Vissa kör med påskekrim. Själv tycker jag att sommaren är det bästa tillfället för att klämma ett antal mer eller mindre hjärndöda deckare när man inte orkar fokusera på något mer avancerat. Som vädret exempelvis.

***

Björn Hellberg: Den grå (2001)
Journalisten Björn Hellberg är sannolikt mer känd för sina TV-framträdanden, inte minst som populär domar-parhäst med Lennart Oldsberg i På Spåret. Men han är även en ivrig deckarförfattare som producerat en hel del böcker om kommissarie Sten Wall som opererar i den anonymt skånska Staden.

I Staden härjar ett gäng djävulsdyrkare som gått lite bortom att välta gravstenar. Sten Wall och hans kollegor hade problem redan när de höll sig på en nivå där de plågade djur och hotade sina medlemmar med de gruvligaste straff ifall de pratade bredvid mun. Men nu börjar det också dyka upp döda kroppar med en grå bockfot målad i pannan. Är det satanisterna som är ansvariga även för detta eller är det någon som försöker utnyttja den upprörda stämningen för egen vinnings skull? Och vad har egentligen de båda offren, en ung kvinna och en pensionerad man, gemensamt?

Jag måste erkänna att jag blir lite förundrad över hur Björn Hellberg kunnat ge ut så många böcker som rimligtvis också måste köpas av folk, för någon särskilt bra deckarförfattare är han inte. Tricket att kasta sig in i en konversation eller en handling som involverar personer som man inte riktigt ska veta huruvida de är direkt inblandade i historien eller inte, blir rätt tröttsamt när man stöter på det för tredje-fjärde gången (och då är det fortfarande typ tio gånger kvar). Framförallt de karaktärer som är inblandade i upplösningen beter sig så monumentalt korkat att man undrar om det hela är en skämt.

Nej, Björn Hellbergs deckare är något som jag kommer att undvika i fortsättningen.

Helene Tursten: En man med litet ansikte (2007)
I jakten på två smitande biltjuvar stöter Göteborgspolisen på en flicklik i en gammal jordkällare. Det visar sig snart att den utnyttjade kroppen var ett offer för den allt ökande traffickingverksamheten. Men hur ska Irene Huss och poliskollegorna kunna hitta flickans mördare i det virrvarr av ljusskygga affärer som omger den vidriga branschen?

Helene Tursten är med sin Irene Huss (böcker och hittills tolv filmer med Angela Kóvacs som Huss) en lika fast installation som Liza Marklund och Annika Bengtsson eller Camilla Läckberg och Erika Falck, om än kanske inte på samma nivå. Själv vet jag inte om jag tycker att nivåskillnaden är motiverad.

Tursten skriver flyhänt och utan alltför stora tabbar, vare sig handlings- eller språkmässigt (även om det kanske tar väl lång tid för göteborgarna att lägga ihop de sista pusselbitarna). Lite spänning, lite social upprördhet, lite kvinnlig-polis-problematik och lite privatliv med åldrande mödrar och uppväxande tvillingdöttrar. Som lagomt hjärndöd sommardeckare kan jag inte ge Irene Huss annat än godkänt.

Jonas Moström: Svart cirkel (2006)
Richard Johansson, en av Sundsvalls mest kända hemvändare under det mer välbekanta namnet Rick Johnson hittas dagarna innan julafton skjuten på hotell Knaust.

Johan Axberg och kollegorna vid länspolisen har inte mycket att gå på men media frossar däremot i detaljer om eventuellt sexmissbruk och knarkinnehav. Och kan den kvinna som läkaren Erik Jensen behandlar för skallskada ge någon lösning på mysteriet? Hon blev ju ändå nedsprungen av en person som man misstänker kan vara gärningsmannen. Jakten går vidare i ett svinkallt december-Norrland.

Det händer inte ofta, men när det väl gör det händer det nästan uteslutande med svenska dussindeckare. En bit in i Svart cirkel börjar jag vagt känna igen mig och efter ytterligare lite läsning är jag säker: jag har läst boken förut men kommer inte ihåg ett jota av varken handling eller upplösning. Det enda som uppstår är ett luddigt igenkännande allt eftersom Axberg och Jensen börjar trycka sig längre och längre in i deckargåtan.

I likhet med Helene Tursten uppfyller Jonas Moström alla kriterier för en typisk svensk deckare. En välbekant och rätt vanlig protagonist, ett antal lätt igenkännliga karaktärer runtomkring, ett gärningsmannaförstaperspektiv, några villospår, lite vardagslivsproblem samt en stor portion detaljrikedom. För alla Sundsvallsbor är Moströms böcker säkert mumma, men för egen del bryr jag mig kanske inte riktigt lika mycket om exakt var Nikos pizzeria ligger i förhållande till polishuset.

Svart cirkel flyter på i en rätt maklig takt utan allt för stora problem (några redaktörsmissar tycker jag mig dock upptäcka) men jag kan känna att Moström lagt lite väl mycket krut på vardagslivsproblematiken för Johan Axbergs del. Polisens eviga ältande kring sitt kärleksliv och den så åtråvärda, men i Stockholm ouppnåeliga, Carolina blir ärligt talat rätt tjatigt efter ett tag. Jag är inte ens säker på att Erik Jensen, som ska vara Axbergs bäste vän, skulle orka lyssna på så mycket tjat om Carolina.

Inga större problem alltså, men utan att kunna sätta fingret på exakt vad det ligger i skulle jag ändå hålla Tursten för den bättre författaren av de två.