You are currently browsing the tag archive for the ‘Kniv’ tag.

alt. titel: A Blade in the Dark, House of the Dark Stairway

Filmmusikkompositören Bruno känner sig lite tveksam inför sitt senaste uppdrag. Det är första gången han ska skriva musik för en läskig thriller och för att se till att han hamnar i rätt sinnesstämning har regissören Sandra installerat honom i ett stort och ödsligt beläget hus.

Men inte mer ödsligt än att fastighetsskötaren Giovanni bor på tomten och Bruno redan första kvällen får besök av den framfusiga Katia (som av oklar anledning har gömt sig i en garderob). Katia som avgudar musiker eftersom de är ”great in bed” och var god vän med Linda som bodde i huset innan Bruno. Men innan Katia hinner realisera ett inte särskilt inlindat erbjudande är hon puts väck och Bruno kan ägna sig åt sin musik istället. Tyvärr spelar han så högt att han inte hör Katias förtvivlade rop på hjälp när hon blir jagad av en galning utrustad med en vass mattkniv (en jakt som i ärlighetens namn mest består av att Katia hela tiden stannar, tittar på knivgalningen och skriker istället för att knata på).

Lite senare måste Bruno hjälpa Giovanni med en oerhört tung säck men hinner inte tänka mer på den saken eftersom en helt ny kvinna kastar sig över honom och skriker ”Surprise!”. Det visar sig vara Brunos flickvän Julia och hon blir milt sagt irriterad över att Bruno verkar tänka mer på den försvunna Katia än på henne. Och då vet hon inte ens om att Katias modell-rumskompis Angela kommer förbi senare under dagen och lånar husets generöst tilltagna pool. En pool som flera av de inblandade påpekar, lite sådär en passent, luktar väldigt illa…

Lamberto Bava har jag kommit i kontakt med tidigare i form av hans två demon-filmer (vilka logiskt nog heter Demons och Demons 2). Efternamnet låter kanske välbekant och det är inte så konstigt eftersom Lamberto är Mario Bavas son. Han fick öva upp sig som regiassistent på flera av pappas filmer, Cannibal Holocuast samt ett par av filmerna som gjordes av pappas kompis Dario Argento.

I början av 80-talet var Lamberto redo att stå på egna ben och La casa… är hans andra långfilm. Manusförfattare är äkta paret Elisa Briganti och Dardano Sacchetti, vilka tidigare hade jobbat en hel del med bland andra Lucio Fulci. Även huvudrollsinnehavaren Andrea Occhipinti hade bland annat hunnit vara med i Fulcis The New York Ripper där han spelade fysiker-pojkvännen Peter.

Utgående från Lambertos demon-filmer vet jag att det inte är någon idé att förvänta sig pappa Marios visuella flair, så med det i bakhuvudet blev La casa… ändå något av en positiv överraskning. Det finns ett par snygga bilder, särskilt på den av mördaren föredragna mattkniven.

Den känslan kan i och för sig också bero på ren lättnad eftersom inledningen gjorde mig hiskeligt rädd för att behöva spendera en hel film i sällskap med det blondlockiga irritationsmomentet Giovanni Frezza (från bland annat The House by the Cemetery och The New Barbarians). Men det visade sig vara en välsignat kort film-i-filmen (ett grepp som Lamberto tydligen var så förtjust i att han återanvände det till demon-filmerna) och dessutom riktigt bra, så ingen stor skada skedd på den fronten.

La casa… visar sig bli en helt ok slasher men som en sådan givetvis överfull med fullkomligt ologiska eller orimliga element. Själva slutklämmen och förklaringen städas undan på två sekunder, sannolikt för att publiken inte ska börja ställa allt för många frågor. För att så misstankar och strössla ut villospår får alla inblandade (utom möjligtvis Bruno) bete sig oerhört märkligt utan någon som helst anledning. Brunos magnetband fångar upp viskande ord men var de i slutänden kommit från var tydligen inte så viktigt. Varför ett halvhemligt rum skulle innehålla en hel kista med tennisbollar känns inte heller helt rationellt.

Den lilla filmen-i-filmen utgör som sagt ett oväntat bra anslag till det hela och La casa… innehåller också en knivscen som faktiskt fick det att krypa lite i kroppen. Dessutom får Bruno, genom kompositörerna Guido och Maurizio De Angelis försorg (som vi känner igen från bland annat Torso), skapa en riktigt trevlig liten pianoslinga. Däremot kan man ju hoppas att Bruno hade tänkt att bidra med något mer till Sandras färdiga film än att i all oändlighet electronicaloopa en tre minuter lång melodi.

Däremot är det helt uppenbart att det här inte finns material nog för nära 2 timmar film, där längden sannolikt beror på att filmen inledningsvis var tänkt som fyra halvtimmes TV-serieavsnitt. Men jag hade önskat att Lamberto Bava klarat av att kapa några av alla de scener som mest gick ut på att Bruno sitter vid sitt piano eller att Angela simmar omkring i den misstänkta poolen. La casa… hade mått bra av ett tajtare 90-minutersformat.

Ingen kan in alla fall anklaga Elijah Wood för att vila på lagrarna av barnskådis- och hobbit-kändisskapet sedan The Return of the King 2003. Frågan är dock om han någonsin tagit sig an en mer utmanande roll än Frank Zito i remaken av William Lustigs kultklassiker Maniac från 1980.

Jag var ju lite tveksam inför originalet och kände mig därför än mer skeptisk när det kom till denna remake. Jag menar, ”skräck-remake” andas lite för mycket samma luft som When a Stranger Calls eller Friday the 13th om vi nu ska snacka nyliga exempel från årets Halloween-tema. Skulle Frodo fixa galnings-biffen?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Le bal de l’horreur, Noche de graduación sangrienta, Una noche para morir

Remake-dags! Igen! 80-talsslashern i ny tappning. Hur skulle den stå sig utan Jamie Lee?

Donna Keppel är en helt vanlig high school-tonåring fram tills den dag hon kommer hem från en biokväll och finner hela sin familj mördad. Gärningsmannen är en av hennes lärare, Richard Fenton, som blivit fixerad vid hennes blonda uppenbarelse och sett till att undanröja alla hinder för att de ska kunna vara tillsammans för evigt.

Ett par år senare kämpar Donna fortfarande med sina upplevelser den kvällen. Framförallt plågas hon av mardrömmar om hur Fenton lyckas ta livet även av henne trots att han blev tagen av polisen innan han hunnit skada sin ”älskade” och nu sitter inom lås och bom. Or does he…?!

Trots mardrömmar och ångest försöker Donna nu njuta av sin ”prom night” tillsammans med pojkvännen Bobby samt vännerna Lisa och Claire. Men det som började så bra, med en lyxig limousin och en påkostad svit på hotellet där balen hålls, vänds så småningom till en vaken mardröm för Donnas del.

Nu kanske jag tar mun lite väl full, men jag vill hävda att även utan Jamie Lee i huvudrollen i original-Prom Night skulle den filmen vara betydligt bättre än denna bleka och pliktskyldiga produkt. Jag kan förstå att 00-talets filmmakare velat undvika originalets tvekluvna genusmässiga vibbar men det här vara bara för trist… Det finns ingen finess eller något som överraskar i Prom Night anno 2008.

Ta exempelvis upptakten där Donna kommer hem och finner hela sin familj mördad. Den avslutas med att Fenton sticker kniven i henne – bara för att klippa över till Donna som vaknar. Puh, det vara bara en mardröm… Man har alltså inte ens varit tillräckligt påhittig för att lägga in Psycho/Friday the 13th/Scream-varianten med att ta livet av den vi tror ska bli vår final girl.

Under speltiden plockar filmen också på sig fler och fler konstigheter, vilka sammantaget antyder att man inte lagt ned oceaner av tid på att tota ihop ett bra manus. Vi får egentligen aldrig någon bra förklaring till varför Fenton tar livet av Donnas kompisar. Inte heller varför Lisa och pojkvännen Ronnie bestämmer sig för att gå upp till sviten och ha vad som rimligtvis måste bli ett av världshistoriens kortaste ligg typ 5 minuter innan förkunnandet av de åtråvärda Prom King & Queen-titlarna som de bägge är nominerade till. Men det ger förstås Fenton en väldigt bekväm möjlighet att plocka de kåta kidsen en efter en.

På samma bekväma sätt uppenbarar sig plötsligt en renoveringsvåning på hotellet så att mördaren får stalka en av tjejerna genom plastskynken och skramlande plåthinkar. När så polisen äntligen är på plats får man intrycket av att ett SWAT-team går igenom hela hotellet och sparkar in varenda dörr – torde bli ganska kostsamt. Plus att man hittar en undangömd kropp där det är högst oklart hur vår osannolikt skicklige mördare lyckats pula den in i sitt gömställe.

Men absolut, vi snackar ju ändå slasher-remake här. En genre som åtminstone kan räddas av några påhittiga eller rejält blodiga mord? Men nej, Prom Night anno 2008 är PG-13-renons på gore-effekter och blod. Och där finns möjligen något slags svar till varför hela produktionen känns så lam och andefattig? Filen är inte gjord för att skrämmas ”på riktigt”, den är gjord för att 13-åringar ska kunna se den i gäng och skrika vid lämpliga tillfällen, men utan att behöva bry sig särskilt mycket om innehållet. En film för kompiskvällar och harmlösa pyjamaspartyn.

I det perspektivet känns det fullkomligt bortkastat att se Idris Elba i rollen som förstepolis. Den nya tidens Prom Night har ett sammanlagt IMDb-betyg på 3,9 och jag kan tycka att det är befogat. Det här var bara trist.

Final girl: Donna, i Brittany Snows uppenbarelse, är för all del rar men får aldrig mer av karaktär i filmen än sitt trauma och en jämförelsevis kysk balklänning (sobert krämfärgad, mindre urringad än Lisas och hellång till skillnad från Claires). Hon blir dessutom ingen egentligt arketypisk final girl eftersom hon spenderar filmen med att enbart försöka fly undan sin uppvaktande stalker. Hon tar aldrig upp hans vapen eller försöker agera på egen hand.

Historik/psykologi: Patenterat Galen, varken mer eller mindre. Ungefär lika upphetsande som det låter. Samtidigt är Fenton inte mer galen än att han kan iscensätta en flykt, anta en annan mans identitet och infiltrera hotellet där balen hålls. På det hela taget får man intrycket av att han under fängelsetiden förvandlats till en anmärkningsvärt kompetent slasher-mördare. Det hjälps förstås inte heller att Fenton spelas av en Johnathon Schaech, vars skådisaura är fullkomligt obefintlig. Han utstrålar lika mycket mordisk energi som tallrik överkokt pasta.

Vapen: En väldigt skarpslipad och effektiv kniv som Fenton uppenbarligen inte heller varit mer galen än att han lyckats få tag på.

Killer-o-vision: Nope, så påhittiga ska vi minsann inte vara.

***

Här på bloggen fortsätter Slasherween faktiskt en hel vecka till men Filmitch passar på att avsluta vår gemensamma Halloween-vecka med lite aussie-rysningar. Klicka här för att läsa om en film som utan tvekan är bättre än filmen jag bjussade på idag när det gäller…typ allt.

alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina

Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Läs hela inlägget här »

Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt

***

alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho

  • ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
  • ”We all go a little mad sometimes”
  • ”A boy’s best friend is his mother”
  • ”A son is a poor substitute for a lover”
  • ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage

Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.

Läs hela inlägget här »

Sista Shakespeare ut! Nu känns förstås livet tomt och innehållslöst, men håll ut. Snart är det ju dags för min och Filmitch traditionsenliga musikalvecka.

Även den här söndagen har jag och Filmitch teamat när det gäller pjäs, men hans Macbeth har nog trots att regissören heter Roman Polanski tagit en lite mer traditionell väg när det gäller framställning.

***

Macbeth 2005 Läs hela inlägget här »

Det är värsta vilda nyårsfesten. Singlarna gör sitt bästa för att hitta någon att limma på och de etablerade paren genomgår större eller mindre relationskriser för gud förbjude att någon mot all förmodan skulle känna sig tillfreds med sitt nuvarande civilstånd.

Festen tilldrar sig i ett för övrigt tomt höghus eller vad man i alla fall tror ska vara tomt. Så när ett antal personer vid fest nummer ett får en hemlig SMS-inbjudan till en exklusivt privat fest på ett helt annat våningsplan kan de förstås inte motstå varken nyfikenheten eller känslan av att vara utvald.

Läs hela inlägget här »

Eftersom Lasse Hallströms filmatisering (med Lena Olin och suprise, surprise Mikael Persbrandt i huvudrollerna) hade premiär här i dagarna passar det ju alldeles utmärkt att jag i alla fall läst klart boken. Nu återstår bara att se om filmen verkligen når upp till att eventuellt vara ”den bästa svenska thrillern efter Widerbergs Mannen på taket”.

***

Efter katastrofala konsekvenser lovade sig psykiatrikern Erik Maria Bark att aldrig mer hypnotisera patienter, det kunde bevisligen gå alldeles fel. Men när polisen Joona Linna ber honom att göra precis det på en svårt traumatiserad femtonåring som mist hela sin familj till en okänd knivgalning tillåter han sig att göra ett undantag. Det är ett undantag han svårt ska ångra allteftersom året drar sig närmare sitt slut. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall
Isaac Asimov, Fantastic Voyage

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg