You are currently browsing the tag archive for the ‘Sanning’ tag.
I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.
Det är turbulenta tider i de förhållandevis unga förenta nationerna. Den blott 24-årige John Edgar Hoover får ansvar för att överse massarresteringar av radikaler, vilka smyger omkring och placerar bomber hos misshagliga myndighetspersoner. Denna starka och tidiga identifiering av just (utländska) anarkister och bolsjeviker kommer att prägla Hoover för livet, oavsett om han betraktar sitt lands president eller Martin Luther King. Läs hela inlägget här »
I Sverige, liksom på andra håll, har diskussionens vågor gått höga kring den popularitet som åtnjutits av sanna historier, dokumentärromaner, under de senaste dryga tio åren. Ofta har dessa böcker rört brott och kriminalitet, inte sällan kopplat till knarkhandel och drogmissbruk, ämnen som naturligtvis lånar sig väl till spännande böcker, böcker som blir desto mer intressanta eftersom de ju är sanna.
Debatterna har oftast uppstått när det förekommit frågetecken kring historiernas förmenta sanningshalt och inte sällan uttrycker läsare stor besvikelse (exempelvis Oprah Winfrey över boken A Million Little Pieces av James Frey) när de upplever sig lurade — de trodde ju att allt som stod var sant. Runt slutet av 2008 var det dags för denna debatt att drabba journalisten Liza Marklund samt uppgiftslämnaren och författaren Mia Eriksson. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Kagemusha – Spökgeneralen, Shadow Warrior
Till skillnad från tidigare och mer produktiva årtionden bestod Kurosawas 70-tal endast av Dodes’ka-den och Vägvisaren. Först fem år efter Vägvisaren hade regissören hämtat så pass mycket nya krafter att det var aktuellt med en ny film. Den här gången var det dock slut på experimentlustan och Kurosawa återvände till sin trogna jidaigeki-genre för att beskriva händelserna som ledde fram till slaget vid Nagashino i 1570-talets Japan.
alt. titel: Onda män sover gott, The Bad Sleep Well
Bröllop ska ju vara lyckliga tilldragelser, men det mellan Yoshiko Iwabuchi och Kôichi Nishi utvecklar sig till att bli en smula spänt. Polisen håller på att utreda företaget där brudens far är vice VD och vars sekreterare brudgummen är. Bröllopsgäster blir diskret förda åt sidan och i bakgrunden väntar journalisterna likt en flock glupande ulvar.
Bröllopstalen handlar mer om att glorifiera Bolaget (som råkar fira treårsjubileum samma dag) och brudens bror lättar inte direkt upp stämningen genom att i ett halvberusat utfall lova Nishi ”Om du gör henne olycklig, dödar jag dig!” Inte heller blir det bättre av att en anonymt skickad magnifik bröllopstårta alluderar på en tidigare skandal som innehöll samma huvudpersoner som den nuvarande: herr Iwabuchi, administrative chefen herr Moriyama samt kontraktschefen herr Shirai.
That’s what HE said!