X3: Victoria Bergmans svaghet (2010-2012)

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut.

Alla morden trillar så småningom ned på polisen Jeanette Kihlbergs skrivbord där hon efter bästa förmåga, tillsammans med assistenten Jens Hurtig och rättspatologen Ivo Andric, försöker reda i härvan. Inte blir det bättre av att sammanslutningen som kallar sig Sihtunum i Diasporan håller varandra om ryggen eller att Jeanette inleder ett förhållande med Sofia.

(Minst) två ting står klart efter att jag har tagit mig igenom trilogin om Victoria Bergman. Dels är författarna ett par kaxiga jäklar som avslutar varje bok med devisen ”Tack till: Inte en jävel”. Dels är författarna ett par kaxiga jävlar som eventuellt vill sparka sina läsare till handling eller åtminstone få dem att känna en viss skuldmedvetenhet över sin oförmåga till handling.

Kanske kan man inte göra så särskilt mycket åt det vedervärdiga inbördeskriget i Sierra Leone (1991-2002), barnsoldater eller märkliga sekter som utgår från daterade svenska privatskolor. Men som Jeanette Kihlberg ges anledning att reflektera över, när hon träder in i rikspolisen pedofili-arkiv: hur mycket gör DU, rent aktivt, för att förhindra att pedofiler kan fortsätta att utnyttja barn? De må ha hur fina argument som helst, grundade så långt tillbaka som i den grekiska antiken, för sina handlingar men författarduon har sin slutsats klar: de orsakar människor irreparabel skada.

Jag känner inget större behov av att revidera min uppfattning efter den första genomläsningen av Kråkflickan: duon tillhör det övre medelskiktet av den svenska deckargenren. Språket är genomarbetat, de har en förmåga att presentera sina efterforskningar utan att det låter allt för föreläsande och de presterar både spänning samt gruvligheter (detta är ingen trilogi för de kräsmagade).

Samtidigt måste jag erkänna att jag har lite svårt att upprätthålla 100% fokus genom alla tre böckerna. Särskilt mittendelen, Hungerelden, känns i allt för hög utsträckning som en transportsträcka med allt för många beskrivningar av och utläggningar om Victoria/Sofias ärrade psyke. Dessutom upplever jag att författarna blir allt mer insöande på extremt specifika (Stockholmska) gatuhänvisningar, ett grepp som kändes trött redan i höjd med Liza Marklund.

Jag kan tycka att det är lite märkligt att Stieg Larssons Millennium-trilogi fortfarande ligger så högt i kurs medan betydligt färre pratar om denna trilogi. Men trots sina styrkor blir den i mina ögon aldrig mer än en hyfsat underhållande deckarserie som ibland blir väl långdragen i sina psykologiska utläggningar.

Kråkflickan (2010)

Hungerelden (2011)

Pythians anvisningar (2012)