Böcker kan ha stor makt over relationer – ett gemensamt hat inför James Joyce kan verka lika förenande som olika uppfattningar om huruvida Harry Potter-serien är ”riktig” litteratur eller inte.

För bokcirkeln av fem kvinnor och en man handlar det kanske först och främst om relationen, att kunna träffa andra människor. Men man måste ju ha en anledning till att träffas och vad passar väl bättre än böcker som alla redan har läst och tycker om? För då tar det inte emot lika mycket att läsa om dem för femtielfte gången. Nå, nästan alla ska vi kanske säga, inte helt förvånande är den ende mannen, Grigg, inledningsvis helt obekant med Austen.

Men för Bernadette, Sylvia, Prudie, Jocelyn och Allegra är cirkeln mest en anledning att kunna grotta ned sig i älskade återseenden och utifrån dem i all oändlighet älta fiktiva och verkliga förhållanden. Och nog ska gudarna veta att det finns gott om material för ältandet. Bernadette är mellan makar, men har än så länge hunnit klara av fem stycken. Jocelyn är barnlös och ensamstående eftersom hon än så länge inte hittat någon partner som kan mäta sig med hennes Rhodesian Ridgebacks.

Sylvia har precis blivit lämnad av maken Daniel för en annan kvinna medan hennes dotter Allegra fortfarande fladdrar från blomma till blomma, alltid lika övertygad om att den nya kärleken är den stora. Till sist Prudie som förvisso är gift med Dean men det är ett giftemål som börjat göra henne mer eller mindre ständigt besviken och hon finner sig istället dragen till den betydligt yngre Trey.

Vad hade jag egentligen förväntat mig av The Jane Austen Book Club? Tja, mest en lättsam romcom och det var väl också ungefär vad jag fick. Problemet var kanske bara att jag fick det bekräftat att lättsamma romcoms inte är favorit-genren om bloggaren själv får välja.

Inget är direkt dåligt med filmen, men den är tyvärr precis så icke-överraskande som allt för många romcoms nöjer sig med att vara. Inte minst när det gäller karaktärerna. Den knasiga och härligt frisinnade äldre kvinnan (Bernadette, check), den trofasta som försöker vara frisinnad men egentligen trivs bäst med att vara stadgad (Sylvia, check), kontrollfreaket som måste lära sig släppa taget (Jocelyn, check) och så den osäkra som bara måste lära sig att ta för sig (Prudie, check).

Och så mannen förstås. Här i formen av Grigg som, uppvuxen bland kvinnor, är hur hänsynsfull som helst men ändå med tillräckligt mycket ryggrad och egen vilja för att inte framstå som ett mähä. Runtomkring kretsar också den trevande äkta maken som bara måste ha ett litet äventyr för att förstå vad han egentligen vill ha (Daniel, check) och den nonchalerande äkta maken som måste fås att förstå vad som håller på att slippa ur hans grepp (Dean, check).

Lite humor måste man förstås också ha. Här främst i form av det faktum att Grigg egentligen är sci-fi-nörd som tror att alla böcker av samma författare nödvändigtvis måste ha skrivits som en serie och vågar sig på att dra paralleller mellan Star Wars och Mansfield Park.

The Jane Austen Book Club blir mest som en sådan där tavla som är uppdelad i en massa små, små fält som alla är färgkodade efter ett visst antal förutbestämda färgtuber som givetvis ingår i kitet, liksom penslar samt en noggrant avpassad och inte allt för extravagant ram. Slutresultatet kan för all del bli estetiskt tilltalande, men särskilt spännande blir det aldrig.

Annonser