligare.

Marklund vill förmedla ett Budskap om hur bra vi har det i den fria världen, men att denna frihet betalas av den förtryckta och ofria delen av världen. På köpet har hon fått chansen att göra avdragsgilla researchresor till både slumområden och luxuösa camps med koppling till Karen Blixen.

Till viss del har Liza Marklund återhämtat sig lite från det totala avgrundshål som var Livstid och En plats i solen, men uppseendeväckande blir det aldrig. Nu har man nästan börjat vänja sig vid att Annika Bengtzon är en på det hela taget rätt otrevlig person, vars inflytande på sin omgivning känns lika oförklarligt som tidigare. Nu har hon ju dessutom en känslomässig anledning att bulldozra sig över oförstående servicepersonal. Hennes initiala upprördhet över att Kvällspressen mer än gärna profiterar på hennes privata situation känns extremt dubbelmoralisk och tycks dessutom ignorera det faktum att Marklund tidigare i boken låter sin skjutjärnsreporter fundera över hur hon själv betett sig mot anhöriga och brottsoffer för att få tag på en historia.

Du gamla, du fria är tillräckligt bra (ett begrepp som här används högst relativt) för att man inte ska lägga ifrån sig bok eller iPod i avsmak, men det är väl också allt.

Annonser