Los ojos de Julia (2019)

alt titel: Julias ögon, Julias Eyes, Julia’s Eyes

Det är fullt förståeligt att Julia har svårt att acceptera tvillingsystern Saras död som ett självmord. Systrarna lider av samma degenerativa ögonsjukdom och Julia värjer sig med kraft mot tanken att Sara tog livet av sig för att hon inte stod ut med att inte se. Samma öde väntar ju henne själv.

Men vi som fått vara med Sara i hennes sista minuter vet att Julia faktiskt har rätt, det var någon som terroriserade den blinda kvinnan och i alla fall indirekt orsakade hennes död. Mord istället för självmord är dock en teori som Julia har svårt att övertyga vare sig polisen eller maken Isaac om. Inte ens när hon själv börjar känna sig förföljd får hon något gehör för sin oro, utan upplevelsen hänvisas till hennes allt snävare synfält.

Julia får också andra indikationer på att allt inte stod rätt till, det verkar exempelvis som om Sara hade en okänd pojkvän. På den miserabla semesterorten minns både hotell- och restaurangpersonal vagt att Sara hade sällskap av en man, men inte hur han såg ut. Det är nästan som om han var osynlig…

Los ojos de Julia var ännu en av dessa spanska skräckfilmer som lät tala om sig när det begav sig. Men till skillnad från exempelvis Alejandro Amenábar eller J.A. Bayona tycks regissören Guillem Morales inte ha sökt sig till Hollywood i någon större utsträckning. Däremot har han regisserat flera avsnitt av den brittiska antologi-serien Inside No. 9.

Los ojos de Julia delar dock mer än bara nationalitet med föregångaren J.A. Bayonas El orfanato. Här ser vi nämligen återigen skådespelaren Belén Rueda dra ett tungt lass i rollen som Julia. En roll som innebär att hon intar två ganska klassiska kvinnopositioner när det kommer till skräckfilm. Först ”hysterikan” som inte blir trodd när hon hävdar mer eller mindre osannolika teorier och händelseförlopp. Sedan, allt eftersom hennes syn blir sämre och sämre, den utsatta och förföljda som inte har några egentliga möjligheter till försvar från vare sig kåta grannar eller störda förövare. Den eviga förloraren i den psykologiska katt-och-råtta-leken som hon blivit insnärjd i.

För Ruedas del tycker jag att hon gör ett lika gediget jobb som i El orfanato. Hon lyckas förmedla både rädsla och sorg utan att för den skull framstå som bräcklig eller labil. Tyvärr håller Guillem Morales och Oriol Paulos manus inte samma kvalitet som den tidigare filmen. Där var historien tajtare, mer spännande och psykologiskt trovärdigare.

Los ojos de Julia jobbar förvisso bra med temat runt synens betydelse, att Julia under filmens gång får bära två sorger. Dels systers dödsfall, dels sin egen annalkande synförlust. I det avseendet funkar också psykologin, alltså att omgivningen tar det för självklart att Julias nojjande kring Saras död uteslutande beror på den egna ångesten inför ett liv i blindhet (särskilt som Julia också tycks ha haft ett jobb som till stor del hänger på synen). Till detta läggs temat hur vissa personer kan känna sig så avvisade av sin omgivning att de upplever sig som osynliga. Att de därmed skulle få för sig att det ideala förhållandet skulle vara tillsammans med en blind person känns lite mer långsökt, särskilt som vi inte får någon direkt anledning till varför just Sara och Julia hamnat under galningens lupp.

Jag uppfattar att syntemat åtföljs av en hel del visuella grepp som utnyttjar möjligheten att både förstärka och dölja det vi som tittare kan uppfatta. Ibland får vi dela Julias allt krympande synfält, ibland förövarens osynlighet. Djupa skuggor kanske eller kanske inte döljer en hotande gestalt och vissa ansikten lurar enbart i periferin. Skräckmässigt funkar det förstås alltid med våld mot ögonen. Däremot är jag mer tveksam om den evinnerliga gråheten ska tjäna ett sådant syfte eller om det bara finns på plats för att inordna sig i det skräckfilms-utseende som tycks vara legio nu för tiden.

Men Los ojos de Julia dras också med en del skavanker som gör att slutresultatet inte kan hamna högre än ”helt ok”. De nästan två timmarna blir väl långdragna och här finns också en del logiska luckor. Jag undrar exempelvis över att polisen aldrig verkar reagera på den extremt nyckfulla eltillförseln i Saras hus eller för del delen hur förövaren lyckas kontrollera detta. Lika märkligt nyckfull tycks Julias sjukdom vara, där den successiva synnedsättningen närmast framstår som stressrelaterad. Saras hus känns också väl belamrat med möbler och krimskrams för att vara funktionellt för någon som förlorat synen. Jag tror mig förstå hur det rejält sentimentala slutet ska hänga ihop, men dess tolkning känns betydligt luddigare.

Land:
Spanien

Kulturprägel:
Jag har spenderat för lite tid på deprimerande spanska turistorter, men den bedagade atmosfären på såväl hotellet som restaurangen som Julia och Isaac besöker är kanske välbekant för alla spanjorer? Eller kanske fenomenet med en betydligt äldre make? När jag ser Isaac och Julia tror jag nämligen först att han är hennes pappa.

Godspeed Slasherween #1

Dags att dra igen bankvalvsdörren för år 2020’s Halloween-tema. Ännu ett Halloween-hack i bloggkolven, ännu ett streck på sänggaveln. Slashers, alltså. Det genremässigt hittills mest avgränsade temat jag jobbat med, vilket har gjort utforskandet spännande men också svårare än tidigare år. Då har jag satt mina egna regler, nu fanns det helt plötsligt andras regler att ta hänsyn till. Vilket innebär att det kunde vara lite knivigare (heh…) att få vissa (utom de mest uppenbara) kandidaterna i årets tema att passa in. Dessutom finns det ju inte bara en uppsättning regler.

Fortsätt läsa ”Godspeed Slasherween #1”

Prom Night (2008)

alt. titel: Le bal de l’horreur, Noche de graduación sangrienta, Una noche para morir

Remake-dags! Igen! 80-talsslashern i ny tappning. Hur skulle den stå sig utan Jamie Lee?

Donna Keppel är en helt vanlig high school-tonåring fram tills den dag hon kommer hem från en biokväll och finner hela sin familj mördad. Gärningsmannen är en av hennes lärare, Richard Fenton, som blivit fixerad vid hennes blonda uppenbarelse och sett till att undanröja alla hinder för att de ska kunna vara tillsammans för evigt.

Fortsätt läsa ”Prom Night (2008)”

When a Stranger Calls (2006)

alt. titel: Terreur sur la ligne

Remakedags av den där proto-slashern som inte var särskilt mycket till slasher. Men som ändå var en helt ok skräckfilm. Först tror jag att When a Stranger Calls anno 2006 ska ge oss något helt annat eftersom de första fem minutrarna är som originalets första tredjedel. Om ni minns, en barnvakt och hennes skyddslingar blir attackerade av en våldsverkare som bokstavligt talat sliter dem i stycken?

Fortsätt läsa ”When a Stranger Calls (2006)”

Omtitten: Friday the 13th (1980)

Texten publicerades för första gången på bloggen i juli 2018.

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Fortsätt läsa ”Omtitten: Friday the 13th (1980)”

Friday the 13th (1980)

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Fortsätt läsa ”Friday the 13th (1980)”

Martin (1977)

MartinVid titten på en mer nutida vampyrfilm (wait and see…) blev jag påmind om att den gamle skräckräven George A. Romero inte bara har zombiefilmer på meritförteckningen. Året innan Dawn of the Dead kom Martin, en vampyrfilm som blivit något av en kultklassiker.

Fortsätt läsa ”Martin (1977)”

The Last Horror Movie (2003)

The Last Horro MovieVad är det som gör att man tittar på skräckfilm? Särskilt realistisk skräckfilm, om seriemördare och galningar? Skulle man fortsätta titta om man trodde att det var på riktigt? Kanske är det till och med så att man någonstans, långt inne i ett mörkt och avskilt rum i själen, önskar att det var på riktigt?

Fortsätt läsa ”The Last Horror Movie (2003)”

Steel Trap (2007)

Det är värsta vilda nyårsfesten. Singlarna gör sitt bästa för att hitta någon att limma på och de etablerade paren genomgår större eller mindre relationskriser för gud förbjude att någon mot all förmodan skulle känna sig tillfreds med sitt nuvarande civilstånd.

Festen tilldrar sig i ett för övrigt tomt höghus eller vad man i alla fall tror ska vara tomt. Så när ett antal personer vid fest nummer ett får en hemlig SMS-inbjudan till en exklusivt privat fest på ett helt annat våningsplan kan de förstås inte motstå varken nyfikenheten eller känslan av att vara utvald.

Fortsätt läsa ”Steel Trap (2007)”

Hypnotisören (2009)

Eftersom Lasse Hallströms filmatisering (med Lena Olin och suprise, surprise Mikael Persbrandt i huvudrollerna) hade premiär här i dagarna passar det ju alldeles utmärkt att jag i alla fall läst klart boken. Nu återstår bara att se om filmen verkligen når upp till att eventuellt vara ”den bästa svenska thrillern efter Widerbergs Mannen på taket”.

***

Efter katastrofala konsekvenser lovade sig psykiatrikern Erik Maria Bark att aldrig mer hypnotisera patienter, det kunde bevisligen gå alldeles fel. Men när polisen Joona Linna ber honom att göra precis det på en svårt traumatiserad femtonåring som mist hela sin familj till en okänd knivgalning tillåter han sig att göra ett undantag. Det är ett undantag han svårt ska ångra allteftersom året drar sig närmare sitt slut. Fortsätt läsa ”Hypnotisören (2009)”