Paganinikontraktet (2011)

Jahapp, och vad blev det av det här då? Jag blev positivt överraskad av Hypnotisören och hade därmed kanske lite för höga förväntningar (damn you, high hopes!) på Lars Keplers uppföljare Paganinikontraktet.

Men denna andra bok gjorde verkligen ingenting för min del, snarare blev den debutantens raka motsats. Där Hypnotisören kändes fräsch och ibland till och med överraskande blir Paganinikontraktet som vilken jäkla dussinpolisdeckare som helst och dessutom en rätt förutsägbar sådan. Där Hypnotisören med sitt galenskapsfokus skapade en känsla av obeveklighet och okontrollerbarhet, känns Paganinikontraktets politiska vinkel mest tradig.

Hypnotisören (2009)

Eftersom Lasse Hallströms filmatisering (med Lena Olin och suprise, surprise Mikael Persbrandt i huvudrollerna) hade premiär här i dagarna passar det ju alldeles utmärkt att jag i alla fall läst klart boken. Nu återstår bara att se om filmen verkligen når upp till att eventuellt vara ”den bästa svenska thrillern efter Widerbergs Mannen på taket”.

***

Efter katastrofala konsekvenser lovade sig psykiatrikern Erik Maria Bark att aldrig mer hypnotisera patienter, det kunde bevisligen gå alldeles fel. Men när polisen Joona Linna ber honom att göra precis det på en svårt traumatiserad femtonåring som mist hela sin familj till en okänd knivgalning tillåter han sig att göra ett undantag. Det är ett undantag han svårt ska ångra allteftersom året drar sig närmare sitt slut.