The Truman Show (1998)

Psychology Today konstaterar att ”it seems fairly widespread for people to act as if they are the main character in all of human history, the crowning achievement of evolution and the culmination of God’s inscrutable plan”.

X15: Harlan Coben (1991-2016)

Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.

Måndags-Ekman: Flickan från tredje raden: Historien om en ring (1949)

alt. titel: The Girl From the Third Row

Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!

All the world’s a stage

Jag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.

Uppror och sanning i förorten

I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.

Hitchcock (2012)

Den här gången fick jag den stora äran att välja månadens Filmspanarfilm. Bra eller dåligt, you be the judge…

***

Den store (i både bildlig och bokstavlig mening) Alfred Hitchcock måste hitta ett nytt projekt efter dunderhiten North by Northwest, men det går trögt. Inget manus eller förlaga tycks duga, inget ger honom den rätta utmaningen.

Till dess att han springer på författaren Robert Blochs senaste alster, Psycho. Den påhittade historien som utgår från Ed Geins framfart på Wisconsins landsbygd har ratats av etablissemanget som spekulativ och perverterad. Perfekt, tänker Alfred som har en aning eller två om hur det mänskliga psyket fungerar. För det är ju inte utan att vi är otillbörligt fascinerade av de vi fördömer.

J. Edgar (2011)

Det är turbulenta tider i de förhållandevis unga förenta nationerna. Den blott 24-årige John Edgar Hoover får ansvar för att överse massarresteringar av radikaler, vilka smyger omkring och placerar bomber hos misshagliga myndighetspersoner. Denna starka och tidiga identifiering av just (utländska) anarkister och bolsjeviker kommer att prägla Hoover för livet, oavsett om han betraktar sitt lands president eller Martin Luther King.

Böckerna om Mia (1995-2008)

I Sverige, liksom på andra håll, har diskussionens vågor gått höga kring den popularitet som åtnjutits av sanna historier, dokumentärromaner, under de senaste dryga tio åren. Ofta har dessa böcker rört brott och kriminalitet, inte sällan kopplat till knarkhandel och drogmissbruk, ämnen som naturligtvis lånar sig väl till spännande böcker, böcker som blir desto mer intressanta eftersom de ju är sanna.

Debatterna har oftast uppstått när det förekommit frågetecken kring historiernas förmenta sanningshalt och inte sällan uttrycker läsare stor besvikelse (exempelvis Oprah Winfrey över boken A Million Little Pieces av James Frey) när de upplever sig lurade — de trodde ju att allt som stod var sant. Runt slutet av 2008 var det dags för denna debatt att drabba journalisten Liza Marklund samt uppgiftslämnaren och författaren Mia Eriksson.

En månad med Kurosawa

Det här inlägget blev bautalångt, men jag lovar på min scoutheder (om jag nu hade någon sådan): det är inget aprilskämt.

***

Så, då står vi här. En månad och 30 (tyvärr inte 31)  filmer signerade Akira Kurosawa senare. Att det här är en regissör som för min del tilltalar både hjärta och hjärna torde knappast vara någon större hemlighet vid det här laget.

Som jag skrev inledningsvis (alltså i början av mars) har jag ägnat mig åt att se film, inte att läsa på om regissören. Men för den som blivit nyfiken finns det en uppsjö av både tryckt litteratur och webbplatser som står till tjänst med ett ymnighetshorn av information (se längst ned i inlägget för ett par länkar att börja med). För Kurosawa tillhör nu en gång för alla de där ”fina” regissörerna. En sådan där man helst ska ha lite koll på om man gillar artsy-fartsy-film.

Kagemusha (1980)

alt. titel: Kagemusha – Spökgeneralen, Shadow Warrior

Till skillnad från tidigare och mer produktiva årtionden bestod Kurosawas 70-tal endast av Dodes’ka-den och Vägvisaren. Först fem år efter Vägvisaren hade regissören hämtat så pass mycket nya krafter att det var aktuellt med en ny film. Den här gången var det dock slut på experimentlustan och Kurosawa återvände till sin trogna jidaigeki-genre för att beskriva händelserna som ledde fram till slaget vid Nagashino i 1570-talets Japan.