Eftersom Lasse Hallströms filmatisering (med Lena Olin och suprise, surprise Mikael Persbrandt i huvudrollerna) hade premiär här i dagarna passar det ju alldeles utmärkt att jag i alla fall läst klart boken. Nu återstår bara att se om filmen verkligen når upp till att eventuellt vara ”den bästa svenska thrillern efter Widerbergs Mannen på taket”.

***

Efter katastrofala konsekvenser lovade sig psykiatrikern Erik Maria Bark att aldrig mer hypnotisera patienter, det kunde bevisligen gå alldeles fel. Men när polisen Joona Linna ber honom att göra precis det på en svårt traumatiserad femtonåring som mist hela sin familj till en okänd knivgalning tillåter han sig att göra ett undantag. Det är ett undantag han svårt ska ångra allteftersom året drar sig närmare sitt slut.

Äntligen har jag tagit mig fram till en av det sena 00-talets mest uppmärksammade deckardebuter och jag måste säga att jag tycker att uppmärksamheten var befogad. Hypnotisören känns lagom eljest på deckarhimlen, både vad gäller språkliga beskrivningar, fokus, mer eller mindre oväntade vändningar och händelseutveckling.

Karaktärsmässigt känner vi dock igen oss – det närmast standardiserade missmodet finns här i form av det krackelerande förhållandet mellan makarna Bark, med sonen Benjamin fångad i korselden. Simone kan fortfarande inte lita på Erik efter en tio år gammal otrohetsaffär och Erik självmedicinerar lite väl liberalt. När han dessutom blir indragen i fallet av kommissarie Linna kommer allt fler minnen från den händelse som fick honom att sluta med hypnotiserandet upp till ytan.

Joona Linna finns däremot mest i bakgrunden, som någon slags allvetande gud, en roll som jag tycker passar bra just här. Eftersom fokus kommer att ligga på Erik gör det inte så mycket att Joona tycks närmast övernaturligt lugn, trygg och klurig, det blir en nästan nödvändig kontrast till Eriks tilltagande stissighet.

Detta faktum gör också att vi slipper ändlösa beskrivningar av polishusmöten och hur den interna hiearkin gör det omöjligt för en bra polis som Joona att sköta sitt jobb eller att beskydda ett viktigt vittne. Detaljerna får vi istället när det gäller hypnotiseringen och de är så pass skickligt invävda i berättelsen att de blir intressanta, snarare än föreläsande.

Hypnotisören är en ganska lång bok och i det här fallet känns det motiverat, ”Lars Kepler” (alla vet ju vid det här laget vilka som gömmer sig bakom pseudonymen) låter sin historia ta tid. Den vrider och vänder på sig, nya men viktiga karaktärer introduceras allt eftersom istället för att man brötar på med allt inom de tio första sidorna.

Även den obligatoriska tillbakablicken dröjer, men det gör också att den känns mer än relevant när den väl dyker upp. Möjligen skulle man kunna störa sig lite på de otaliga halvkvädna visorna om vad som hände den där gången för tio år sedan innan vi verkligen får veta något.

Genom händelser och beskrivningar får också Hypnotisören en råkall och obehaglig stämning som känns ända in i märgen. Kepler (jaaa, jag veeeet, men det blir så jäkla bökigt att behöva skriva Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril varenda gång) använder sig exempelvis förtjänstfullt av blod, åsynen av det, lukten av det, hur det stänker och levrar sig och inte minst skräcken för det från Simone och Erik när det gäller deras son. Med små, små anslag (fräsandet av pommes frites i olja samtidigt som Erik får ett avgörande telefonsamtal, ett trapphus som luktar av ”elektricitet och död”) ser man scenerna utspelas framför sig, snarare än att man läser om dem på en boksida.

Händelsemässigt har man anammat två linjer som bägge fungerar alldeles utmärkt. Dels finns de oroväckande barnen, vilka inte ens verkar dra sig för mord på vuxna för att få sin vilja igenom. Dels finns totalt jävla psykogalenhet hos ett par viktiga karaktärer. Bägge dessa linjer skapar en instabilitet, en opålitlighet som är djupt oroande och därför förstås ruggigt effektiv.

Personligen kan jag tycka att Hypnotisören saknar ett eller ett par element som gör att Lars Kepler inte kan vara med och dansa med de riktigt stora elefanterna. Åsa Larsson har ett bättre språk, Arne Dahl har en bättre dynamik mellan sina karaktärer och Roslund & Hellström har sin tröstlösa desperation som skär i hjärtat. I det avseendet är boken mer som en vanlig galningsdeckare. Men i det avseendet är den å andra sidan minst lika bra, för att inte säga bättre, än Stieg Larsson och Män som hatar kvinnor och det är ju inte det sämsta

Annonser