You are currently browsing the tag archive for the ‘Gone Baby Gone’ tag.

Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på hur slutresultatet hade blivit om Adrian Lyne fått regissera The Town, som tanken var från början, istället för nyutslagne debutanten Ben Affleck. Med en räcka filmer som 9½ Weeks, Fatal Attraction, Jacob’s Ladder, Indecent Proposal, Lolita och Unfaithful känns det inte som någon högoddsare att Lynes version skulle ha innehållit betydligt fler ångande sexscener.

Men nu var det alltså Ben Affleck som fick äran att hålla i taktpinnen (samt skriva manus och spela huvudrollen). Därmed blev det istället fokus på tre vågade heist-sekvenser samt relationerna mellan männen som utför kupperna och de som jagar dem. Alltså Doug MacRays lilla gäng å ena sidan samt FBI-agenten Adam Frawley och polisen Dino Ciampa å den andra.

Hårda män som, när de kommer allt för nära varandra, säger hårda saker till varandra. Frawley och Ciampa försöker få MacRay att försäga sig i den kala förhörsrummet, men förgäves. Han är alldeles för erfaren och kontrollerad, så ung han nu än är. Den som däremot kan komma åt MacRay där det svider är lokale gangsterbossen Fergie, utan vars godkännande inget händer i Bostonstadsdelen Charlestown.

Boston igen, alltså. Denna stackars stad som tycks för evigt vara dömd till att filmas i gråljus och utgöra hemvist åt män som aldrig känt ett annat liv än det kriminella. Just stadsdelen Charlestown var under 1960-80-talen tydligen ökänd för sin irländska maffiakultur och Jon Hamms Frawley får också kommentera den lokala varianten av den sicilianska omertà. Allt medan MacRay hånar Titus Wellivers Ciampa i termer av en landsförrädare – en Charlestown-infödd som numera slavar för the man.

Men Ben Afflecks MacRay skulle förstås inte ha huvudrollen i en heist-film om det inte vore för att han dels måste handskas med labila medarbetare som har lite väl pigga avtryckarfingrar, dels träffar en helgonlik kvinna som till en början synes kunna tillhandahålla svalkande frälsning och fristad. För att verkligen understryka denna vinkeln kontrasteras dessutom Rebecca Halls välgörenhetsarbetande bankchef med Blake Livelys knarkarstirriga tvättbjörnsögon.

Ben Affleck fick sannolikt jobbet som regissör för The Town efter att han visat vad han gick för i Gone Baby Gone. Och inte gör han något oävet jobb här heller – filmen är tajt och heistscenerna både spännande och brutala. Ibland slinker kameran iväg för att registrera tröstlösheten i själva stadsdelen, Affleck är särskilt pigg på att påminna sin publik om alla de barn som växer upp med förebilder som Doug MacRay eller som riskerar att hamna i skottlinjen när han och hans män attackerar ännu en värdetransport.

The Town bjuder som sagt egentligen inte på något nytt i heist-genren men lyckas packetera välkända element i en ganska smaklig presentation.

live-by-nightAtt Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.

Läs hela inlägget här »

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

Läs hela inlägget här »

Malou Lundström är besviken. Här har hon åkt hela vägen till Västindien, enbart i syfte att, förutom att ha kul, också skaffa sig ett vacket café au lait-färgat barn. Ett barn som skulle bli en exotisk fågel, full av kreativt konstnärskap mitt i all den svenska tråkigheten. Och så blev det Simone. Som dessutom bytte namn till Svea (efter präktiga mormor) så fort hon blev gammal nog och utbildade sig till knastertorr jurist.

Läs hela inlägget här »

Med gårdagens Halloweenenkät tog jag hand om det säsongsbetonade, now for something completely different.

När jag funderade på bra öppningsscener insåg jag att jag hade lättare att komma på filmmusik som jag tycker är riktigt bra. Så eftersom man på sant filmnörderimanér måste kanalisera denna insikt i en lista (det är mycket listor just nu…) ger jag er: 10 fantastiska filmscore utan inbördes ordning Här handlar det alltså om musik komponerad enkom för filmsyfte, inte soundtrack, och musikaler har jag tänkt bort den här gången. Det blir en annan lista…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg