You are currently browsing the tag archive for the ‘Stieg Larsson’ tag.
Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.
Det jag däremot raskt kan konstatera är att flickan som fångats i spindelns nät inte har särskilt mycket gemensamt med den Lisbeth Salander som jag fått träffa i Stieg Larssons böcker. I alla fall inte bakgrundsmässigt. Flickan som lekte med elden berättade om en uppväxt i en förortslägenhet med en närmast svagsint mor och en misshandlande far. Medan The Girl in the Spider’s Web öppnar upp med dunder och brak med ett par supersmarta småsystrar, en incestuös far, en helt frånvarande mor samt ett dramatiskt snölandskap som inte har det minsta gemensamt med en grå Stockholmsförort.
Som vuxen tycks Lisbeth Salander inte ha någon som helst koppling till vare sig Dragan Armanski eller Milton Security, utan tar på sig frilansuppdrag när hon inte travar omkring barfota i sin industri-utkylda lägenhet (på Söder Mälarstrand?). Den senaste beställaren av Lisbeths frilanstjänster är Frans Balder som börjat ångra att han utvecklade mjukvara till NSA, vilken möjliggör vem som helst att ta över kontrollen av ett lands vapensystem.
Salander fingrar på sina datorer off camera och sedan påbörjas en nedladdning från NSA:s servrar. Tjolahej, tjolahopp så ligger programmet istället på Salanders hårddisk och hon tar sig ett välförtjänt bad efter uträttat värv. Men det visar sig att den lilla programvaran hade ett antal entusiastiska följare som nu har siktet inställt på Salander. Som det inte det vore nog har Balder dessutom vänt sig till Säpo.
Det känns rimligt att dagens regissör, Fede Álvarez, har sneglat ganska mycket på David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo från 2011. För visst får vi möta samma James Bond-inspirerade och CGI-stinna förtexter i The Girl in the Spider’s Web. Fördelen är att både persongalleri och historia sedan utvecklas till att, i betydligt högre utsträckning än den tidigare filmen, faktiskt också påminna om en Bond-film. Därmed skär sig inte inledningen lika mycket mot resten av innehållet.
För visst är Lisbeth Salander en superhjälte. Någon som först superlimmar ihop sina sår för att sedan ta till rejälare doningar (lex häftpistol) när hennes våldsamma äventyr fortsätter att sätta sina avtryck. Hennes hand med datorer, mobiltelefoner och varjehanda nätverk är bekymmersfri, praktisk och omedelbar. Inledningen ger dessutom vid handen att hon blivit någon slags maskerad hämnare (hade hon haft ett alias skulle det kunna vara ”Our Lady of righting of wrongs”). Ständigt på jakt efter alla dessa män som tydligen inte kan låta bli att hata kvinnor. Men huvudsakligen måste hon i The Girl in the Spider’s Web slåss mot en mer äkta James Bond-superskurk. Till och med korrekt iförd en synnerligen utmärkande klädsel.
Jag beklagade mig över att Stieg Larsson petat in en sådan överdriven stereotyp som Ronald Niedermann i Flickan som lekte med elden men här blir det tydligt att inte heller uppföljaren är främmande för sådana styggelser. Frans Balders son August har någon form av högfungerande neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och hans närvaro skriker Mercury Rising långt innan handlingen ”avslöjar” barnets rätta roll.
Efter att ha sett Evil Dead-remaken är jag inte särskilt förvånad över att Fede Álvarez fått ur sig en snygg men ack så grå film. I detta Sverige finns alla upptänkliga färger, så länge de är svart, vitt och alla nyanser däremellan. Vi snackar stål, sten och snö och det ser förbannat kallt ut för jämnan. Trots det envisas flera rollfigurer av någon anledning med att klä av sig i tid och otid.
Claire Foy gör en helt ok prestation som superhjälte-Salander, särskilt om man jämför med hennes motspelerska Sylvia Hoeks eller de småflickor som spelar de unga systrarna i iledningsscenerna. Detsamma gäller Sverrir Gudnason som hennes ständige vapendragare ”Kalle” Blomkvist. Roligast var emellertid att se genomcharmige Stephen Merchant i rollen som Frans Balder och Phantom Thread-Vicky Krieps som Erica Berger.
Storymässigt ligger The Girl in the Spider’s Web i linje med exempelvis valfri Fast&Furious– eller varför inte Mission Impossible-film. Exakt vad titeln ska anspela på är dock oklart bortsett från att Fede Álvarez låter en lockespindel knata över ett schackbräde i början (fun fact: Manusförfattaren Stephen Knight har också skrivit och regisserat Tom Hardy i Locke). Jag kan heller inte tycka att Erica Bergers fullt rimliga fråga huruvida Michael Blomkvists journalistkarriär står och faller med Lisbeth Salander får någon riktigt lösning.
Det finns egentligen ingenting i filmen som vare sig gör att jag tittar till lite extra (bortsett från en raffinerat upplagd hisscen) eller börjar gäspa käkarna ur led allt för mycket. Bara en av många genomsnittliga thrillerflugor som fastnat i actionspindelns nät.
Vad göra när suget efter Fredrika Bergman och Alex Recht blir allt för stort? Turligt nog är Kristina Ohlsson en ganska produktiv författare som under åren mellan deckarna Davidsstjärnor och Syndafloder bland annat publicerade Sjuka själar.
När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?
I framtiden undrar jag om inte litteraturvetarna kommer att dela in 00-talet i FDB och EDB. Före Dan Brown och Efter Dan Brown, alltså. För medan deckare och fantasy redan var både välkända och populära genrer innan Stieg Larsson och J.K. Rowling upplever jag att historiska konspirationsmysterier inte alls hade samma genomslag FDB. EDB har de däremot en sådan dragningskraft att en bok kan ha gått på massiv export redan innan den är publicerad. En bedrift som antingen betyder en slipad förhandlare på Jan Wallentins sida eller uppfattningen hos utländska inköpare att deras läsare är beredda att svälja nästan vad som helst, bara det kommer i rätt genre. För ärligt talat, Strindbergs stjärna är knappast århundradets bok.
Eftersom Lasse Hallströms filmatisering (med Lena Olin och suprise, surprise Mikael Persbrandt i huvudrollerna) hade premiär här i dagarna passar det ju alldeles utmärkt att jag i alla fall läst klart boken. Nu återstår bara att se om filmen verkligen når upp till att eventuellt vara ”den bästa svenska thrillern efter Widerbergs Mannen på taket”.
***
Efter katastrofala konsekvenser lovade sig psykiatrikern Erik Maria Bark att aldrig mer hypnotisera patienter, det kunde bevisligen gå alldeles fel. Men när polisen Joona Linna ber honom att göra precis det på en svårt traumatiserad femtonåring som mist hela sin familj till en okänd knivgalning tillåter han sig att göra ett undantag. Det är ett undantag han svårt ska ångra allteftersom året drar sig närmare sitt slut. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!