Måndags-Ekman: Flickan från tredje raden: Historien om en ring (1949)

alt. titel: The Girl From the Third Row

Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!

Annonser

All the world’s a stage

Jag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.

Uppror och sanning i förorten

I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.

Hitchcock (2012)

Den här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…

***

Den store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.

Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.

J. Edgar (2011)

Det är turbulenta tider i de förhållandevis unga förenta nationerna. Den blott 24-årige John Edgar Hoover får ansvar för att överse massarresteringar av radikaler, vilka smyger omkring och placerar bomber hos misshagliga myndighetspersoner. Denna starka och tidiga identifiering av just (utländska) anarkister och bolsjeviker kommer att prägla Hoover för livet, oavsett om han betraktar sitt lands president eller Martin Luther King.

Böckerna om Mia (1995-2008)

I Sverige, liksom på andra håll, har diskussionens vågor gått höga kring den popularitet som åtnjutits av sanna historier, dokumentärromaner, under de senaste dryga tio åren. Ofta har dessa böcker rört brott och kriminalitet, inte sällan kopplat till knarkhandel och drogmissbruk, ämnen som naturligtvis lånar sig väl till spännande böcker, böcker som blir desto mer intressanta eftersom de ju är sanna.

Debatterna har oftast uppstått när det förekommit frågetecken kring historiernas förmenta sanningshalt och inte sällan uttrycker läsare stor besvikelse (exempelvis Oprah Winfrey över boken A Million Little Pieces av James Frey) när de upplever sig lurade — de trodde ju att allt som stod var sant. Runt slutet av 2008 var det dags för denna debatt att drabba journalisten Liza Marklund samt uppgiftslämnaren och författaren Mia Eriksson.

En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Kagemusha (1980)

alt. titel: Kagemusha – Spökgeneralen, Shadow Warrior

Till skillnad från tidigare och mer produktiva årtionden bestod Kurosawas 70-tal endast av Dodes’ka-den och Vägvisaren. Först fem år efter Vägvisaren hade regissören hämtat så pass mycket nya krafter att det var aktuellt med en ny film. Den här gången var det dock slut på experimentlustan och Kurosawa återvände till sin trogna jidaigeki-genre för att beskriva händelserna som ledde fram till slaget vid Nagashino i 1570-talets Japan.

Warui yatsu hodo yoku nemuru (1960)

alt. titel: Onda män sover gott, The Bad Sleep Well

Bröllop ska ju vara lyckliga tilldragelser, men det mellan Yoshiko Iwabuchi och Kôichi Nishi utvecklar sig till att bli en smula spänt. Polisen håller på att utreda företaget där brudens far är vice VD och vars sekreterare brudgummen är. Bröllopsgäster blir diskret förda åt sidan och i bakgrunden väntar journalisterna likt en flock glupande ulvar.

Bröllopstalen handlar mer om att glorifiera Bolaget (som råkar fira treårsjubileum samma dag) och brudens bror lättar inte direkt upp stämningen genom att i ett halvberusat utfall lova Nishi ”Om du gör henne olycklig, dödar jag dig!” Inte heller blir det bättre av att en anonymt skickad magnifik bröllopstårta alluderar på en tidigare skandal som innehöll samma huvudpersoner som den nuvarande: herr Iwabuchi, administrative chefen herr Moriyama samt kontraktschefen herr Shirai.

Donzoko (1957)

alt. titel: Natthärbärget, The Lower Depths

Under samma år gjorde Akira Kurosawa inte bara en, utan två teateradaptioner. Först ut var västerlandets dramatiske nestor: William Shakespeare och hans skotska pjäs. Kurosawa vände sig sedan österut, till en annan, men mer modern, storman inom dramatiken: Maxim Gorkij och dennes Natthärbärget.

I likhet med Macbeth har Kurosawa gjort jidaigeki av det europeiska i Natthärbärget, men frågan var om han var sugen på något lite mer nedtonat efter det stela och stilistiska hos Blodets tron.