You are currently browsing the tag archive for the ‘Mordisk stalkning’ tag.

Dags att dra igen bankvalvsdörren för år 2020’s Halloween-tema. Ännu ett Halloween-hack i bloggkolven, ännu ett streck på sänggaveln. Slashers, alltså. Det genremässigt hittills mest avgränsade temat jag jobbat med, vilket har gjort utforskandet spännande men också svårare än tidigare år. Då har jag satt mina egna regler, nu fanns det helt plötsligt andras regler att ta hänsyn till. Vilket innebär att det kunde vara lite knivigare (heh…) att få vissa (utom de mest uppenbara) kandidaterna i årets tema att passa in. Dessutom finns det ju inte bara en uppsättning regler.

Det har varit intressant att beta av temats filmer i en förhållandevis strikt kronologisk ordning. Att se idéerna utvecklas när vi steg för steg kommer allt närmare definierande portalverk som Halloween och Friday the 13th. Jag skulle vilja likna insatserna från John Carpenter, Debra Hill, Sean S. Cunningham och Victor Miller vid Charles Darwins (ber om ursäkt för att jag återanvänder Hitchcock-liknelsen i inlägget om Psycho). Darwin uppfann ingenting helt på egen hand, befann sig inte i ett vetenskapligt vakuum när han formulerade sina teorier i On the Origin of Species. Det han däremot lyckades med var att samla ihop, ordna och syntetisera många redan existerande idéer. Han såg nya kopplingar och sammanhang.

Jag skulle kunna tänka mig att det bland annat är därför Carpenter och Hills Halloween från 1978 fortfarande ses som den ”första” slasher-filmen, trots att Bob Clarks Black Christmas från 1974 i princip följer i alla troperna. Jag skulle också kunna tänka mig att det är därför Friday the 13th blev så ohyggligt populär anno 1980 eftersom Cunningaham och Miller lyckades ta allt det som Carpenter och Hill redan gjort och göra det ännu enklare, ännu tydligare (inte minst när det gällde den där vedergällnings-tropen), ännu mer underhållande. Fredags-filmen är en skamlös cash-in, lika effektiv som sin föregångare om än inte lika elegant.

Men hur var det nu med de här troperna? I hur hög utsträckning har temats filmer egentligen hållit sig till dem? En Final Girl går nästan alltid att hitta, även om hon inte alltid håller sig till Carol Clovers definition. Det är uppenbart att de flesta filmerna som helt saknar en sådan producerades innan guldåldern. Bland de kvinns som främst fastnat i mitt minne handlar det egentligen inte om en rollfigur, utan en skådis. För oavsett vilket sammanhang hon förekommit i har Jamie Lee Curtis briljerat. Jag tror fullt och fast att original-Halloween inte blivit samma succé med någon annan i huvudrollen men hon räddade i princip helt på egen hand också Prom Night. Samtidigt sörjer jag lite att Olivia Husseys nyanserade Jess från Black Christmas inte fått mer uppmärksamhet.

Den eviga diskussionen när det kommer till slashers torde vara vem som egentligen är viktigast för att publiken ska tycka om filmen – en Final Girl eller mördaren? De allra bästa exemplen lyckas förstås med både-och, det vill säga Halloween. Ett vanligt mantra är ju annars att en lyckad skräckfilm måste ha protagonister som publiken kan engagera sig i, men denna genre är väl ett alldeles ypperligt exempel på att så inte alltid behöver vara fallet. Ibland räcker det alldeles utmärkt med en hoper lägertonåringar och en blodtörstig stalker-typ.

Förutom Laurie Strode skulle jag vilja påstå att en av genrens mest framträdande Final Girls är Neve Campbells Sidney Prescott från Scream-serien. Det beror sannolikt på att hon har fått vara Scream-seriens sammanhållande kitt medan Ghostface-mördaren varierat från film till film. Här har kanske Laurie lite av ett övertag eftersom hon i både H20 och senaste Halloween fått växa upp på ett helt annat sätt än den ganska väna Sidney.

Men hur det nu än är tenderar skurkar till att generellt sett vara mer minnesvärda än sin (potentiella) offer. Se bara på Norman Bates, Hannibal Lecter, terminatorn eller Jack Torrence. Och slashern är förstås inget undantag. Därför får både enskilda serier och genren som helhet representeras av figurer som Michael, Jason, Freddy och kanske i viss mån också Chucky. Nu har jag som sagt inte tagit mig an Friday the 13th-serien den här gången, men det finns inte en chans att Michael slår Freddy vare sig när det gäller läskighet eller underhållning. Det hänger förstås på att jag är en sucker för övernaturliga historier och att ingen av Halloween-delarna lyckas skapa ett lika bra koncept kring sin skurk som ANoES.

När det gäller filmer som tvingar oss att dela mördarens synvinkel verkar man ha släppt det greppet till stor del i och med 90-talet och framåt, sannolikt eftersom det är så pass särpräglat. En film som dock lyckades återföra det på ett ett fantastiskt sätt var remaken av Maniac, vilken å andra sidan inte enligt min mening bör räknas som en slasher. Utrustningen som mördarna använder för att utföra sina dåd varierar lika mycket som deras anledningar till att ta livet av sina offer. Ska man vara extremt renlärig antar jag att en slasher endast borde få kallas en slasher under förutsättning att vapnen uteslutande består av skarpslipade tingestar, vilka sprättar upp de olyckliga som en fisk. Men jag har en känsla av att ingen någonsin hållit strikt på det och därför har temats filmer bjussat på allt från kock- och rakknivar till jordbruksredskap, borrar, motorsågar och rävsaxar.

To be continued…

alt. titel: Le bal de l’horreur, Noche de graduación sangrienta, Una noche para morir

Remake-dags! Igen! 80-talsslashern i ny tappning. Hur skulle den stå sig utan Jamie Lee?

Donna Keppel är en helt vanlig high school-tonåring fram tills den dag hon kommer hem från en biokväll och finner hela sin familj mördad. Gärningsmannen är en av hennes lärare, Richard Fenton, som blivit fixerad vid hennes blonda uppenbarelse och sett till att undanröja alla hinder för att de ska kunna vara tillsammans för evigt.

Ett par år senare kämpar Donna fortfarande med sina upplevelser den kvällen. Framförallt plågas hon av mardrömmar om hur Fenton lyckas ta livet även av henne trots att han blev tagen av polisen innan han hunnit skada sin ”älskade” och nu sitter inom lås och bom. Or does he…?!

Trots mardrömmar och ångest försöker Donna nu njuta av sin ”prom night” tillsammans med pojkvännen Bobby samt vännerna Lisa och Claire. Men det som började så bra, med en lyxig limousin och en påkostad svit på hotellet där balen hålls, vänds så småningom till en vaken mardröm för Donnas del.

Nu kanske jag tar mun lite väl full, men jag vill hävda att även utan Jamie Lee i huvudrollen i original-Prom Night skulle den filmen vara betydligt bättre än denna bleka och pliktskyldiga produkt. Jag kan förstå att 00-talets filmmakare velat undvika originalets tvekluvna genusmässiga vibbar men det här vara bara för trist… Det finns ingen finess eller något som överraskar i Prom Night anno 2008.

Ta exempelvis upptakten där Donna kommer hem och finner hela sin familj mördad. Den avslutas med att Fenton sticker kniven i henne – bara för att klippa över till Donna som vaknar. Puh, det vara bara en mardröm… Man har alltså inte ens varit tillräckligt påhittig för att lägga in Psycho/Friday the 13th/Scream-varianten med att ta livet av den vi tror ska bli vår final girl.

Under speltiden plockar filmen också på sig fler och fler konstigheter, vilka sammantaget antyder att man inte lagt ned oceaner av tid på att tota ihop ett bra manus. Vi får egentligen aldrig någon bra förklaring till varför Fenton tar livet av Donnas kompisar. Inte heller varför Lisa och pojkvännen Ronnie bestämmer sig för att gå upp till sviten och ha vad som rimligtvis måste bli ett av världshistoriens kortaste ligg typ 5 minuter innan förkunnandet av de åtråvärda Prom King & Queen-titlarna som de bägge är nominerade till. Men det ger förstås Fenton en väldigt bekväm möjlighet att plocka de kåta kidsen en efter en.

På samma bekväma sätt uppenbarar sig plötsligt en renoveringsvåning på hotellet så att mördaren får stalka en av tjejerna genom plastskynken och skramlande plåthinkar. När så polisen äntligen är på plats får man intrycket av att ett SWAT-team går igenom hela hotellet och sparkar in varenda dörr – torde bli ganska kostsamt. Plus att man hittar en undangömd kropp där det är högst oklart hur vår osannolikt skicklige mördare lyckats pula den in i sitt gömställe.

Men absolut, vi snackar ju ändå slasher-remake här. En genre som åtminstone kan räddas av några påhittiga eller rejält blodiga mord? Men nej, Prom Night anno 2008 är PG-13-renons på gore-effekter och blod. Och där finns möjligen något slags svar till varför hela produktionen känns så lam och andefattig? Filen är inte gjord för att skrämmas ”på riktigt”, den är gjord för att 13-åringar ska kunna se den i gäng och skrika vid lämpliga tillfällen, men utan att behöva bry sig särskilt mycket om innehållet. En film för kompiskvällar och harmlösa pyjamaspartyn.

I det perspektivet känns det fullkomligt bortkastat att se Idris Elba i rollen som förstepolis. Den nya tidens Prom Night har ett sammanlagt IMDb-betyg på 3,9 och jag kan tycka att det är befogat. Det här var bara trist.

Final girl: Donna, i Brittany Snows uppenbarelse, är för all del rar men får aldrig mer av karaktär i filmen än sitt trauma och en jämförelsevis kysk balklänning (sobert krämfärgad, mindre urringad än Lisas och hellång till skillnad från Claires). Hon blir dessutom ingen egentligt arketypisk final girl eftersom hon spenderar filmen med att enbart försöka fly undan sin uppvaktande stalker. Hon tar aldrig upp hans vapen eller försöker agera på egen hand.

Historik/psykologi: Patenterat Galen, varken mer eller mindre. Ungefär lika upphetsande som det låter. Samtidigt är Fenton inte mer galen än att han kan iscensätta en flykt, anta en annan mans identitet och infiltrera hotellet där balen hålls. På det hela taget får man intrycket av att han under fängelsetiden förvandlats till en anmärkningsvärt kompetent slasher-mördare. Det hjälps förstås inte heller att Fenton spelas av en Johnathon Schaech, vars skådisaura är fullkomligt obefintlig. Han utstrålar lika mycket mordisk energi som tallrik överkokt pasta.

Vapen: En väldigt skarpslipad och effektiv kniv som Fenton uppenbarligen inte heller varit mer galen än att han lyckats få tag på.

Killer-o-vision: Nope, så påhittiga ska vi minsann inte vara.

***

Här på bloggen fortsätter Slasherween faktiskt en hel vecka till men Filmitch passar på att avsluta vår gemensamma Halloween-vecka med lite aussie-rysningar. Klicka här för att läsa om en film som utan tvekan är bättre än filmen jag bjussade på idag när det gäller…typ allt.

alt. titel: Terreur sur la ligne

Remakedags av den där proto-slashern som inte var särskilt mycket till slasher. Men som ändå var en helt ok skräckfilm. Först tror jag att When a Stranger Calls anno 2006 ska ge oss något helt annat eftersom de första fem minutrarna är som originalets första tredjedel. Om ni minns, en barnvakt och hennes skyddslingar blir attackerade av en våldsverkare som bokstavligt talat sliter dem i stycken?

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för första gången på bloggen i juli 2018.

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Läs hela inlägget här »

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Läs hela inlägget här »

MartinVid titten på en mer nutida vampyrfilm (wait and see…) blev jag påmind om att den gamle skräckräven George A. Romero inte bara har zombiefilmer på meritförteckningen. Året innan Dawn of the Dead kom Martin, en vampyrfilm som blivit något av en kultklassiker.

Läs hela inlägget här »

The Last Horro MovieVad är det som gör att man tittar på skräckfilm? Särskilt realistisk skräckfilm, om seriemördare och galningar? Skulle man fortsätta titta om man trodde att det var på riktigt? Kanske är det till och med så att man någonstans, långt inne i ett mörkt och avskilt rum i själen, önskar att det var på riktigt?

Läs hela inlägget här »

Det är värsta vilda nyårsfesten. Singlarna gör sitt bästa för att hitta någon att limma på och de etablerade paren genomgår större eller mindre relationskriser för gud förbjude att någon mot all förmodan skulle känna sig tillfreds med sitt nuvarande civilstånd.

Festen tilldrar sig i ett för övrigt tomt höghus eller vad man i alla fall tror ska vara tomt. Så när ett antal personer vid fest nummer ett får en hemlig SMS-inbjudan till en exklusivt privat fest på ett helt annat våningsplan kan de förstås inte motstå varken nyfikenheten eller känslan av att vara utvald.

Läs hela inlägget här »

Eftersom Lasse Hallströms filmatisering (med Lena Olin och suprise, surprise Mikael Persbrandt i huvudrollerna) hade premiär här i dagarna passar det ju alldeles utmärkt att jag i alla fall läst klart boken. Nu återstår bara att se om filmen verkligen når upp till att eventuellt vara ”den bästa svenska thrillern efter Widerbergs Mannen på taket”.

***

Efter katastrofala konsekvenser lovade sig psykiatrikern Erik Maria Bark att aldrig mer hypnotisera patienter, det kunde bevisligen gå alldeles fel. Men när polisen Joona Linna ber honom att göra precis det på en svårt traumatiserad femtonåring som mist hela sin familj till en okänd knivgalning tillåter han sig att göra ett undantag. Det är ett undantag han svårt ska ångra allteftersom året drar sig närmare sitt slut. Läs hela inlägget här »

Hawley Harvey Crippen, eller Dr. Crippen, är läkaren och homeopaten som 1910 blev hängd för mordet på sin fru Cora trots att man aldrig återfann hela hennes kropp. Crippen High School i den lilla amerikanska staden Crippen måste ju därför vara en optimal inspelningsplats för en romantisk komedi, n’est ce pas?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg