You are currently browsing the tag archive for the ‘Psykologisk thriller’ tag.
Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.
Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome
Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.
Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?
Nu tar bloggen lite julledigt men innan vi ses igen på Annandagen med den sista decennie-filmen lämnar jag er med en riktigt fin film. Varför inte se en klassiker om vansinne och mord under julhelgen?
***
På sinnessjukhuset Green Manor tycks läkarkollegorna nästan mer upptagna med att diskutera den enda kvinnan bland dem, Dr. Constance Peterson, än sina patienter. Hur kan en så vacker kvinna vara så totalt renons på känslor, det är som att försöka omfamna en lärobok! Särskilt doktor Fleurot försöker få Constance på fall genom att koppla hennes brist till arbetet – hur ska hon kunna bli en riktigt bra psykiatriker om hon inte har en känslomässig förståelse för kärlek?
”Because it’s there”. Ett av världens mest kända citat (tillskrivet klättraren George Mallory) om världens högsta berg, Mount Everest, lokaliserat i Himalaya. En bergskedja som innehåller över hundra toppar på mer än 7 200 meters höjd över havet. Över alla höjer sig en, Everest, på 8 800 meter.
Så värst mycket mer artikulerat tycks inte personerna i Himmel över Everest kunna förklara varför de befinner sig på berget. Möjligen med undantag för Guiseppe Cagliari som jobbar som bergsguide och alla de sherpas som är anställda för att se till klättrarnas alla behov (framförallt av bärhjälp, tycks det). David Lagercrantz har i Himmel över Everest tagit avstamp i en verklig händelse: 1996 omkom inte mindre än 15 personer på berget på grund av ett oväntat oväder.
En kvinna sitter framför en spegel och målar läpparna. Hon går runt i rummet och tycks leta efter något, allt mer upprörd. Hon sätter sig igen framför spegeln och målar på ännu mer läppstift och nu vet vi: hon är Galen, för inget säger knäppgök som att måla på för mycket läppstift. Klipp. Nu är hon i sin psykologs kontor och i ett anfall av bottenlöst självförakt kastar hon sig ut genom fönstret. Det är långt till marken. Klipp. Psykologen David Capa kan inte komma över sina skuldkänslor över patientens självmord och bestämmer sig för att starta på ny kula i L.A.
That’s what HE said!