Deckarförfattaren Kristina Ohlsson tycks inte vilja ge sina huvudpersoner Fredrika Bergman och Alex Recht vare sig rast eller ro. De håller precis på att återhämta sig efter en omstörtande omorganisering av polisväsendet, vilket bland annat lett till att de fått den (i deras ögon) inkompetenta Margareta Berglin till chef. Alex tidigare så pålitlige kollega Torbjörn Ross kommer med insinuanta kommentarer och tycks allmänt ur gängorna. Fredrika har det mer än tufft på hemmafronten tillsammans med Spencer. Och vilka nya fuck ups har odågan Peder Rydh lyckats hitta på där han till synes hoppar från ett jobb till ett annat inom säkerhetsbranschen?

Som om detta inte vore nog börjar det dyka upp makabra mordfynd i Stockholm där alla kan kopplas till meddelanden som adresserats direkt till Alex från någon som ”vill ställa allt tillrätta”.

Jag anar att Ohlsson tänkt att Syndafloder ska bli den sista delen i serien om Alex och Fredrika (och Peder). Hon har i och för sig aldrig varit rädd för att plocka upp trådar och hågkomster från sina tidigare böcker i senare delar men en sådan totalsummering som förekommer i den här romanen låter antyda ett slutspel.

Enligt min mening har Ohlsson haft svårt att toppa sin debut Askungar, det skulle i så fall ha varit med Davidsstjärnor från 2013. Och även om det hade varit trevligt att kunna konstatera att hon i och med denna eventuellt sista del också åstadkommit sitt magnum opus blir det tyvärr inte fallet.

I sina ansträngningar att knyta ihop trådar från i princip alla sina tidigare Alex-och-Fredrika-romaner blir historien väl inkrökt när vi kommit till vägs ände. Samtidigt kör den igång med så pass många olika personer, vilka först efter ett tag ges sin rätta plats i berättelsen, att det blir en smula rörigt. Greppet att förebåda ett (givetvis) tragiskt slut genom inramande förhör har Ohlsson redan använt och det börjar därmed kännas lite oinspirerat.

Detsamma gäller Fredrikas personliga livssituation. Jag tänker att Ohlsson har fallit i samma fälla som så många andra – önskan att ge sina huvudpersoner något mer än ett trist och föga romanvärdigt Svenssonliv tar överhanden och när ännu en katastrof drabbar de inblandade har jag som läsare vid det här laget (Syndafloder är den sjätte boken i ordningen) slutat engagera sig.

Det Ohlsson fortfarande gör mycket bra är situationerna av långsamt stigande spänning, vilket i fallet Syndafloder funkar bäst när vi befinner oss i huset ute i skogen.

Möjligheten att umgås med romanfigurer man lärt känna i fem tidigare böcker och känslan av avslut länder Syndafloder större delen av dess existensberättigande. För att bli riktigt bra måste den ha mer att komma med än så.