Malou Lundström är besviken. Här har hon åkt hela vägen till Västindien, enbart i syfte att, förutom att ha kul, också skaffa sig ett vacket café au lait-färgat barn. Ett barn som skulle bli en exotisk fågel, full av kreativt konstnärskap mitt i all den svenska tråkigheten. Och så blev det Simone. Som dessutom bytte namn till Svea (efter präktiga mormor) så fort hon blev gammal nog och utbildade sig till knastertorr jurist.

Genom sitt jobb på den svenska åklagarmyndigheten får Svea så ett mordfall på halsen. Inte att farligt och våldsamt ett, med blod och hjärnsubstans, utan ett som är fullkomligt utmattande i all sin vanlighet och vardagstragik. I Påtaglig risk att skada får läsaren vara med om en grundlig djupdykning i den dagliga förnedring som är den svenska socialtjänsten och den totala tröstlöshet som systemet oundvikligen tycks skapa.

Påtaglig risk att skada är domaren och tidigare åklagaren Tove Klackenbergs första om Svea och hennes erfarenheter som åklagare på olika tingsrätter i Dalarna. Det är hög vanlighetsfaktor med förhandlingar och nämndemän som vill hinna hem till LRF-möten och det är så fantastiskt bra. Redan när jag för drygt ett år sedan stiftade bekantskap med Klackenberg kunde jag inte låta bli att förvånas över bristen på uppmärksamhet kring hennes deckare och jag förvånas fortfarande, för här har vi en författare som är lika bra som någonsin Läckberg, Marklund eller Mankell. I många avseenden bättre.

Språket är mestadels effektivt och funktionellt med vissa trötta inslag av liknelser, exempelvis faller ord som som ”piskrapp” och av någon outgrundlig anledning när det gäller just bilar faller Klackenberg i den klassiska deckardetalj-fällan. Men det hjälps med råge upp av glimtarna av sann inspiration, där bokstäver kravlar i över tidningssidor och sjöar kastar tillbaka himlen. Definitivt inte i klass med Åsa Larsson men banne mig inte långt ifrån heller. Återhållsamheten i historiens våldsammare delar är beundransvärd; den kortfattade bilden av två barnkroppar prudentligt inlindade i plastfolie sitter som syraetsade i hjärnbarken.

Den stora styrkan ligger dock i den tidigare nämnda vardagstragiken. Beskrivningen av Jenny Lindgren, inskriven i socialens rullor som sexåring och sedan fast för livet, är lika bra som den är hjärtskärande (och som i hög grad påminner om Helene McCready i Dennis Lehanes Gone Baby Gone). En flick-kvinna som, när hennes lämplighet som förälder ska utredas, menar att kan hon inte få den där Pelle Svensson som advokat får det vara. En person som tycks bry sig mer om sina cigaretter och rökpauser än om sina barn och som får en att känna att det där med tvångssterilisering eller åtminstone obligatoriska föräldralicenser kanske inte är en så dum idé i alla fall. Någon som för att överleva med någon form av självrespekt slutar se sitt bidragsberoende som allmosor och istället gör om det till en rättighet som man inte ska behöva vara det minsta tacksam över.

Men så bra som dessa beskrivningar är skulle jag ljuga om jag inte erkände att den stora fascinationen för min del ligger hos Svea själv. Jag känner mig djupt besläktad med kvinnan som finner sig dragen till stringens, inte känner någon outsläcklig längtan efter barn och som har på tungan att påpeka att det faktiskt finns en rätt och en fel ledd att skiva tomater på. Svea får mig att känna att man faktiskt kan vara en intressant huvudperson ändå.

Och jag vill så gärna kunna avsluta på den positiva nivån, men det går inte. För på mållinjen snubblar Klackenberg in med en standard-upplösning, våldsam och givetvis involverande Svea personligen. Så synd på så ditills rara ärtor.