Pecker bär den gamla kameran med sig vart han än går. Bilder knäpps på de mest vardagliga scener i Baltimore och det är knappt han kan göra sitt jobb som hamburgervändare på The Sub Pit eftersom han alltid förlorar sig i att ta kort på hur den gula amerikanska ”cheddarn” smälter in i burgarna. Inget är för smått att fota, inte ens de pippande råttorna i soptunnan. Just ja, glömde jag att säga att det här var en John Waters-film?

De som framförallt fastnar på negativen är Peckers familj och vänner. Pappa äger baren The Claw Machine medan mamma ger modetips till hemlösa i secondhand-butiken. Lillasyster Chrissy är beroende av socker i alla dess former och storasyster Tina arbetar som konferancier på en manlig go-go-bar där dansarna tycks ha svårt att följa reglementet eftersom Tina allt som oftast måste förmana ”No teabagging”. Sist är det farmor som har en väldigt talträng jungfru Maria på rummet

Bästa kompisen Matt är Baltimores absolut mesta användare av ”five finger discount” och den som förser Pecker med all den film som går åt (titta på årtalet en gång till, digitalkameror var definitivt inte var mans egendom). Och så till sist flickvännen Shelley som arbetar på tvättomaten Spin and Grin och som inte tvekar inför att dra ned dragkedjan lite extra i tröjan för Peckers skull.

Hur dysfunktionellt allt ändå kan verka flyter livet på i ett ganska behagligt tempo på det där sättet som det bara gör i John Waters-filmer. Tills den dag Pecker, eller snarare hans fotografier, blir upptäckt av galleristen Rorey och snabbt transporterade till ära och berömmelse i New York. Kultureliten kan knappt tro sina ögon. Så trashight! Så genuint! Så icke-ironiskt att det blir höjden av ironi. Men all denna uppmärksamhet gynnar varken Peckers bilder eller de som har fastnat på dem.

Pecker kom efter Serial Mom och är därmed en av de filmer som blivit resultatet av en mer städad John Waters. Och samtidigt som jag som vanligt inte kan låta bli att bli totalt charmad av stämningen, karaktärerna och Baltimore-miljöerna går det inte att komma ifrån att den städade John Waters blir lite väl…ren.

Alla närvarande är mer eller mindre snälla och vänliga och hur förtjusande det än är blir det också slätstruket. Pecker är en rar film och ”rar” är inget epitet som passar en John Waters-film. Man saknar den vildare queerupproriskheten och trots alla alternativa karaktärer känns det inledande pippande råttparet nästan lite påklistrade vilket är illavarslande. Pecker är underhållande och väldigt lagom knäpp (det vill säga inte särskilt knäpp alls), men knappast något som hänger sig kvar någon längre stund.

Annonser